♥ Christian   "Cosmos" (1985-2008)    Barbro  Elovsson (1932-2013)    Erkki  Kangas (1949-1998)    Anette (Sommer )Fasth (1957-2006)    Rolex watches, Daytona Series 180 (1776-0000)    Hogar, Colgantes de Tiffany 180 (1712-0000)    padora charms 180 (1903-0000)    Replica orologi Franck Muller 180 (1991-0000)    Moncler genévrier Coats Mulhe 180 (2007-0000)    Lena Abelius (1959-2018)    Rebecca Abrahamsson (1989-2010)    Lisbeth Adamsson (1948-2011)    Andreas Adolfsson (1992-2009)    Terry Adolfsson (1970-1990)    Sebastian Afvander (1990-2007)    Andreas "ago" Agstrand (1982-2009)    Andreas Aguila (1985-2017)    Sture Ahlgren (1934-2012)    Gulli  Ahlin (1927-2009)    Olof Ahlin (1923-2009)    Yvonne Ahlström (1949-2007)    Sarah ahlström (1986-2010)    Sami Aiat (1988-2008)    Toni Akkari (1963-2009)    Toni  Akkari (1963-2009)    Jonas Al fakhoury (1992-2007)    Nabil Al Nakip (1975-2006)    Najah Al-Fakhoury (1959-1959)    Jimmy Alexson (1988-2009)    peter  alloh (1959-2010)    Hans Alsér (1942-1977)    Hans Alsér (1942-1977)    Richard Anderberg (1971-2017)    Gunilla Anderman (1938-2007)    Joakim Andersson (1985-2006)    Helena Andersson (1980-1999)    Meith Andersson (1924-2007)    Eddy Andersson (1939-2007)    Lelle Andersson (1947-2007)    Erik Andersson (1966-2007)    Jeanette Andersson (1988-2009)    my andersson (2006-2006)    Velo Andersson (1967-2007)    Mikael Andersson (1989-2008)    Lars Andersson (1945-2009)    Jessica  Andersson (1981-2009)    Jimmy Andersson (1988-2008)    Jonny Andersson (1964-2009)    Rickard "kaske" Andersson (1983-2009)    Amanda  Andersson (2004-2004)    Elisabet "Lisbet" Andersson (1922-1999)    Alexander Andersson (1991-2008)    janne andersson (1950-2002)    majvi andersson (1944-2007)    Bertil Andersson (1928-2010)    Therése Andersson (1979-2010)    Thorsten  Andersson (1945-2010)    Inger Andersson (1924-2010)    Bosse Andersson (1939-2004)    Margareta Andersson (1950-2002)    Jan Andersson (1943-1976)    Ove Andersson (1938-2011)    Ponzo Andersson (2001-2012)    Karin "Kakan" Andersson (1989-2011)    Mikael Andersson (1988-2012)    John Andersson (1920-2013)    Christian Andersson (1984-2016)    Christer Andersson (1966-2007)    Rickard Andersson (1990-2016)    Astley Andersson (1935-2016)    Robert "Robban" Andersson Hjälmberg (1984-2007)    Glen Andersson Sjöblom (1963-2009)    Ramona Andmark (1700-1700)    Conny  Andreassen (1991-2010)    Jerry Andreasson (1969-2008)   

♥ Christian "Cosmos" (1985 - 2008)

10 år - det finns grader i helvetet...

22 oktober 2018

Vi har lyckats leva vidare i 10 år. Med olika grader av helvete emellanåt.

Jag tappar orden, tappar andan - min ångest, saknaden av dej... älskade barn - jag är så smärtsamt lessen för att du inte orkade. För att du försökte förmedla ditt mående men ingen förstod, inte ens de professionella som borde ha gjort det och som faktiskt gett sken av att du skulle få hjälp och stöd.

Andra efter dej har också försökt ge uttryck för sitt mående. Till och med för en hel värld. Snyggt paketerat och förvillande med toner som maskerar. Lite som du - som var glad och trevlig närhelst du mötte folk men bakom hörnet, för dej själv bröt du samman i ditt själsliga mörker av depression, utmattning och sömnlöshet...
Det är så svårt att veta att jag inte fick eller kunde hjälpa dej!

https://www.youtube.com/watch?v=mS_SggwPzkU


Min eviga kärlek till båda mina söner!

Publicerad 22 Oct, 2018 av Christians mamma



Att vara skör - vad är det?

Vi är alla olika. Ibland är vi till och med olik oss själva. Som när man långsamt färdas mot nedstämdhet, med växande känslor av hopp och värdelöshet som tränger sej på allt oftare. Depressionen väntar runt hörnet men man utgår ifrån att det snart ska bli bättre, snart ska det ordna sej. Alternativet driver draken ångest att spruta sin allra mest skräckinjagande eld. Det vill man inte tänka på. Ännu mindre prata om. Då är det enklare att neka till mörka tankar och ångest - som att dra upp ett staket eftersom man annars riskerar att få mer ångest. Och den som ställer frågan är inte med när jag absolut inte vill bli lämnad ensam sen - när min ångest väl är väckt av att jag satte ord på det och när din tid med mej i rummet är slut...
Jag tolkar det mesta negativt i det här läget. Inte ens andras omsorg om mej är bra - jag är ju bara en belastning? Mitt synfält krymper, smalnar av, det blir som att se världen som genom ett sugrör. Längst fram finns befrielsen och jag kan inte längre se åt nåt annat håll. Att få vända mej inåt, in i ett rum dit jag inte släpper in någon annan är lindrande. Så jag nekar till allt som skulle kunna innebära att mitt rum inte längre blir tillgängligt för mej. Och ingen kan ändå garantera att jag får hjälp så att jag kan fortsätta mitt liv. Det är bara en massa snack. Jag vet, jag har verkligen försökt att göra som de säger. Det slutar hela tiden med mitt misslyckande. Jag har slut på energi, är fullkomligt slutkörd. Min bakdörr är hittad - min väg ut om jag inte längre orkar....

Don’t Give Up
Peter Gabriel/Kate Bush

In this proud land we grew up strong
We were wanted all along
I was taught to fight, taught to win
I never thought I could fail
No fight left or so it seems
I am a man whose dreams have all deserted
I've changed my name, I've changed my face
But no one wants you when you lose
Don't give up
'Cause you have friends
Don't give up
You're not beaten yet
Don't give up
I know you can make it good
Though I saw it all around
Never thought I could be affected
Thought that we'd be the last to go
It is so strange the way things turn
Drove the night toward my home
The place that I was born, on the lakeside
As daylight broke, I saw the earth
The trees had burned down to the ground
Don't give up
You still have us
Don't give up
We don't need much of anything
Don't give up
'Cause somewhere there's a place
Where we belong
Rest your head
You worry too much
It's going to be alright
When times get rough
You can fall back on us
Don't give up
Please don't give up
'Got to walk out of here
I can't take anymore
Going to stand on that bridge
Keep my eyes down below
Whatever may come
And whatever may go
That river's flowing
That river's flowing
Moved on to another town
Tried hard to settle down
For every job, so many men
So many men no-one needs
Don't give up
'Cause you have friends
Don't give up
You're not the only one
Don't give up
No reason to be ashamed
Don't give up
You still have us
Don't give up now
We're proud of who you are
Don't give up
You know it's never been easy
Don't give up
'Cause I believe there's a place
There's a place where we belong

Låtskrivare: Peter Gabriel
Text till Don’t Give Up © Sony/ATV Music Publishing LLC

Du fattas mej, Christian!

Publicerad 3 Sep, 2018 av Christians mamma



Augustimåne

Jag tänker på dej, har dej inneboende i mitt hjärta. Alltsedan du dog har jag varit tvungen att låna ord. Mina egna for sin väg - än har jag svårt att hitta formuleringar som beskriver. Ofta blir jag återhållsam och tyst. Tänker att det man aldrig uttalat behöver man aldrig ångra. Ändå behöver jag ord för att måla mina reflektioner. Så jag lånar. Tack för lånet, Eva!

"Det var evighetssekunder
tre korta andetag
hela livet vände
vem valde
inte jag
Jag hörde ord från mina läppar
som aldrig vilat i min mun
tankar aldrig tänkta
som nya väggar i ett rum....."
av
Eva Dahlgren



Med kärlek till dej och din bror

Publicerad 15 Aug, 2018 av Christians mamma



Svart fredag

Det kunde ha varit din födelsedag idag. Istället är det en svart fredag. Du borde ha varit här, Christian. Ditt liv var värt att levas. Du var värd att finnas bland oss. Min längtan efter dej upphör aldrig, den är ständigt närvarande. Hjärtat ropar förgäves efter dej.

Publicerad 24 Nov, 2017 av Christians mamma



En årsdag - men vänjer man sej?


Nej man vänjer sig nog inte. Man får fortsätta väva in detta i resten av sitt liv, dag för dag.

Saknaden är obeskrivlig Christian. Jag tänker på dej ofta, ofta. Nu på sistone har jag "sett" dej igen - lite här och där. Det blir väl så när hjärtat längtar?


"En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!”
Tage Danielsson

Publicerad 22 Oct, 2017 av Christians mamma



Medicin som kan ha dödlig biverkan

För vissa kan det funka men kunskapen och uppföljningen måste förbättras. Patienter och närstående måste få utbildning, läkemedel vid npf får inte skrivas ut slentrianmässigt, biverkningarna kan vara dödliga och mörkertalen lär vara stora! Varken läkemedelsföretag eller ansvarig behandlare vill veta av dessa viktiga frågor.

Lyssna på inläggen:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=22319

Publicerad 5 Nov, 2016 av Christians mamma



Lyssna och läs


Vetandets värld, lyssna:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/797167?programid=412


Läs:

"Det går att förebygga självmord effektivt"

https://www.hbl.fi/artikel/det-gar-att-forebygga-sjalvmord-effektivt-2/

Publicerad 27 Oct, 2016 av Christians mamma



8 år

Älskade Christian!

Du är fortfarande lika saknad - lika älskad, smärta och sorg är fortsatt stark - det påverkar oss som älskade och älskar dig än. Vi ser ingen lindring - är det ens möjligt? Sorg är kärlekens pris, som bekant. Med det vill jag säga dig, älskade ungen min - du hade fel. Din uppfattning om att vara till last var fel. Det var så typiskt dig. Du ville så väl. Även på bekostnad av dig själv.

Jag kunde ha sagt att det är precis som jag, som med mig. Men det stämmer inte - inte nu längre. Jag har lärt mig om staket, om gränser, att jag inte kan ge bort något jag inte har själv.

52 hz

Den ensammaste valen i världen....

Jag har nyss fyllt 52 år - finns det en anledning till att berättelsen kommer till mig nu?

"Ensam i ett oändligt kallt mörker. Sjungandes på en frekvens där ingen lyssnar. År efter år utan svar. År efter år i ensam hopplöshet. För varje år mer desperat. För varje år mer sorgsen."

Var det så, Christian? Du sände på en frekvens som ingen uppfattade, ingen förstod allvaret där och då?

Jag var minst sagt ambivalent, osäker - jag behövde ge dig utrymme - den jag trodde visste bättre om dina behov fick mig att fatta beslut om att hålla tillbaka. För ditt utrymme att växa, att frigöra dig. För din skull.

Det kändes som att göra våld mot min instinkt - men det var jag van vid sen barnsben. - Inte var jag den som visste bäst? Nog hade den andre en tydlig bild av dina behov? Visst hade du kunnat känna förtroende och berättat, visst hade ni skapat en allians?

Vad jag inte förstod då var att det bara var ord - ingen annan fanns där för dig. Det var vad jag inbillade mig, bakbunden och oförståndig som jag var. Det var vad du till en början inbillade dig, för att snart känna dig som den som fastnat mellan två - den ena skrek att du skulle frigöra dig, den andre stod och såg på och hoppades på det bästa... Vad blev det för dig? Absolut inte bättre. Du sa upp den enda möjligheten för att förlita dig på mig mot att lita till någon som inte skulle komma att hålla några som helst förväntningar. Som inte undersökte vilka förhoppningar du hade.. Vilket du inte kunde ha vetat på förhand. Inte i din unga ålder och med din brist på erfarenheter i sammanhanget. Strunt samma, ditt saldo blev att stå mellan att lita på överläkaren i psykiatrin, som utan att sätta sig in i verkligheten, sa till dig att du kan hälsa din mamma att du klarar dig själv, du är vuxen nu."

Klart jag ville visa dig respekt, Christian, ge dig utrymme. Klart jag ville att du skulle få prova dina vägar, jag fanns ju här för att heja på och eller ta emot dig. Men jag kunde inte förutse att det bara var ord från den andre, ingen handling, att du skulle bli så utlämnad till dig själv.
Så utlämnad att du kände dig som den ensammaste, den som sände på en frekvens ingen annan kunde höra, ingen annan förstod.

Man kan få alla möjliga tankar och känslor när man läser detta inlägg - det beror på vem man är, vilka förutsättningar man har och om man har ett öppet sinne för att ha gått minst tre månvarv i den andres mockasiner.... eller inte...

När jag skriver har det gått ganska precis, om inte på minuten så på timmen 8 år sen det sista tecknet från Christian. Hur det var, hur det gick till behåller jag för mig själv men jag vet att han kom till sans i ögonblicket och han ångrade sig. Men det var försent - det fanns ingen återvändo. Tårar på min kind, smärta när jag skriver dessa ord - vem önskar inte barmhärtighet inför att ett älskat barn ska lämna jordelivet? Åtminstone?!

Vem hade inte önskat sig en annan fortsättning för en liten bror, han som blev tvungen att finna sig i att identifiera sin storebrors övergivna tröja. Han som inte hade något annat val än att komma hem för att ensam möta sin mors trauma, han kom tillbaka ensam med dödsbeskedet, som ett barn av två... traumatiserad och i chock. Jag kan tyvärr bara konstatera att jag inte hade över så det räckte att finnas till för honom där och då. Jag klarade med näppe att överleva själv.

Nu har det som sagt gått tid. Vi är fortfarande på jorden, jag och lillebror, andra anhöriga som vi håller mycket nära och kära - ni som är vår familj, ni vet vilka ni är - av hjärtats kraft!
Stanna här, tillsammans kan vi sända på samma frekvens!

Till dig som mår dåligt vill jag säga - förhandla med livet, bara med livet även när det är svårt. Det är inte omöjligt att sända på samma frekvens, Hz. Du behöver tålamod och uthållighet, min vän. Har du det inte själv så ta hjälp!

Till dig som lever med någon som verkar må dåligt vill jag säga - tänk utanför det som verkar rimligt, utanför det du känner igen och har lärt dig hitintills.
Ta hjälp, informera och utbilda dig. Framförallt, lita inte på att nån annan bara för att den/de exempelvis har en akademisk utbildning ska övertyga dig om din instinkts varande och därför har mandat att veta bättre än du. Ingen utbildning är lika med att ha gått minst tre månvarv i dina eller din anhöriges mockasiner....

Kärlek är bästa kicken!
Ödmjukhet, värdighet, förlåtelse och vänlighet är mina honnörsord i skrivande stund.

Gud,
Ge mig SINNESRO att acceptera det jag inte jag förändra,
MOD att förändra det jag kan och
FÖRSTÅND att inse skillnaden.

eller

Gud,
Ge mig SINNESRO att inse mina begränsningar,
MOD att be om hjälp
och FÖRSTÅND att inse att det kanske inte finns nån annan som kan hjälpa mer eller bättre än jag själv?


Kärlek till mina båda söner!

Publicerad 23 Oct, 2016 av Christians mamma



Alla årstider tänker jag på dej...

Allt du tyckte om, om våra likheter och olikheter. Saknaden är svår men det måste gå. Jag lånar andras ord - igen med de är lika fulla av kärlek från mitt eget hjärta ändå:


Andra sidan

Du kommer aldrig mer tillbaka
Och ingen vet vart du gått
Så gärna skulle jag velat resa
Dit du farit, om jag förmått
Att ge dig nånting på vägen
Hålla din hand
Säga ditt namn
Och visa dig vart du ska gå

Där på andra sidan
Där på andra sidan
Dit jag inte kan gå

När du går där på saliga ängar
För dom är saliga det vill jag tro
Kan du höra mig då när jag sjunger?
Där du vilar i sorglöst bo
Jag vill ge dig nånting på vägen
Hålla din hand
Säga ditt namn
Och visa dig vart du ska gå
Där på andra sidan...

Om jag var en fågel
Skulle jag flyga högt över taken
Lämna marken, lämna träden
Och ge mig själv åt vindarna
Jag, om jag var en fågel
Skulle jag flyga längs dina stränder
Var jag vågen i din bränning
Var jag fågeln i ditt bröst
Där på andra sidan ...

Sofia Karlsson https://www.youtube.com/watch?v=04OnXabGsBs


Från din mamma - jag älskar dej Christian

Publicerad 5 Jun, 2016 av Christians mamma



Det borde ha varit en festens dag


Det borde ha varit en dag med förväntan, samvaro med människor som älskar dej som just du, överraskningar och gåvor.

God mat, självklart din favorittårta och festandet med vänner är avklarat antingen helgen som gått eller blir av helgen som kommer. Du borde ha varit här, upprymd och förväntansfull, uppklädd och doftande av ny after shave. Som en vuxen man. Och ändå mitt barn.

Du borde ha fått hjälp att stanna kvar. För denna dag och många, många fler..



Publicerad 24 Nov, 2015 av Christians mamma



Till dig som mår dåligt

Jag har fortsatt svårt att uttrycka mej.
I livstragedin verkar det vara särskilt svårt att hitta tillbaka till orden. Så jag citerar igen, den här gången från en person som medverkade i SVT:s "Mina Två Liv".

Kristofer Andersson har skrivit en krönika i Bon Magazine. Tack Kristofer!
Här kan du läsa krönikan i sin helhet: http://bon.se/article/till-dig-som-mar-daligt/

Med skarpa insikter skriver han bland annat:

"Till dig som mår dåligt

Tankar är inte farliga. De kommer inte försvinna i dag. De kommer inte att försvinna i morgon. Men en dag försvinner de.

Till dig som har en vän som är olycklig: Fråga inte varför din kompis mår dåligt. Känslor är som strömavbrott. De kommer utan förvarning. Men vad du kan göra är att vara där, även om du känner dig hjälplös inför din väns olycka, även om få människor är så självupptagna som den som är deprimerad.

Håll en hand. Bry dig när andra ryggar bakåt.

Till dig som är olycklig: Tankar är inte farliga. De kommer inte försvinna i dag. De kommer inte att försvinna i morgon. Men en dag försvinner de. Och tro inte att ditt mående inte är av andras intresse. Tro inte på dem som tycker att du gör bäst i att låsa in det som gör ont. Kom ihåg att du hör till den stenhårda skara människor som också i dag vann slaget om ditt eget huvud. Det är helt okej att vara knäpp. Du är limited edition.

Var aldrig tyst. Sorg detonerar utan sällskap. Och finns det inga vänner att dela den med så sök den hjälp som samhället erbjuder. Det borde du förresten göra ändå. Lyssna på musik. Drapera dig i kläder. Läs Kristina Lugn. Lär dig skriva. Lär dig laga mat. Lär dig handla med aktier. Spring så fort du bara kan. Du kan bli snabbast i världen.

Och när ditt hjärta fastnar bland molnen, kom ihåg att det kommer en dag när ditt huvud blänker bland stjärnorna."





Med kärlek till båda mina söner!

Publicerad 12 Jun, 2015 av Christians mamma



Ordval är viktiga..


..jag har skrivit om det tidigare. Om hur viktigt det är att tänka på hur man formulerar sej, vilka värderingar man har och med vilka ord man beskriver det.


Citat ur en blogg som Alfred Skogsberg skrivit på sajten http://suicidezero.se/valjer-nagon-att-ta-sitt-liv/
"När vi inser att samhället kan minska psykologiska olycksfall genom att fokusera på de barriärer som räddar liv, på samma sätt som skett inom trafiken och på arbetsplatser, då kan också en förändring ske. Vi kan tydligare förstå vikten av att göra gedigna händelseanalyser kring suicid och suicidförsök. Och vi kan därför sannolikt kraftigt minska självmorden.

Så säg inte att någon väljer att ta sitt liv. Det räcker med att konstatera att någon tagit sitt liv. Skillnaden kan vara avgörande för hur vi framöver processar händelsen och lär oss av det. På så sätt kan dödsfallet få det goda med sig att vi kan lära oss av det som hänt och bidra till att färre tar sina liv."

Tack Alfred!

Publicerad 9 Jan, 2014 av Christians mamma



Tredje advent

Julen närmar sej. Jag minns härliga jular med dej och din bror! Jag minns älskade ungar med ivriga fingrar kring julklappar och vackra juldekorationer. Mest mätta på julmust och köttbullar var ni. Allt var rätt normalt, vad nu det är. Allt kändes i alla fall bra, en klar känsla av att vara tillfreds med livet. Numera är det annorlunda. Och det förändrar sej till något mer acceptabelt för varje år som går.
Här följer en del upprepningar men även annat som jag inte publicerat tidigare. Ständigt aktuellt..


"Depression är inte ett tecken på svaghet
utan ett följd av att den drabbade tvingats vara stark för länge."

http://www.hjarnkoll.se

http://www.expressen.se/ledare/isobel-hadley-kamptz/isobel-hadley-kamptz-vem-ar-ett-offer/

Publicerad 15 Dec, 2013 av Christians mamma



Första advent


Olika dagar betyder olika saker, har olika innebörd. En årsdag för din död, och ännu en födelsedag som du inte finns här har passerat. Idag är det första advent. Jag skrev till dej för några dagar sen;

Jag hoppas att jag träffas.
Av novembertrötta solstrålar.
Hoppas få möta dej, omfamna dej och vägra släppa taget. Rofyllt och i sin ordning skulle det vara.
I drömmen finns inga krav, inga om eller men. Drömmen har inga solstrålar som är för heta eller hotfulla på nåt vis.
I drömmen finns inga mörka möten, där råder balans utan några som helst hårsmåner mellan livslust och dess motsats. Så självklart. I drömmen finns du.

Min eviga kärlek till mina båda ♥söner♥

Publicerad 1 Dec, 2013 av Christians mamma



Snart fem år - obegripligt lång tid utan Christian


Tiden går, perspektiven har blivit fler, pusselbitar faller på plats.
Vissa passar bra medan andra inte passar hur man än vänder och vrider dem.
En del är borta och de kommer aldrig att komma tillrätta.
Så är det.

Idag vet jag mer, idag vet jag annorlunda. Om och vad det bidrar till har jag svårt att sätta ord på än så länge. Tills vidare får jag därför låna andras ord och bidra till ökad information.

En läsvärd artikel:
http://journalisten.se/debatt/dags-att-lasa-pa-om-sjalvmord

Psykolog Egil Linge har grundläggande kompetens som man kan tro är självklar inom hela psykiatrin.
Tyvärr är mina och andras erfarenheter av vad man tror att vården ska göra inte överensstämmande med verkligheten. Varmt tack till modiga Pierre Davidsson som så generöst delar med sej av sina erfarenheter och upplevelser.
Se klippet "Så blir män deprimerade" i Tv4:s Efter 10 den 17 oktober 2013:
http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/så-blir-män-deprimerade-2466603

Publicerad 18 Oct, 2013 av Christians mamma



Världsdagen för suicid prevention 10 september



Tänd ett ljus nära ett fönster kl 20

för att visa ditt stöd för suicid prevention

minnas en förlorad anhörig

och för de som överlevt självmord



http://www.iasp.info/wspd/light/light_a_candle_swedish.pdf

Publicerad 10 Sep, 2013 av Christians mamma



Att önska..


Blott två önskemål i livet jag har,
den ena om dej - omöjlig, jag vet
den andra för din bror som sliter och kämpar
- han som lämnades med kamp för skeendet
för det ingen av oss rådde över eller på - jag älskar er båda så, så.

Med evig kärlek för och till båda mina söner

Publicerad 1 Sep, 2013 av Christians mamma



Förtroende?


Är det möjligt att känna förtroende för psykiatrin generellt idag? Barnpsykiatrin trodde jag i min enfald var mer förskonad. Så naivt av mej..

En stjärna på himlen för den/dem som beredde ljus åt följande:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17161019.ab

Hur kan det komma sej att gemene mans uppfattning om hur god psykiatrisk omsorg och vård ska ges och hur det verkligen fungerar (eller snarare inte) skiljer sej åt så fundamentalt? Var börjar felet/felen?

Publicerad 20 Jul, 2013 av Christians mamma



Uppmärksamma!

Att anmäla är ett viktigt sätt att uppmärksamma det vi inte ska acceptera. Det är vad vi kan göra för att få uppmärksamhet. Vem vet, kanske nån lysande stjärna snart kommer på vad man ska göra, i vilken ände man behöver börja arbeta för att nå förändring? I väntan på det kan vi bara söka uppmärksamhet för det som drabbar oss och våra anhöriga.

Läs mer i detta viktiga dokument:
http://www.ivo.se/publiceratmaterial/rapporter/Documents/Tillsynsrapport-2013.pdf

Jag väljer att citera viss text, det här är från sidan 8 i ovanstående publikation:

"Skyldighet att både utreda och anmäla
Syftet med både lex Maria och lex Sarah är att vårdgivarna och huvudmännen själva ska upptäcka risker för allvarliga händelser och missförhållanden i verksamheterna. De ska också själva utreda och identifiera förbättringsåtgärder. Om händelserna och missförhållandena är allvarliga ska vårdgivarna och huvudmännen anmäla detta till Socialstyrelsen och bifoga den interna utredningen.
Anmälningarna enligt lex Maria har ökat kraftigt de senaste tio åren. Socialstyrelsen tolkar detta som att vårdgivarna arbetar med sitt patientsäkerhetsarbete genom att identifiera risker och brister och utreda dessa för att förbättra hälso- och sjukvården. Trots detta kan Socialstyrelsen konstatera att vårdgivarna många gånger inte har lyckats hitta anledningen till en allvarlig händelse i sina utredningar.
Konsekvensen blir att de heller inte upptäcker vilka förbättringar som behöver göras. Det förekommer framför allt stora brister i primärvårdens utredningar."
Skrämmande att ansvariga för vården inte lyckas hitta bakomliggande anledningar till allvarliga händelser!! Eller är det kanske bäst så, för då behöver de ju inte vidta några som helst åtgärder...?

Det här vill jag också visa, sidan 31 i samma dokument:

"Initiativärenden öppnas när Socialstyrelsen kräver åtgärder
Klagomål kan leda till att Socialstyrelsen tar initiativ för att göra en fördjupad granskning av en verksamhet eller en hälso- och sjukvårdspersonal. Många sådana ärenden rör somatisk specialistsjukvård och psykiatrisk specialistsjukvård. Bristerna har främst identifierats inom diagnos och behandling, men också inom ledning och organisation, metoder och rutiner.
Det är vanligast med initiativ för att granska hälso- och sjukvårdspersonal och detta är vanligast inom primärvård och psykiatri. Dessa fall rör oftast läkare och handlar bland annat om överförskrivning av läkemedel. I övrigt rör klagomålen som leder till initiativ för en fördjupad granskning ofta diagnos och behandling."

Så det är inte bara ok att anmäla - det är absolut nödvändigt för att det ska till förändring och förbättring!

Publicerad 5 Jun, 2013 av Christians mamma



Psykisk ohälsa - vem drabbas?

Hur tänker du kring psykisk ohälsa? Vilka drabbas? Svaret är att vem som helst kan råka i psykisk ohälsa. Det kan drabba dej och mej, våra nära familjemedlemmar, vänner och grannar. Vi behöver prata om psyket, vi behöver prata om psykisk ohälsa i alla dess former. Då är det viktigt att först förstå att man inte väljer att hamna i psykisk ohälsa. Och det är väldigt viktigt att inte värdera psykisk ohälsa. Den som gör det är kanske den som är mest rädd för att hamna däri? Anfall är som bekant bästa försvar för många, som jag tror är rädda människor - än idag. Vad gör vi för att prata mer om psykisk ohälsa och självmord? Psykisk ohälsa är anledningen till självmord, eller vad tänker du är anledningen till att en människa till slut mår så dåligt att denne inte ser något annat än döden som befriare?

Kanske blir du förvånad över att läkare också är människor som kan hamna i psykisk ohälsa och till och med ta sina liv? Inte gör väl en läkare så, de som kan så mycket och dessutom har nära till att söka rätt slags hjälp?

Vi är alla människor...

Utdrag ur
Nr 6, 2013;Läkares höga självmordsfrekvens
Regionala Nätverket Stockholm/Gotland
Nationell prevention av suicid och prevention av psykisk ohälsa (NASP)
"Leslie Sinclair, skriver i en kommentar till Golds artikel i februarinumret av Psychiatric News att opublicerade data från studien visat att 81 % av läkarna och 79 % av övriga yrkesgrupper hade en förstämningssjukdom som depression, dystymi eller bipolär sjukdom. Men för en läkare är behandling för psykisk sjukdom stigmatiserande. I många amerikanska stater anses en psykisk sjukdom vara lika begränsande för att utöva läkaryrket som att ha ett alkohol eller drogberoende"

Publicerad 23 Apr, 2013 av Christians mamma



Patientsäker vård?


Läser att jag inte är ensam om mina upplevelser av svensk sjukvård - igen.
Det är inte svårt att föreställa sej hur psykiatrin fungerar eller rättare sagt, inte fungerar mot bakgrund av att de får ännu mindre pengar till sin verksamhet jämfört med somatiken. Här är en artikel, läs vidare och var rädd om dej!

http://www.dn.se/kultur-noje/vad-var-det-som-dodade-herr-b








Publicerad 18 Feb, 2013 av Christians mamma



Tiden går


Tid går. Trots allt får jag lov att säga. Tiden läker inte mina sår men i och med att tiden faktiskt går så står jag ut. En del av mina tankar kring dej Christian blir också lättare att stå ut med när tiden går. Är jag kanske avtrubbad? Vet inte mer än att jag är inte samma människa efter att jag förlorade dej. Jag brukade äga ord. Det gör jag inte längre, tvärtom. Har jag tur lyckas jag emellanåt formulera något lite i skrift. Det får räcka så länge. Jag har överlevt din död i drygt fyra år. Kanske kommer orden tillbaka nån gång? Det kanske verkar litet att längta efter ord men med mina erfarenheter känner man tacksamhet över allt man kan längta efter som gör livet mer värt.. Värt allt som finns kvar i mitt liv är din lillebror, mina syskon och deras barn.

Jag spanar upp i himlen, min längtan efter dej Christian är oändlig

Publicerad 16 Dec, 2012 av Christians mamma



Varför?


.. Jag vet, det finns flera och inga svar.
Jag vet men ändå inte. Det jag förnimmer ger mej mer information än något annat, du har visat vägen men utan att jag förstått att det var just det du gjorde.
Det kom till en punkt då jag inte längre kunde vägra ta emot, då sunt förnuft får ta ett steg tillbaka för den avskalade sanningen....
Jag kommer aldrig sluta fundera över vad jag hade kunnat göra mer för dej - mer än allt det jag gjorde.
Jag vill alltjämnt ha mer av dej Christian, älskade barn...

"Allt som behövs för att onskan ska
triumfera är att goda människor inte gör någonting"
Av Edmund Burke

Publicerad 19 Jan, 2012 av Christians mamma



Älskade unge


Jag saknar dej så mycket, Christian ♥♥♥


http://www.youtube.com/watch?v=Cv4iSAo5pXo&feature=related

Publicerad 22 Dec, 2011 av Christians mamma



Din födelsedag


Vi saknar dej så, Christian!


"Var inte rädd,
det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår."

Ylva Eggehorn
Sv. Ps 256:1


Publicerad 24 Nov, 2011 av Christians mamma



Hur har vi överlevt? Nu har det gått tre år...


http://www.youtube.com/watch?v=nd-2EkA4LgI

Tre år sen du rycktes bort från oss.
Det känns fortfarande som om vi åker berg-och-dalbana i helvetet.
Man blir skadad för livet, och får göra sitt bästa för att lära sej leva med skadan.
Lära sej spela sin nya roll så att man inte stör och störs alltför mycket.

Att ta sitt liv är ingen lösning på något.
Det är oåterkalleligt.
Man somnar inte bara bort från det jobbiga, det går aldrig att komma tillbaka.

Livet är värt att levas, för din egen skull, för andras skull. Gör det.

Du som mår dåligt, titta på länkarna på första sidan, längst ner. Eller be någon titta på dem med/åt dej.


Min eviga kärlek till mina båda söner!

Publicerad 22 Oct, 2011 av Christians mamma



Ordens viktiga innebörd..


...när en människa blir så deprimerad att innebörden av att faktiskt kunna välja, göra val, är fullkomligt utraderade.

Orden vi använder att klä och beskriva våra tankar och känslor har stor betydelse för våra begrepp och värderingar och utvecklingen av desamma.
Ofta använder vi ord för att värja oss av olika anledningar, värja oss för det ofattbart svåra i när en person begår självmord till exempel.
Det blir då mycket lättvindigt och ofta kränkande för anhöriga - att höra att en älskad gjort ett val att dö.
Eller att de varit egoistiska.
Eller att det inte gått att rädda dem för de hade bestämt sej.
Det finns mycket vi kan göra för att lära av varandra, bland annat kan vi reflektera, våga fundera på om det vi tänker verkligen alltid är överensstämmande med verkligheten, eller hur det skulle kunna vara annars?

Jag väljer här att återge ett blogginlägg av Susanne Flyborg, psykiater och specialist i rättspsykiatri.

26 januari
"Patienter som väljer att avsluta sitt liv
”….Det förhållande att en deprimerad patient i ett visst fall trots vårdinsatser väljer att avsluta sitt liv kan inte generellt tas till intäkt för att patienten faktiskt felbehandlats eller att vårdpersonalen brustit i sin yrkesutövning….” står att läsa i ett beslut från Socialstyrelsen.
Att man från myndighetens sida väljer att skriva ”väljer att avsluta sitt liv” och man dessförinnan redogjort för att personen har en depressionssjukdom, vad säger det?

Har man inte mer psykiatrisk kunskap än så på myndigheten, som i detta fallet haft mer än ett år på sig att fila på sin formulering. Kanske visar det på just det jag tagit upp tidigare i andra bloggar, myndighetens inställning att alla beslut är ett eget val som man väljer själv – oberoende om man är påverkad av depression, psykos, hjärnskada, demens, toxisk påverkan eller tryckande hjärntumör.
Anser myndigheten att man också väljer att sitta och dö för man råkat ut för en bilolycka och inte kan ta sig ut för man sitter fastklämd?"

Susanne Flyborg




Detta och andra tänkvärda inlägg finns här:
http://www.dagensmedicin.se/asikter/blogg/gastbloggar/susanne_flyborg/index.xml

Publicerad 18 Sep, 2011 av Christians mamma



Den 10 september


Den 10 september är det Suicidpreventiva dagen.

Vill du veta mer, ta del av arbetet som pågår för att förhindra självmord och om du bor i Stockholmsområdet, läs här:

http://www.spesistockholm.se/?wpfb_dl=223

Publicerad 8 Sep, 2011 av Christians mamma



För fyra år sen


Fyra år har gått nu sen du föll och slog dej den där förbannade augustikvällen.
När ambulansen for iväg med dej och jag stod ensam kvar i trappen kom skräcken, jag trodde jag sett dej för sista gången.
Medan jag torkade blod och slängde det ambulanspersonalen lämnat smällde reaktionerna till och jag visste inte hur snabbt jag skulle ta mej in till dej på sjukhuset!
Trauma, kris, chock.
Det var fyra år sen. Föga anade jag då vad som skulle komma 14 månader senare..
Jag har räddat livet på dej ett antal gånger Christian.
Fatta min oerhörda sorg över att det till slut blev omöjligt!

Min eviga kärlek till dej och din bror!

http://www.youtube.com/watch?v=zB_DOA2AL7Q



Publicerad 19 Aug, 2011 av Christians mamma



Din gammelmormor lämnade jorden idag


Din mormors mamma somnade stillsamt in idag.
Hon hade åldern inne, 94 år blev Eva.
Kanske möts ni igen nu?
Jag som längtar så efter dej vill gärna tro så för då ska ju vi också mötas den dan jag av ålder dör.

Frid över min mormor, frid över dej, älskade Christian.

Publicerad 24 Jun, 2011 av Christians mamma



Tiden stannade idag

Plötsligt stod du där mitt framför mej - du unga kille som var så jättelik min Christian när han var runt 16-17 år!
Det kändes som om jag skulle svimma, samtidigt som jag blev helt paralyserad.
Jag ville komma närmare - det är ju inte möjligt att det är du, jag förstår det.
Men håret, örsnibbarna, sättet att dra handen genom håret - håret!
- Herregud, jag ser ett födelsemärke på samma ställe som du hade ett, snett ner under örat!! Eller inbillar jag mej??!
Troligen har jag stirrat, killen börjar gå bort från mej. Han stod så nära. Jag vet att jag inte kan gå efter. Han väntar på tåget som ska åt andra hållet. Jag försöker att inte titta mer. Det är omöjligt. Vet han att jag tittar på honom? Jag undrar hur han doftar? Hur han känns att kramas? Är han som min unge? Nu kommer hans tåg. Mitt har precis gått bakom min rygg.
Jag hörde det komma. Kunde inte röra mej ur fläcken, jag stod kvar på perrongen.
Du klev på ditt tåg, dörrarna stängdes och mina tårar trillade ohejdat när förtrollningen bröts...

Jag älskar dej för alltid och saknar dej så att mina sinnen ibland svämmar över.

Publicerad 16 Jun, 2011 av Christians mamma



Vi är många efterlevande


Och vi är många som delar de mest horribla erfarenheter av hur samhällets möjligheter ser ut i ett läge när vi verkligen behöver hjälp!
Följ länken, läs om författaren Roberth Ericssons förtvivlan, jag känner igen mej i så mycket:
http://www.expressen.se/debatt/1.2461222/roberth-ericsson-telefonsamtalet-som-kan-knacka-oss-alla


Publicerad 8 Jun, 2011 av Christians mamma



Jag vill förhindra självmord


Självmord.
Jag vill förhindra självmord.
Livet är värt att levas - för sin egen skull och för andras skull.

Följ länken, bidra du också till att förhindra självmord:

http://www.sjalvmordsguide.se/

Publicerad 22 May, 2011 av Christians mamma



Psykiatrin - hur sund är den?


Bakgrund; läs mitt tidigare inlägg
"Beslut från Socialstyrelsen".

Jag träffade en vän igår, vars son förutom att han var en mycket god vän till Christian, har kontakt med samma öppna psykiatriska mottagning.
Utan att beskriva något mer ingående så återkommer samma historia, de allvarliga brister i intresse av att möta patientens behov, när ska det bli en förbättring?
Vad är det som gör att det är så satans svårt att få gehör? Varför uttrycker patienter och anhöriga om och om igen sina behov och frågor bara för att konstatera att det bara blir till ett rop rätt ut i rymden, det finns ingen mottagare...
I svaret som denna mottagning/läkare kom in med på min Lex Maria anmälan till Socialstyrelsen, påstod de att de efter Christians död utvecklat vården för patienter med NPF diagnoser och att man även har ett nära samarbete med och remitterar patienter till en dispansär som har spetskompetens på området.
Det verkar inte vara överensstämmande med verkligheten det heller, jag har upprepade gånger så sent som under detta år, pratat med anhöriga som vittnar om motsatsen, uttalanden gjorda oberoende av varandra.

Lex Maria anmälningar är offentlig handling, likså de s.k händelseanalyser som vården är skyldiga att upprätta. Dessa har vi alla rätt att läsa och de är alltid avidentifierade så att patientens integritet skyddas. De finns att beställa hos socialstyrelsen och det är beklämmande när man läser att det år ut och år in står samma sak. Trots det är ändå mycket viktigt att anmäla, hur ska man annars arbeta framåt?

Läsvärt:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/de-maste-garanteras-vard_6146695.svd#after-ad

http://ki.se/content/1/c6/11/09/72/Info-folder.2011.pdf



Evig kärlek till mina båda söner

Publicerad 14 May, 2011 av Christians mamma



Jag vet - du kommer inte hem


Jag vet det. Har vetat det länge. Men det kräver ständigt att upprepas. För tänk om det ändå är en mardröm alltsammans... jag kvicknar strax till igen, och då ser jag alltid dej framför mej.
I bästa fall med en bild av dej då du fortfarande var som innan du råkade ut för olyckan, den som blev startskottet för din allvarliga depression..
För det mesta dyker helt andra bilder av dej upp för mej.
Bilder av dej, ögonblick och förnimmelser och de skulle jag komma att förstå konsekvenserna av först när det var försent. Och de bilder som skapats till en film i min hjärna, av dina sista timmar i livet, av din död. Fruktansvärda bilder, det är inte ens en mardröm, jag kommer aldrig att slippa dem, det förstår jag.

Jag är bara lessen för allt Christian, för att du inte orkade och dog.
Så lessen.

När jag hälsade på mormor på radiumhemmet igår så pratade vi om dej. Mormor grät förstås men konstaterade att vi lever vidare, det finns nåt extremt dubbelt i att just hon i sin svåra sjukdom uttrycker de orden, vi lever vidare.

Nu får du vaka över mormor, hon behöver vara kvar på jorden ännu i många år.
Jag räknar med dej, Christian!

En av dina favoriter, jag förstod ännu mer efter din död varför.

http://www.youtube.com/watch?v=dvNXF7aGP2s

Med evig kärlek till dej och din bror.
Mamma

Publicerad 8 Apr, 2011 av Christians mamma



Älskade barn


I alla dagar, i alla tider älskar jag dej Christian.
Du är mitt barn, min son.
I mitt hjärta, i mitt minne bor du resten av mitt liv på jorden.
Sen ska vi ses igen på nåt vis.

Här är nåt jag vill visa dej:
http://www.youtube.com/watch?v=cVbZmCQT6Ec&feature=related

Här är texten:
Hush my love now don’t you cry
Everything will be all right
Close your eyes and drift in dream
Rest in peaceful sleep

If there’s one thing I hope
I showed you
Hope I showed you

Just give love to all

Oh my love…in my arms tight
Every day you give me life
As I drift off to your world
Will rest in peaceful sleep

I know there’s one thing that
you showed me
That you showed me

Just give love to all
Let’s give love to all



Publicerad 19 Feb, 2011 av Christians mamma



Sanningar

Sorgen är min kärlek till dej, min kärlek som vägrar ta farväl, älskade Christian!


Den här låten var populär när du var liten - True med Spandau Ballet.
Texten får en ny dimension för mej idag.
Jag vill att sanningen kommer fram.
Och jag vet en hel del om vad som är sant.
Nu funderar jag en del på om och isåfall hur jag ska presentera mina sanningar..

Här är en länk till låten på Yotube:

http://www.youtube.com/watch?v=1R1GCwIeCd8&feature=related


Publicerad 9 Feb, 2011 av Christians mamma



Beslut från Socialstyrelsen


"Depression är inte ett tecken på svaghet
utan ett följd av att den drabbade tvingats vara stark för länge."

Jag kom under 2010 att göra en enskild Lex Maria anmälan till socialstyrelsen efter att jag fått bekräftat att vårdgivaren inte gjort det, trots att det är reglerat i lag att de ska göra det.
Vid samma tidpunkt kom jag även att göra en anmälan till HSAN (hälso och sjukvårdens ansvarsnämnd). HSAN las ner vid årsskiftet och de fall som HSAN då ännu ej hunnit fatta beslut i övertogs av Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen riktar kritik mot verksamheten enligt följande:
- Bristande självmordsriskbedömningar - även då Christian uppgett att hans välbefinnande allvarligt försämrats, att han kände sej deprimerad.
Därpå följer instruktioner om hur Socialstyrelsen anser att dessa självriskbedömningar ska ske. De påtalar även hur allt ska dokumenteras.
Jag undrar hur det kan komma sej att Socialstyrelsen här delar ut direktiv för något som borde vara av en grundläggande och mycket viktig del på en psykiatrisk mottagning, har man verkligen inte den kompetensen?
Vidare kritiseras dokumentationen i journalen, bl a med omdömet om att vara allför "kortfattat och intetsägande."
Min kommentar: Det finns offentliga handlingar som visar att denna öppna psykiatriska mottagning fått kritik av både HSAN och Socialstyrelsen såväl före som efter det att Christian avlidit.
De har med andra ord fått samma kritik om och om igen men utan att komma till förbättring.

Socialstyrelsen påtalar att sedan Christian tog sitt liv har "ett omfattande arbete genomförts inom verksamheten för att intensifiera och förbättra arbetet med denna patientgrupp".
Min kommentar: Men brister i bedömning av depression och självmordsrisk hos patienter där har ju fortgått, människor har tagit sina liv senare också!

Skrivelsen avslutas med att förmedla att bedömningen i Christians ärende har lagts in i en särskild databas för vidare bearbetning....


Jag hade verkligen inga stora förväntningar på resultatet av mitt arbete med dessa skrivelser. Jag insåg tidigt att det inte är möjligt att påverka denna stora elefant till systemfel. Trots det behövde jag få genomföra detta lidande, för att komma vidare i min sorg.
Fortfarande ringer så många frågor i mitt huvud, bland andra dessa:

Varför verkar allt bara upprepas?
Varför kommer inte samhället, vården, socialstyrelsen vidare med detta viktiga arbete?
Varför är det så stora samverkanssvårigheter?
Varför är man inte mer intresserad?


Publicerad 1 Feb, 2011 av Christians mamma



Till dej - älskade Christian


Jag saknar dej så..

Här är ett youtubeklipp som får beskriva vad jag önskar för dej och även vad jag önskar att jag fick uppleva med dej.

Alla ljus i klippet är för dej Christian!

http://www.youtube.com/watch?v=D-bj4TccyKk&feature=related









Publicerad 9 Jan, 2011 av Christians mamma



Hänvisning till en annan blogg...


..... ibland har andra orden man själv saknar just nu. Läs mer här:

http://www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=2477

















Publicerad 2 Jan, 2011 av Christians mamma



Håll mitt hjärta



http://www.youtube.com/watch?v=LOj2owkg7S0&feature=related



Publicerad 17 Dec, 2010 av Christians mamma



Lagstifta om självmordssajterna på nätet


Man tror inte att det är sant men det är det, på internet är det till skillnad från i verkliga livet inte olagligt att hetsa och råda andra människor till att ta sina liv. I Sverige 2010...
Den människa som mår så dåligt behöver hjälp att få må bättre, inget annat.
Visa ditt stöd mot detta, för livet, genom att delta i en namninsamling:

http://www.namninsamling.com/site/list.asp?id=3966&p=2

Här skriver du under, glöm inte att bekräfta din mailadress för att ditt inlägg ska synas:

http://www.namninsamling.com/site/sign.asp?id=3966

Publicerad 6 Dec, 2010 av Christians mamma



På TV


1500 personer begår självmord varje år i Sverige och ungefär tio gånger fler gör allvarliga självmordsförsök.
Infernos sista avsnitt för säsongen handlar om två av dem som försökt.
Kanske viktigaste programmet för hösten?
Sprid, se och kommentera sen gärna på bloggen, det betyder jättemycket.

Hälsningar Anna Almgren, som gjort reportage i programmet
Frilans Utbildningsradion

Blogg: http://psyktv.wordpress.com/

1500 personer begår självmord varje år i Sverige och ungefär tio
gånger fler gör allvarliga självmordsförsök. Infernos sista avsnitt för säsongen handlar om två av dem som försökt.

Anna Linder beskriver det som att när hon är nere i det svarta har hon ingen tro på att det kan bli bättre.
Hon talar inte om för någon hur
dåligt hon mår eftersom hon då skulle kunna bli stoppad. Samtidigt har Anna checklistor med saker som hon anstränger sig att göra för att hålla sig på den ljusa sidan av tillvaron. Det kan handla om att gosa med katterna, ta en promenad eller laga riktig mat.
– Det finns en yttepyttepytteliten tro på att det kanske kan kännas lite bättre att leva en dag till, säger Anna.

Johan Blixt var sju år när han första gången tänkte att han inte ville leva längre.
För tre år sedan hamnade han på sjukhus efter ett allvarligt självmordsförsök.
Idag mår Johan bättre, han sjunger och spelar i ett band och musiken är en viktig livlina när ångesten blir för stark.

Tittarna får också höra två berättelser av dem som mist sina nära.
Daniel Söderberg hittade sin mamma i hemmet när det redan var försent
och Sophie Östergren fick höra per telefon att hennes bror var död.

Infernos nedslag på S:t Görans sjukhus handlar denna gång om att en
asylsökande kvinna har försökt ta sitt liv efter att hon fått besked
om att hon inte får stanna i Sverige.

Kunskapskanalen torsdag 2 december kl 21.00 och SVT1 söndag 5 december
kl 22.00.
Inferno – Vilja leva (avsnitt 8:8). Programmet går att se igen direkt
efter sändning på www.ur.se/play

Publicerad 2 Dec, 2010 av Christians mamma



Du skulle ha fyllt 25 år idag


Orden är borta - känslor, sorg och saknad tar plats idag.

Älskade Christian!


http://www.dailymotion.com/video/xfs1d_ozzy-osbourne-mama-im-coming-home_music

Publicerad 24 Nov, 2010 av Christians mamma



Ditt härliga skratt!


Jag kom att tänka på lite av allt du tyckte om.
Bland det första du kiknade av skratt åt var när du såg Linus på linjen =)

http://www.youtube.com/watch?v=iX786-p-0Kk


Önskar att jag fick se dej skratta igen!

Publicerad 14 Nov, 2010 av Christians mamma



Alla Helgons dag


Gravplatsen pyntad med ljus, värme och kärlek - ser du?

Jag bär dej i mitt hjärta, i min själ.
Ditt lockiga hår, ditt smittande skratt, din busiga blick, vid vilken tidpunkt började du luras?
Ditt varma stora hjärta, ditt hjärta som var så stort, som skulle rymma så mycket om så många, när blev det letalt skadat av din olyckliga längtan?

Jag är skadad av din död, av dess slitande omständigheter och tunga bakgrund, men jag tänker inte följa dej, förstår du?

Som jag älskar dej och saknar dej Christian - känner du?


Publicerad 6 Nov, 2010 av Christians mamma



Var inte rädd...


...det finns gott om kunskap för att lära sej mer om psykisk hälsa.
Var fjärde människa är drabbad på ett eller annat sätt så det finns anledning för oss alla att förstå mer, för vår egen och andras skull.


Kolla här:

http://www.ur.se/barabratack/















Publicerad 31 Oct, 2010 av Christians mamma



Att läsa och ta in



Depression är inte ett tecken på svaghet
utan ett följd av att den drabbade tvingats vara stark för länge.




http://www.spesistockholm.se/?wpfb_dl=157

Dokumentet jag länkat till kommer från SPES
i Stockholm
http://spesistockholm.se


Publicerad 26 Oct, 2010 av Christians mamma



Ännu en ung människa är borta..



... jag tappar ord, jag tappar andan.
Vid två år dagen för Christians bortgång, tvingades ännu en yngling i vår geografiska närhet till detta vidriga och onödiga slut.
Jag kände honom inte personligen, inte heller hans familj mer än att jag kände igen hans syskon som barn i ungefär mina egna ungars ålder.
Ljus och frid för dej Dani.
Mina tankar går till din familj.





Publicerad 26 Oct, 2010 av Christians mamma



22 oktober


Det har ikväll gått två år sen du dog.
Jag har inga egna ord just nu.
Därför lånar jag Uno Svenningssons
"Under ytan".....

http://www.youtube.com/watch?v=s7TqwnYWV0g

Under ytan
Finns stora och små
Under ytan
Finns det skratt och gråt
Det finns mycket där som händer
Som vi inte kan förstå
Men vi hittar alltid svaren
Där i botten av oss själva
Under ytan

Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet

Det skrattas och det skålas
Men slutar snart i kaos
Någon sparkar och slår en stackare där
Som är helt utan chans
Jag ser att ingen verkar bry sig
Och inte heller jag
Rädslan är för stor och stark
För att göra något alls

Under ytan
Skäms jag för mig själv
Under ytan
Bränner bilden mig

Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet

Jag tänker på dig ofta
Om du varit min egen bror
Då hade också jag förvandlats
Till ett monster utan nåd
När jag ser all den ondska
Som vi människor släppt lös
Det meningslösa lidandet
Då har jag svårt att förstå
Att alla har vi varit barn
Och hjälplösa nån gång
Älskat utan gränser
Älskat utan tvång

Under ytan
Är vi alla små
Under ytan
Kan en god själ förgås


Publicerad 22 Oct, 2010 av Christians mamma



(H)järnkoll



Jag stödjer kampanjen Hjärnkoll.

Lär mer om hur du kan slå
hål på myterna om psykisk ohälsa på

http://www.hjarnkoll.org





Publicerad 11 Oct, 2010 av Christians mamma



Inferno!


Se Inferno på TV: Torsdagar 21.00 (Kunskapskanalen) & söndagar 22.00 (SVT1)

Här kan du följa redaktionens arbete:
http://psyktv.wordpress.com/

Publicerad 9 Oct, 2010 av Christians mamma



Höstglöden uteblir även i år


Jag brukade älska hösten.

Min kamp för dej fortsätter, Christian.
Det är långt ifrån klart.

Jag kämpar med att ha balans på det, såväl som för annat i tillvaron men det är svårt när man sörjer. Jag kan se tiden som gått i perspektiv, jag börjar förstå omfattningen av min chock. Kanske kan jag nån gång i framtiden se min sorg i perspektiv med? Över går den inte men jag gör mitt bästa för att väva in den i livet på det stora hela.

Ska göra lite fint på din plats, det känns bra att ha ett ställe att få gå till och tända ljus. Där du kunde ha fått vila. Nu är du inte där men jag tror att du ser oss där ändå.


Min eviga kärlek till mina båda söner. Frid.

Publicerad 3 Oct, 2010 av Christians mamma



10 september - Suicidpreventionens Världsdag


Den 10 september,
på Suicidpreventionens Världsdag,
tänd ett ljus i ett fönster kl 20
för att visa ditt stöd för suicidpreventionens sak
för att minnas en närstående du har förlorat
och för alla oss efterlevande







Ge gärna en minnesgåva eller stöd SPES viktiga verksamhet genom ett bidrag till Plusgirokonto 370743-7


Publicerad 10 Sep, 2010 av Christians mamma



Håll mitt hjärta..

Följ länken, den går tyvärr inte att klistra in på den här sidan:

http://www.youtube.com/watch?v=LOj2owkg7S0&feature=related



Publicerad 21 Jul, 2010 av Christians mamma



QPR, Första hjälpen vid fara för självmord



Closing the gap between what we know and what we do!

"SJÄLVMORD ÄR DEN MEST FÖRHINDRINGSBARA DÖDSORSAKEN"


Läs mer här:

http://www.marcusfond.se/?pageID=37

Publicerad 13 Jul, 2010 av Christians mamma



Boktips


Bra läsning för dej som vill läsa mer, går att låna på bibliotek:

"Joan Didions sorgeskrift en tröstebok"
Joan Didion har arbetat som journalist och författare sedan mitten av 50-talet. Hon var en av av dem som lanserade ett mer personligt hållet journalistiskt grepp på 60-talet, hon har skrivit för allt från The New Yorker till Vouge och i år har hon varit överallt i amerikanska medier och pratat om sin senaste bok. Den heter ”The year of magical thinking” och är en självbiografisk berättelse om året då hon blev änka och dessutom förlorade en dotter.

--

Om "Snöflingan - en tröstebok"

Denna bok är något att läsa för alla som förlorat en nära anhörig.

"Jag kallar den en tröstebok, därför att jag tror att sorgen ger tröst till en själv när den får komma ut, inte låsas in. Får den komma ut kan den till slut leva sida vid sida med skrattet, glädjen, minnena, drömmarna och varsamt få oss att växa som människor." Så skriver Gudrid i sin inledning.

" Få kan som Gudrid Hansen med sin lyrik och ordkonst bjuda på det stora i stunden och det vardagliga som lyfter sinne till storslagna höjder. Med värme och skärpa i blicken visar hon sin upplevelse av privata ögonblick vid en säng, som blev den sista tryggheten för en mor och där ingen människa räcker till. Lilly var hennes namn, sängen är bäddad och hon satte spår av liv."
/Gunilla Thurfjell

--


Tröstebok
Margaretha Zandrén-Wigren, Peter Björk m fl
"... för oss suiciddrabbade ..."




Publicerad 9 Jul, 2010 av Christians mamma



Upprop från Hälplinjen


Tyvärr kan jag inte lägga ut en banner här i bloggen men jag vill gärna bidra till att uppmärksamma Hjälplinjens upprop. Titta på den här länken och hjälp gärna till själv att sprida den:

http://www.hjalplinjen.se/sida/om-hjalplinjen/Uppropet.aspx

En banner är nu utlagd i albumet men jag kan tyvärr inte länka till den därifrån.

Publicerad 1 Jul, 2010 av Christians mamma



Det finns dödande sjukdomar


En del former av cancer kan utvecklas till dödsallvarliga tillstånd.
En del depressioner kan utvecklas till dödsallvarliga tillstånd.
Man väljer inte att få cancer, inte heller att bli deprimerad.
I båda fallen är patienten utlämnad till att vårdgivaren har vissa grundförutsättningar, bl a i form av kompetens och intresse.
Det kanske inte går att rädda alla människor från alla olika sorters cancer - än.
Låt oss hoppas att det blir möjligt i en snar framtid.
Det går däremot att redan idag rädda alla människor från alla olika sorters depression - det vet vi.
Ändå dör människor varje dag till följd av depression.
- Varför?......



Länken leder till en stunds viktig reflektion över psykisk ohälsa, hoppas du läser texten;

Removing The Stigma of Mental Illness

http://www.youtube.com/watch?v=dFdYqRuqKDM





Publicerad 20 Jun, 2010 av Christians mamma



Självmord är ett skri av smärta

Artikel från DN.se Insidan

http://www.dn.se/insidan/sjalvmord-ar-ett-skri-av-smarta-1.756806

Publicerat 2006-02-15 10:13

Varje år försöker minst 15 000 personer i Sverige ta livet av sig. Omkring 1 500 dör genom självmord. De flesta är deprimerade eller lider av andra psykiatriska tillstånd. Men också andra bakomliggande problem behöver uppmärksammas, menar forskaren Katarina Skogman.

Läkaren Katarina Skogman menar att det behövs mer forskning för att ta reda på orsakerna bakom självmord och självmordsförsök.
Fler män än kvinnor begår självmord, fler kvinnor än män gör självmordsförsök. Bland unga kvinnor i Sverige har försöken ökat.

Könsskillnaderna går igen i nästan alla länder. Ingen vet säkert varför det är så. Orsaker som brukar diskuteras är att män oftare väljer våldsamma metoder som skjutvapen eller hängning och därför "lyckas" oftare, och att kvinnor har större benägenhet att söka hjälp för sina problem och kanske därför oftare tvekar.

Men också riskfaktorer och bakgrund till självmordsbeteendet kan se olika ut mellan könen, visar ny forskning från Lund. Män som försökt ta sitt liv tyckte oftare att praktiska problem haft stor betydelse, som dålig ekonomi och arbetslöshet. Kvinnor pekade på psykiska problem och problem med relationer, framför allt svårigheter som hade med deras barn att göra.

- Det här kan delvis avspegla traditionella könsroller, säger läkaren Katarina Skogman som just disputerat på en avhandling om självmordsförsök och självmord. Men det behövs mer forskning för att ta reda på mer om skillnaderna, och också mer om hur bakgrundsproblemen ser ut.

Vad är det som gör att en människa vill ta sitt eget liv? Den frågan har gått igen genom århundradena, och även om man i dag vet en hel del finns det många frågetecken kvar.
För att öka förståelsen har forskare lanserat begreppet "psykologisk obduktion", där man i efterhand går igenom journaler, talar med anhöriga, vårdpersonal och andra. Men det finns en annan värdefull källa till ökad förståelse, säger Katarina Skogman - personer som gjort självmordsförsök, och det har hon utgått ifrån i sina studier.

- Trots att det finns mycket forskning om självmord finns det ganska lite där man tagit reda på vad personer som försökt ta livet av sig själva tänker, tycker och känner. Kanske för att man menat att psykiska problem och psykisk sjukdom försämrat deras insikter om sina svårigheter. Men deras erfarenheter är viktiga för kunskapen om hur vi ska kunna förebygga självmord.

De flesta som tar livet av sig, eller försöker göra det, är allvarligt deprimerade. Övriga har oftast något annat psykiatriskt sjukdomstillstånd. Inte sällan finns flera bakomliggande, psykiatriska problem samtidigt.

Men de allra flesta som är deprimerade eller har andra psykiatriska åkommor försöker inte ta sitt liv. För att bättre begripa vad som ligger bakom självmordsbeteende måste man också titta på andra faktorer än psykisk sjukdom, menar Katarina Skogman.

- Att behandla depressioner är väldigt viktigt för att försöka förebygga självmord. Men depression blir ibland den enda förklaringsmodellen. Man ska vara öppen för att det samtidigt kan finnas andra, individuella problem och svårigheter, säger Katarina Skogman:

Det är viktigt att försöka ta sig tid att lyssna ordentligt på vad patienten säger, och följa upp hur hon ser på sin situation efter en tids depressionsbehandling.

Det som behandlaren tolkar som depressiva vanföreställningar kan ibland vara verkligt stora problem i individens liv, problem som det är viktigt att hon får hjälp att lösa, även utanför psykiatrin.

Självmordsförsök är en av de tyngsta riskfaktorerna för fullbordat självmord. I sin avhandling har Katarina Skogman följt upp 1 052 självmordsförsök. Efter en tid av i genomsnitt sex och ett halvt år hade knappt fem procent av personerna begått självmord, och ytterligare drygt en procent hade dött på ett sätt som eventuellt kunde vara självmord.

Fler män än kvinnor hade gått vidare till fullbordat självmord. Den enda gemensamma riskfaktorn för båda könen var depression. För kvinnor var risken högre i åldrar över 50 år, och för dem som hade eller hade haft kontakt med psykiatrin. Män hade högre risk om de gjort flera självmordsförsök tidigare och om de använt en våldsam metod.

- Resultaten stöder betydelsen av att behandla depressioner och uppmärksamma könsskillnaderna.

"Självmordsprocessen" brukar beskrivas som tiden från de första tankarna på att ta livet av sig fram till fullbordat självmord, ofta med ett eller flera självmordsförsök på vägen. Man tror att en sådan process ofta varar några månader, men att den kan variera mellan några få timmar till många år, säger Katarina Skogman. Men hon vill också varna för att begreppet kan vara missvisande.

- Det kan låta som att det handlar om en oundviklig, framåtskridande process. Men det finns inget stöd för att det skulle handla om det, man tror att det i stället kan gå fram och tillbaka, tankarna kan försvinna och sedan eventuellt dyka upp igen. Och självmordstankar är mycket vanliga, enligt en ganska ny brittisk studie har över två procent av befolkningen allvarliga tankar av det slaget. Av dem är det mindre än en halv procent som tar livet av sig.

Tidigare brukade man tala om att vissa självmordsförsök i själva verket var ett "rop på hjälp". Den synen har man allt mer börjat överge, berättar Katarina Skogman. I dag menar många forskare att självmordsbeteende snarare är ett skri av smärta, "a cry of pain". Det är ett sätt att försöka fly från en upplevd fälla, en smärtsam situation där man inte kan se någon annan utväg. Forskarna tror att de psykologiska mekanismer som aktiveras i det läget innebär att man inte längre kan tänka klart, och blir låst i negativa tankar som gör att allt upplevs som hopplöst. Många typer av stress under lång tid kan bidra, och medfödda skillnader som temperament kan spela in när det gäller hur lätt en viss individ hamnar i en sådan reaktion. Olika faktorer, också slumpmässiga, kan avgöra om och när en självmordsimpuls leder till handling.

Patienter som Katarina Skogman intervjuade berättade om en komplex bakgrund till sina självmordsförsök, med olika problem som blev till onda cirklar. Många talade om en svår psykisk och fysisk utmattning, och om okontrollerbara humörsvängningar. Huvudmotivet var att fly från psykisk smärta, men nästan alla beskrev det slutgiltiga beslutet som impulsivt.

Personerna berättade också om ett akut, förändrat sinnestillstånd i samband med självmordsförsöket. För en del handlade det om förvirring, panik och desperation, för and­ra om ett slags lugn, med avstängda känslor och "tunnel­seende" där de var helt inriktade på självmordshandlingen. Gemensamt för de två sinnestillstånden var att man upplevde det som omöjligt att söka hjälp, och att man just då inte heller ville göra det.

- De kunde uttrycka det som att "jag tänkte helt konstigt" eller "det här låter nog väldigt märkligt". De kände det som att de tappat kontrollen. Många kände oro för att hamna i det tillståndet igen, säger Katarina Skogman. Tillstånden har bara beskrivits lite i forskning tidigare och behöver undersökas mer. Det gäller att hitta vägar att förebygga att personer i riskzonen hamnar i sådana tillstånd.

Katarina Skogman frågade också sina intervjupersoner vad de trodde skulle kunna hjälpa dem att inte hamna i en liknande situation.

- Att få hjälp med de problem de upplevde som viktigast, och att få lära sig att bättre handskas med problem, betonades mycket. Det stämmer med behandlingsforskning där man sett att psykoterapi som fokuserar på förmågan att lösa problem och att hantera känslor kan minska risken för självmordshandlingar.

Malin Nordgren




Publicerad 10 Jun, 2010 av Christians mamma



Andras ord


Andras ord får ibland klä mina känslor.
Här är en favorit i repris:

"Sorgen är en frukt
av kärleken.
Att bära sorgen
är att bära smärtan
och ... saknaden.

Ju större kärlek
desto större sorg
desto större smärta
desto större saknad.

Sorgen är kärlekens seger
över likgiltigheten

Därför är sorgen
inte ett mörker
utan endast ett återsken
av ljuset
precis som vår måne
speglar solens strålar.

Det finns ingen kärlek
utan sorg.

Sorgen
är inte mörker.

Oberördhet
är mörker."

av Jack Gladh

Frid

Publicerad 5 Jun, 2010 av Christians mamma



Efterlängtad plats


Glad känns som ett konstigt ord i sammanhanget men ändå - vi har äntligen fått en efterlängtad plats på kyrkogården dit vi kan vända oss med våra ritualer.
Av olika anledningar tar allt tid men framförallt ork.
Jag tror mej ändå se ett slags slut även på en del av det så tärande administrativa. Det känns bra, jag behöver min energi till mitt fortsatta sorgearbete nämligen..

Det känns fortfarande som en utopi men jag kämpar verkligen med att få ihop mitt liv igen. Det blir aldrig som innan Christian dog, så är det. Den yttersta konsekvensen av den oåterkallerliga och högst onödiga handlingen är det vi anhöriga sen ska bära resten av våra liv.
Någon undrade häromdan om jag inte blir arg på Christian för att han gjorde detta.
Svaret är nej - jag har ännu inte känt nån som helst ilska när det gäller honom, "bara" sorg, jag är så lessen för att han inte orkade.

Publicerad 22 May, 2010 av Christians mamma



"Politikerna måste markera mot sjukvården"


Till Ulf & Lena Andreason, och till Anna Sandin;

Jag beklagar djupt er förlust.

Tack för att ni orkat träda fram och för att ni haft förmåga att mitt i er tunga sorg, solidariskt ge ord till den nedmontering av patienters möjlighet att anmärka på vårdgivares insatser. En nedmontering som jag upplever att landstinget gör sitt bästa för att mörka....

Här är artikeln i sin helhet:

http://svt.se/2.35188/1.1978922/politikerna_maste_markera_mot_psykvarden?lid=puff_1978922&lpos=rubrik

Publicerad 9 May, 2010 av Christians mamma



Debatt!


En rätt sammanfattande bild av hur det ser ut, hur förväntningar och önskemål krockar med vården som tycks ha fastnat i ett alldeles eget prestigeträsk:

http://svtplay.se/v/1981290/debatt/del_15_av_17__tisdag?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1981290/sb,p104688,1,f,-1

Publicerad 9 May, 2010 av Christians mamma



Märklig utveckling!


Jag tycker att utvecklingen är både märklig och hotfull, hur kan skrotningen av nuvarande HSAN bidra till en förbättring av det suicidpreventiva arbetet?
Eller av patientsäkerhet överhuvudtaget?

Titta på det här inslaget som sändes i TV4 nyheterna den 4 maj 2010:


http://www.tv4play.se/nyheter/nyhetskanalen?videoId=1.1625157

Publicerad 5 May, 2010 av Christians mamma



Arton månader


Tro - hopp - kärlek, tid - existens - mod.

18 månader har vi fortsatt utan dej.
Orden är inte med mej nu.
Så jag lånar andras.
Till och för dej, Oscar och andra som vill läsa och lyssna.

http://www.youtube.com/watch?v=Pv2hGQUs--Y

Två dikter, jag kunde inte välja:

TILL DIG SOM FÖRLORAT ETT BARN

Den svåraste av sorger
är när livet blir för kort
och en dotter eller son
för alltid har ryckts bort.

När någon man gett liv
och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart och kallt.

I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft
tills ljuset återvänder

Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla och omsorg
som andra har att ge.
- av Siv Andersson

och

Här skiljs våra vägar i livet
men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå

När natten så stilla sig sänker
finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärna som blänker
så stark är min kärlek till dig

Du är för alltid en del av mig
som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus som en hälsning till dig
som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig
så fjärran men ändå så nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är för alltid en del utav mig

- av Lasse Berghagen

Frid.

Publicerad 22 Apr, 2010 av Christians mamma



Några minuter av ditt liv...


Ge mej och andra efterlevande till älskade som tagit sitt liv några minuter av ditt liv.
Lyssna noga till detta inslag i TV4 den 5 mars, det sammanfattar så mycket som är oerhört viktigt.

Stort tack till Pirjo Stråte, ordförande för SPES i Stockholm och till Ulla-Karin Nyberg, psykiater och suicidforskare för er insats.

Tack TV4 för ett inslag som faktiskt låter beskriva verkligheten i motsats till de många inkorrekta och snaskiga tidningsartiklar som endast tjänar till ett egensyfte - att sälja mer tidningar för dagen!

Här är länken till inslaget:

http://www.tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.1541361

Publicerad 6 Mar, 2010 av Christians mamma



Lisa i himlen




Vår älskade Lisa fick igår bli fri från sina bekymmer. Av hela mitt hjärta hoppas jag att hon återförenats med dej, Christian..
Jag hoppas att ni har det bra, hon behöver fortfarande inget koppel men det vet du säkert redan.


Min eviga kärlek

Publicerad 19 Feb, 2010 av Christians mamma



Kan du inte hälsa på åtminstone?


När du kom till mej i drömmen, vildvuxen i håret och skägget, med kinder svagt färgade av ansträngning och lite genans..
Två gånger var du till mej så.
Tredje gången var allt svartvitt och kallt, du hade brått och skulle bara säga farväl, du hade inte tid att stanna..

När ska du hälsa på mej igen? När?


Vaka över din bror.



Kramamma

Publicerad 11 Feb, 2010 av Christians mamma



Nytt år





http://www.youtube.com/watch?v=O18A4RugiMs

Publicerad 8 Jan, 2010 av Christians mamma



Sista inlägget 2009


Julafton passerade rätt snabbt förbi. Skönt!

Nu är det snart slut på detta år, ett år som för mej varit fyllt av mycket smärta.

Jag börjar förstå hur chockad jag varit, jag börjar ana omfattningen av mitt och lillebrors trauma - det är inte över än och frågan är om det någonsin går över.
Det är nog så att vi ska fortsätta träna på att leva med det, snarare än att förvänta oss att vi kan vända blad och att det är borta en dag.

Ett år då jag fått perspektiv, fått träna på att ha distans till min sorg, fått känna hur ångest verkligen kan förlama och t o m förarga.

Ett år då Christian skulle ha fyllt 24 år om han fortfarande levt.

Jag undrar fortfarande hur vi överlevt, kanske inte fysiskt men själsligt.
Med ödmjukhet inför att jag inte längre vet något om någonting, vågar jag ändå tro att jag har något att se fram emot under 2010 och även att lillebror har det.

Jag har många jag vill ge en alldeles egen stjärna på himlen för era insatser för mej och lillebror under året som gått men jag ska inte räkna upp några namn, ni vet vilka ni är, jag är tacksam för att ni orkar och vågar finnas kvar.

Frid.

Med evig kärlek till mina båda söner.

Publicerad 26 Dec, 2009 av Christians mamma



Jul - bara den går över fort...

Det är snart julafton, igen.
Vi, lillebror och jag, ska genomlida vår andra jul utan Christian.
Ingen av oss känner för att fira, vi ska äta pizza och inte mycket annat på självaste julafton.

Jag har hittat olika vägar till att hålla distans till min sorg, till att hålla den mer för mej själv. Det blir så, dels för att jag inte ska fastna där, dels för att jag inte kan förvänta mej att någon ska orka eller vilja ta del av eländet så mycket mer.
Jag har helt enkelt blivit bra på att kamouflera mitt mående, att kliva in och ut i olika roller.
Numera vet jag genom kontakt med andra som är efterlevande till en nära som tagit sitt liv, att jag inte är ensam om att agera och reagera så.
Det är dessutom ganska skönt att ha tränat så mycket vid det här laget, att jag vet att människor som inte känner mej sen tidigare, inte har en aning om vad jag drabbats av. Det räcker med råge med att kämpa med att jag känner mej som genomskinlig eller som att en bomb slagit ner och bildat en krater som för alltid kommer att gapa djupt, tomt och svart. Det känns lika jävligt, vad man än vill likna det vid.

Någon kanske tycker att jag borde ha kommit längre i mitt sorgearbete.
Den som tycker så har inte lärt sej vad ödmjukhet innebär, kom igen när du gått tre månvarv i mina mockasiner...

Jag är fortsatt oroad för lillebror, han har det tufft och det är inte så mycket jag kan göra för honom, bara fortsätta finnas här vad som än händer.
Av hela mitt hjärta önskar jag att han ska göra det han vet är bäst för sej själv och att han är rädd om sitt liv och hur han lever det.

En mycket värdefull sajt, där den som verkligen är intresserad av vad sorgearbete kan innebära rent generellt kommer här en länk i repris:
http://www.sorg.se/fakta-om-sorg/

Jag önskar er alla vad ni vill, en God Jul med om det är vad ni helst vill.

Med evig kärlek till min båda söner.

Publicerad 22 Dec, 2009 av Christians mamma



Du skulle ha fyllt 24 år idag


24 november 2009, du skulle ha fyllt 24 år idag.
Min gåva till dej, för dej, om dej blir att jag håller mitt löfte.
Ditt mående, bristen på eller mer rättvist beskrivet, avsaknaden av proffessionalism där man borde ha kunnat förvänta sej det allra bästa ska få sin uppmärksamhet. Jag börjar på allvar idag, det kräver en del, alla dokument som ska läsas och värderas utan att jag går sönder. Allt som ska skrivas, beskrivas. Varje litet moment ger ångest. Det ska ändå göras. I bästa fall får jag mer ro så småningom, i sämsta fall blir det iallafall inte värre än hitintills.
Tänk all denna energi, mitt engagemang som du hade kunnat fått ta del av här på jorden - om du bara orkat stanna kvar!

Min eviga kärlek till dej och din bror.

Publicerad 24 Nov, 2009 av Christians mamma



Tack Robban Pettersson i Takida!


Det finns modiga och kloka människor.
Ofta är de generösa också.
Robban kommer för alltid att ha en strålande stjärna på himmelen från mej, han har idag satt ord på så mycket som jag är övertygad om att Christian hade velat säga mej.
Tack Robban, din insats i dagens Efter 10 i TV4 betyder mer för mej och säkert många till, än du någonsin kan ana.
Jag glömmer det aldrig.

Se hela inslaget här:

http://www.tv4.se/1.1342134/2009/11/18/takida_robban_ville_do

Publicerad 19 Nov, 2009 av Christians mamma



Alla helgons dag


Så blev du och andra från församlingen som avlidit under det senaste året uppmärksammade och välsignade genom kyrkans ljusa tecken...
Det skulle ha varit fint att få tända ljus vid något som bekräftade din existens på kyrkogården också, en inte helt orimlig eller omänsklig önskan..

Min eviga kärlek till er båda, mina älskade söner!

Om Alla Helgons dag och Alla Själars dag:
http://www.svenskakyrkan.se/aktuellt/communicare/plats_for_eftertanke/allhelgona/om_helgen.htm

Publicerad 1 Nov, 2009 av Christians mamma



Tack

Tack;

Till er som på olika vis uppmärksammat årsdagen för Christians bortgång, till er som orkat tända ljus och skriva här på sidan, till er som mailat och skickat sms och till er som orkade delta vid ljusstunden i kyrkan.
Till Heli och Maria kyrka för att ni ordnade så att vi fick vara där, - tack Heli för dina ord ur Korinterbreven.

Tack IngaLill, Jennie, Izabellé och Alice för att ni avsatte större delen av en lördag med att delta i fackeltåget den 24 oktober.

En sorgmanifestation i ljusets tecken, arr; SAMS http://www.samsorg.se/


En läsvärd sida, många behöver/vill veta mer om sorg: http://www.sorg.se/


Publicerad 26 Oct, 2009 av Christians mamma



Välkommen att delta...


Läs mer överst på startsidan under fliken
"Om Honom"


Publicerad 13 Oct, 2009 av Christians mamma



Elva tunga månader...


Elva tunga månader, elva förvirrade månader..

Elva månader. Så starkt vi längtar efter dej, Christian, jag och din lillebror, det finns inga ord för det. Vi närmar oss ett år.
ETT ÅR!!
Jag har svårt att tänka på årsdagen men vi har behov av att få manifestera den ändå.
Vi förbereder nån form av sammankomst till torsdagen den 22 oktober, förhoppningsvis med en gudstjänst, återkommer med mer info om det snart.

Jag fick en vacker bild av en nära vän idag, den ligger i albumet.
Vi har varit bekanta i många år, vi hittade varandra igen, men nu med helt andra förutsättningar än tidigare, då vi nu båda har förlorat barn.
Det var fruktansvärt att möta henne på SPES eftersom jag genast visste varför vi möttes just där.... jag uppskattar henne mycket och det underlättar att vi till viss del dessutom känner till varandras bakgrunder.
Jag är tacksam för att jag har vänner, även om jag inte orkar umgås så mycket som jag önskar. De som förstår mej står vid min sida när jag än behöver, det vet jag.

Tänd gärna ljus, vi behöver det...


"Sorgen är en frukt
av kärleken.
Att bära sorgen
är att bära smärtan
och ... saknaden.

Ju större kärlek
desto större sorg
desto större smärta
desto större saknad.

Sorgen är kärlekens seger
över likgiltigheten

Därför är sorgen
inte ett mörker
utan endast ett återsken
av ljuset
precis som vår måne
speglar solens strålar.

Det finns ingen kärlek
utan sorg.

Sorgen
är inte mörker.

Oberördhet
är mörker."

av Jack Gladh


*Frid*

Publicerad 22 Sep, 2009 av Christians mamma



Höst men inte längre samma som tidigare


Jag brukade uppskatta hösten. Och havet...

Så mycket han hade som påminde om dej, killen som satt mittemot mej på bussen idag. Han var så nära, satt och trummade med fingrarna på räcket som fanns emellan oss. Tänk om han kändes som du? Han hade svårt att bara sitta, kroppen var igång lite här och där mest hela tiden. Ungefär samma storlek som du, lite yvigt skägg som du... Han försökte skärma av sej med kepa, luva och lurar i öronen. Boken han läste vände han aldrig blad i så kanske var det ett sätt att få skärma av sej från omgivningens intryck. Vem vet?
Tårarna trillade där jag satt, saknaden blir ibland så oerhört påtaglig och stor.

Vissa dagar och tider på dygnet kan jag nästan känna mej avstängd, inga tårar, inga känslor som tar över, inget som påminner - åtminstone inte så att jag blir förlamad av det. Kanske är det sorgens uttryck? Kanske är det att få distans, vem vet?

Kanske kan jag få uppskatta hösten och havet en dag igen? Jag vet att du inte önskade att ta något ifrån mej, jag vet att du bara inte stod ut längre och att det som hände i dej inte var något du kunde välja.

Tid har gått, inom en snar framtid är det årsdagen för din död. Årsdagen...Som jag saknar dej Christian!!

Min villkorslösa kärlek till dej och din bror. Mamma.

Publicerad 16 Sep, 2009 av Christians mamma



Sorg och distans


Tiden blir aldrig densamma igen. Allt är förändrat, inga förutsättningar är givna, det går inte längre att föreställa sej hur framtiden ska te sej, vare sej om en timme eller om flera år. Så är det.

Jag längtar till den 1 oktober, då kommer ljusbäraren på plats i minneslunden igen. Det är viktigt att få tända ljus där och det har varit svårt att inte ha haft den möjligheten på flera månader.
Jag antar att det är brandrisken som gör att den plockas bort men det blir extra svårt för oss som inte har några alternativ och som inte fått chans att välja.

Jag saknar dej Christian!!

"Gråt inte för jag
är död
jag finns inom dej
alltid

Du har min röst
den finns i dej
den kan du höra när du vill

Du har mitt ansikte
min kropp

Jag finns i dej
du kan ta fram mig
när du vill

Allt finns kvar
av mej inom dej

Så är vi jämt
tillsammans."

av Barbro Lindgren


Med villkorslös kärlek till mina älskade ungar

Publicerad 4 Aug, 2009 av Christians mamma



Nio tunga månader har gått sen du försvann

Nio månader har passerat, på något vis. Jag ser tillbaka och förstår en del om mina egna och andras reaktioner. Man får perspektiv. Det lär bli nya med.

Så länge jag är upptagen med något går det för det mesta att hålla tankar, bilder och förnimmelser på lite lagomt avstånd. Jag har även lärt mej att klara att hålla distans, att vara i helt andra sammanhang där få vet något om dej eller vad som hänt. Det går så länge det går....

Jag välkomnar det mesta som handlar om dej men jag är så trött på allt nedbrytande och integritetskrävande. Trött på nyfikenhet som bara handlar om att stilla en frågandes undran. Sen då?

Jag får ha mitt för mej själv, och tillsammans med lillebror. Man orkar inte dela med sej hela tiden, tjata om hur lessen man är eller hur fan man orkar gå vidare. Försöker hitta en tillvaro där det är lite lagomt av det mesta men det är mycket svårt och frustrerande. Det är svårt att ha tålamod att sörja, hur konstigt det än kan låta. Det möjliga får beredas i en privat, svart kokong, där återfinns min kärlek, sorg och saknad, så stor att den inte går att beskriva med ord.

"Döden har nycklar till alla hus"

Publicerad 23 Jul, 2009 av Christians mamma



Nya boendeformer...

Nu är det mesta avklarat i administrativ väg och när det gäller att du fått nån form av begravning.
Det är så bittert att vara dödsbo.
Från att du bodde i min mage till allt däremellan till att jag "är" ditt dödsbo.
Absurt.

Jag städar, rensar papper, hittar gamla betyg och skolfoton, vårt liv tillsammans spelas upp igen. Hittar några få lappar där du skrivit för hand, dom ska sparas.

Ditt liv och din död betyder inte lika mycket för alla, så är det. Det är förstås mer ok i vissa avseenden jämförelsevis.
Att de som skulle ha varit experter på att ta tillvara på dina behov, inte ens lyfter på ögonbrynet och gör det som de t o m är skyldiga till enligt lag, det tänker jag inte låta passera utan att agera. Du levde, du ingick i statistik i en rad olika sammanhang och självklart ska omständigheterna för din död, för det fatala misslyckandet, också finnas med i statistiken.

Jag har fått lära mej mycket genom SPES, för det är jag väldigt tacksam. Utan dessa människor med alldeles egna erfarenheter och engagemang, hade mina insikter varit mycket små idag. Utan den smärtsamma men nödvändiga kunskapen hade sorgen varit ännu svårare, det vet jag. Ingen annanstans hade jag kunnat få lära mej som jag lärt mej genom SPES, tvärtom är det jag som fått vidarebefodra...

Du trodde du kunde försvinna utan att nån skulle märka det, Christian! Så fel du hade! Det märks, det känns - för hela min exsistens,
men du är för alltid med mej i ditt egna dödsbo, nämligen i mitt hjärta.


Med evig och villkorslös kärlek till båda mina söner.

Publicerad 2 Jul, 2009 av Christians mamma



Tillbaka från resan till havet


Återhämtning och vila.
Resan var värd alla mina våndor, och den var nödvändig.

Havet var så vänligt man kan önska, det var mer än skymning, vinden mer än sval.
Känslor, sorg och saknad, närvaron blir så påtaglig att den upplevs mer än tredimensionell....

Heli Pruikkonen, präst i Maria kyrka, Jakobsberg församling, välsignade platsen och höll en nedkortad men ovärdelig gudstjänst.
Därefter fick havet ta emot den mycket speciella gåvan från Jennie, Izabellé och Alice (tyvärr finns inga bilder av just det i albumet, en del bilder blev bara sudd).
Sen var det blommornas tur, med våra tankar, böner och önskemål...

Vi fick en fin stund för oss själva ute på däck efter att Heli förberett allt och kaptenen spärrat av för andra.
Stort tack till kaptenen och övrig besättning ombord på Baltic Queen den 15 juni 2009, som vidtog nödvändiga åtgärder för att detta skulle gå att genomföra.

Varmt tack till Heli och Maria kyrka, till kära Hanna, till min mor och till min älskade son Oscar. Tack Jennie, Alice, Izabellé och Tobbe som skötte allt hemma medan jag var på havet.

Tack Christian, för tiden jag ändå fick med dej, men ingenting - absolut ingenting kommer någonsin att få mej att tycka eller känna att den tiden räckte.




*Frid*

Publicerad 17 Jun, 2009 av Christians mamma



Snart så...


Snart ska jag få uppleva platsen där ditt liv släcktes. Uppleva och uppleva, jag ska ut på havet, fartygets kapten är förvarnad om att vi vill ha ett stopp där Christian försvann, så gott det nu går..

En mycket klok vän frågade mej;
- Ska du verkligen plåga dej så att du gör en resa till det förhatliga havet där Christian dog? Tror du att Christian hade velat att du skulle plåga dej så, Christian - Cosmos som alltid var så mån om andra - framför allt om dej?"

Det var en bra fråga och jag har verkligen övervägt för och emot efter den ställdes till mej. Men jag måste, det saknas en hel del i mitt sorgearbete, i min saknad, i mitt trauma.
Kanske kommer det inte att bli bättre men det får jag inte veta om jag inte åker.
Det kan iallafall inte bli sämre.
Och - Christian ska få en grav i havet. Min unge ska få en värdig sjömansgrav - jag gör fortfarande allt jag kan för dej, Christian, det lilla som nu går att göra!!

Se efter din bror Christian, vaka över honom - han behöver det och jag behöver att du hjälper mej med det...


*Frid*

Publicerad 13 Jun, 2009 av Christians mamma



Vår kommande resa


Vi ska göra en resa snart, för att ge Christian en sjömansgrav.
Jag vet inte riktigt hur jag ska orka, har varit nere och tittat på fartygen i Frihamnen och det är ingen underdrift att påstå att jag överväldigas av ångest när jag ser dem...

Jag vet, det värsta har ju redan hänt, Christian dog. Och resa ska jag, ingen ångest i världen ska stoppa mej från att ge Christian en grav i havet, något annat alternativ har vi inte.

Jag drömde om Christian. Igen.
Nu hade han inte tid att dröja sej kvar hos mej. I de tidigare drömmarna har han kommit hem och stått där, vildvuxen i håret, rödbrusigt varm och generad över att ha varit borta så länge.
Nu kom han till mej i drömmen igen men mötet var flyktigt, i svart-vitt dunkelt ljus stötte jag ihop med honom. Han hade inte riktigt tid att stanna men han gjorde ett kort stopp ändå.
Jag stack min arm under hans och frågade;
- Men Christian, kommer du hem nu då? Nej, svarade han, jag har inte tid.

Kan man vänja sej med att lida, sörja och sakna? - Ja, kanske är "vänja sej" konstiga ordval men jag vet inte om det finns några bättre alternativ.
För mej finns det inget val - man måste vänja sej eftersom man ska fortsätta leva och stå på benen - men som det tär.. det finns det nog inga ord som kan beskriva.

Du fattas mej, Christian!!

" Det går inte att fly sorg.

Försöker man låtsas som om
den inte existerar så blir den
i stället en evig följeslagare
i ens liv.

Det finns bara en väg genom
sorgen, och den går rakt igenom.

Mot sorg hjälper bara - sorg."

av Mark Levengood




Med evig kärlek till mina söner. Frid.

Publicerad 26 May, 2009 av Christians mamma



Ett halvt år har vi tvingats vara utan dej, Christian...



22 april 2009. Sex månader har på något vis passerat sen du dog.
Enligt myndigheterna dog du den 23 okotober men det är i enligt finsk tid.
Jag vet vad jag mottog och vilken tid jag gjorde det, även om det skulle komma att ta ett antal timmar till innan jag förstod vad det stod för. Och jag var i Sverige när jag mottog det.
Den 22 oktober 2008, klockan var 23.20. Punkt.

Livet är en kamp men inte ett krig, det är stor skillnad. Jag kämpar med mej själv och är frustrerad över att inte räcka till mer för lillebror. Han behöver stöd, stimulans och uppmuntran. Jag vet att jag inte varken kan eller ska vara den som ger honom detta i alla stunder men det är ingen underdrift att påstå att jag önskar att jag åtminstone hade bättre ekonomiska förutsättningar....jag som anser att frihet är att vara nöjd med det man har, känner mej allt annat än fri nu. Det mesta ekonomiska är ett moment 22 och det drabbar Oscar, och även mej. Förstås. För mej är det naturligt att stå tillbaka med sina egna behov emellanåt, till fördel för dem man älskar. Jag älskar Oscar och önskar jag hade något att stå tillbaka med. Jag älskar Christian också men han har inte längre samma behov.

Värderingar. Hur värderar man sina och andras förluster och tillgångar? Vad är det?
Jag fick nyligen en uppmaning, iallafall tolkar jag det som en uppmaning, av en mamma som sa att jag ska vara tacksam för att jag har ett barn kvar i livet. Hon förlorade sitt enda. Jag kan på sätt och vis förstå henne, jag ska inte försvinna för det jag har kvar, den påminnelsen kanske även jag behöver ibland, jag vet inte. Den enda som vet om jag finns för honom är ju lillebror Oscar själv.
Jag tänker inte fråga honom, det vore en omöjlig fråga att ställa till honom, hur man än vänder och vrider på det presumtiva svaret.
På samma vis tycker jag om uppmaningen. Den är en omöjlighet, hur man än vänder och vrider på så väl uppmaning som på respons. Mina förluster är mina, oavsett vad och hur andra förlorat. Det betyder inte att jag på något endaste vis förringar andras. Det betyder inte heller att jag inte uppskattar det jag har kvar, eller att jag ständigt försvinner in i en sorgens dimma utan att vara tillgänglig. Jag lever.
Ingen orkar eller kan leva enbart i sorg dygnet runt, jag sitter inte för mej själv i ett mörkt rum med ett tänt ljus för evigt. Jag gråter inte hela tiden, jag pratar inte om Christian eller hans död hela tiden.
Mina mörkaste stunder har jag för det mesta för mej själv, för att jag väljer det.
Jag lever, mina söner är båda två med mej hela tiden men bara en kan närvara.
Vi kan inte jämföra allt med varandra, inte känna igen oss i allt och inte dela allt, hur gärna vi än önskar och försöker. Mina tårar, min sorg, frustration och min saknad över Christian är så privat, och vissa både kan och får gärna delta i den. Den inte tål dock inte att värderas, den bara är...

Jag filosoferar mycket kring hur Christian har det. Hur mycket folk måste det inte finnas där han är? Kanske fler än på jorden? Helt nya tankar och fantasier har hälsat på sen du dog, ungen min.
Jag har fått se dej igen - i mina drömmar och vid några tillfällen har jag sett dej "på stan". Hoppas det fortsätter så, jag längtar efter allt som påminner det allra minsta om dej, min älskade unge.



Med evig kärlek till Christian och Oscar, mamma.

Publicerad 22 Apr, 2009 av Christians mamma



Tiden går


Minnesgudstjänsten var verkligen hedrande och vacker. Det var skönt att
få göra detta och jag förstår att det var
nödvändigt för fler än mej och Oscar.

Alla förberedelser vi gjort, det har slitit på
oss men även fört med sej nåt gott.
Att göra alla förberedelser blev snudd på rituellt och jag tror det bidrog till att jag kände ett visst lugn denna söndag den 15 mars.
Dessutom det värsta har ju redan hänt, Christian dog.
När vi hade minnesgudtjänsten hade vi levt
med allt detta dygnet runt i nästan fem månader.

Jag hoppas att alla som ville, orkade och kunde var där. Jag annonserade i lokaltidningen och här på minnessidan, det var vad jag orkade med.

Jag blev positivt överraskad, dels av det stora engagemanget, kyrkan var knökfull, dels av att det dök upp en del människor jag inte sett på länge, det var modigt och jag uppskattar det verkligen.

Varm tack till er alla som både före denna dag, på denna dag och därefter visat sitt deltagande och stöd, ni behövs, allesammans!

Döden verkar ha blivit en ny gemensam nämnare för mej och mina bekanta och vänner. Det tar verkligen emot men kanske är det dags att inse att döden är en del av livet. Jag har inte behövt tänka så tidigare men det verkar som om jag nu måste.

I förra veckan stötte jag på en person jag inte haft kontakt med på flera år. Hennes älskade syster, som hon hade en mycket nära relation till, dog oväntat för ca fyra veckor sen.
Igår var jag på SPES träff. Då dyker en annan bekant sen lång tid tillbaka upp.
Det visade sej att hon förlorade sin dotter för snart två år sen...
Man möts igen, på det ena eller det andra viset.
Vill du veta mer om SPES?
Klicka på fliken uppe i menyraden märkt STÖD.

*Frid*

Publicerad 26 Mar, 2009 av Christians mamma



Minnesgudstjänstens alla förberedelser

På söndag är det dags för minnesgudstjänst.
På söndag är det på dagen 23 år sen du döptes, i samma kyrka där vi snart ska framföra våra hälsningar och avsked. Cirkeln sluts.

De förberedelser man för det mesta lämnar över till en begravningsbyrå får man ordna med själv, när det inte finns något att begrava i jorden.
Till och med förberedelserna med att ställa i ordning kyrkan får man fixa själv.
Det är ok, det gör jag gärna för min älskade son men det sliter i själ och hjärta.

Jag har en hel del människor omkring mej som är verkliga vänner så jag har god hjälp men jag måste göra det mesta själv, det är också ett sätt att ta sej igenom, framåt.

Oscar har det tungt nu. Det ser jag på honom, det hörs och känns med. Jag vet att det måste vara så men jag önskar verkligen lindring för honom. Han håller masken för de flesta, de som inte är honom nära men inför mej och några till vet jag att han klarar att uttrycka sej.
Vi har pratat mycket. Konstaterat att vi var och en på varsitt håll upplever i stort sett samma saker, känner lika. Att det är skönt att vara i sammanhang där man bara är, där ingen vet det som alldeles nyss hände och som färgar våra sinnen så mycket.

Att vara med sina nära vänner är också skönt, de vet att man gråter emellanåt, är tyst när man inte borde, förvirrad in absurdum och dessutom rätt grinig i största allmänhet. Ändå stannar de kvar. Modigt och innerligt.
Jag är djupt tacksam, även för det.

Oscar och jag har förberett oss. Dels var och en på sitt håll, dels tillsammans, och dels med prästen och kära Hanna *hjärta*.

Jag har fått hjälp med att få fötterna att gå på diverse shoppingturer inför detta, rotat upp bildmaterial och tvingat fingrarna om pennan, till att glöda för att förvandla mina känslor till texter, komponerat blommor och funderat på psalmer....

Jag har aldrig varit mer egoistisk än nu - och jag ska fortsätta med det för jag vill fortsätta försöka hålla ihop.

Mina tankar går i denna stund även till min älskade lilla mormor, snart 92 år som äntligen accepterat att flytta till ett äldreboende. Snabbt skulle det gå med och det fanns en hel del fysiska hinder i vägen, bl a en hiss under reparation i höghuset mormor bodde i... Nu är hon iallafall på plats - t o m det fick jag hjälp med av en god vän (*hjärta*). Hon har förstås glömt att det är hon själv som konsekvent vägrat att flytta in på "hemmet", men nu strålar hon när man kommer, har en fin glimt i ögonen och säger om och om igen med ett brett leende: - Tänk så bra det är här, jag har hamnat i paradiset!" Det är hon värd, min lilla mormor.


Publicerad 12 Mar, 2009 av Christians mamma



Vinter, sorg och saknad


Det närmar sej. Dagen för din minnesgudstjänst. Den 15 mars, samma datum som när du för 23 år sen döptes, i samma kyrka.

Ungefär då som vintern övergår till vår - ännu en årstid som ska komma efter att du dog.

Dagar ska komma och gå. Sorgen ska fortsätta vävas in i våra fortsatta liv. Sorgen vi känner som älskar dej. Utan att älska kan man inte känna sorg, kärleken får ännu en dimension när du inte längre närvarar, det är det vi kallar sorg.

Du har börjat komma till mej i mina drömmar nu. Vad menas? Jag förstår inte men det kanske är meningen?

Jag är så ledsen, Christian, för att jag inte räckte till. För att jag inte förstod förrän du rest. När jag gjorde det jag planerat att göra för dej medan du var borta något dygn förstod jag. Jag ville visa dej med min gärning att saker går att förändra och förbättra. Ville överraska dej - ville att du skulle bli glad när du kom hem och att vi tillsammans skulle fortsätta på vägen till förbättring.

Förändring och förbättring kräver att man orkar leva. Att man orkar ha tålamod lite till, att man får möjlighet att känna tillförsikt inför sin framtid, både kort och långsiktigt.

Det orkade inte du. Du hade andra planer som du maskerade väl.
Det ska jag leva med resten av mitt liv.
Undrar hur?

"Kämpa borde ha varit ditt andra namn,
Hänsyn kunde ha varit ditt tredje,
Kärlek ditt fjärde - du gav så mycket,
trots att du förgäves sökte den där den
borde ha varit villkorslös och självklar.
Om jag kunnat hade jag lagat det,
lika lätt som jag hade plockat ner månen."



Min eviga kärlek till dej och din bror, mamma.

Publicerad 21 Feb, 2009 av Christians mamma



din lillebror oscar..

Nu är datumet klart för den dagen jag aldrig ville möta din begravning..

jag saknar allt med dig , bli förbannad på dig , bli glad med dig , festa med dig , pratstunder , allt allt ...

saknar hur du brukar fråga vad jag ska göra på en fredag eller lördag kväll och det ofta slutade med att du och jag gick ut och festa på dit och mitt sätt


det skär i mitt hjärta att jag inte kan få allt det där längre ...

saknar , älskar , sörjer , gråter , för alltid tills jag träffar dig igen min älskade storebror är så tacksam för allt du gett mig allt du någonsin lärde mig du var verkligen en storebror . Älskar dig din lillebror Oscar .

Publicerad 3 Feb, 2009 av Christians mamma



Dödförklaringen

Så är det klart, du anses nu även av myndigheterna som död, inte längre bara försvunnen och saknad.

Det är en del nya erfarenheter man får när ens älskade unge inte längre ser någon annan möjlighet än att välja att avsluta sitt liv så som du gjorde.
Fruktansvärda erfarenheter. För mej innebar en av många, en helvetiskt tung administrativ procedur, att ringa och beställa blanketter för ansökan om dödförklaring.
Sen ska dessa fyllas i, man ska redogöra för händelseförloppet med pennan...
Man ska beskriva sitt barns död, för du är mitt barn, mitt vuxna son som för alltid är med mej men utan att någonsin hädanefter fysiskt närvara.
Signalement ska de ha med, och under tiden jag försöker brister mitt hjärta..

Så kom beslutet, bifall.
Skatteverket har i en nämnd med polisrapporten och framförallt ögonvittnenas berättelser som underlag, fastslagit att du inte kan ha överlevt.

Det var som om du dog igen.
Luften gick ur mej.
Det var dan före julafton, inte för att julen spelade någon roll, bara den försvann så fort och smidigt som möjligt.

Nu har även Oscar läst denna dödsförklaring och vad ögonvittnena
har berättat.
Nu vet han.
För resten av sitt liv vet han.
Han med.


"Jag ser avtryck av skor i snön utanför porten - de är inte dina
Jag hör nån gå i porten och skramla med sina hemnycklar - det är inte du
Jag tyckte jag såg dej - men det var visst bara mitt hjärta som skrek, av saknad"

Med kärlek, i evighet, mamma.







Publicerad 11 Jan, 2009 av Christians mamma



2008 är snart slut


Så skönt att julen är förbi. Nu ska bara den eländiga nyårshelgen passera så obemärkt som möjligt så att det blir vardag igen.
Ett helt nytt år ska börja - utan dej.
Alla dessa utan dej som jag ska vänjas vid,
det är som taggtråd i själen.

Frågorna som kommer, insikterna som smyger sej på, skulden som ökar.
Kommer det mer? Vad är det jag inte upptäckt än?

Jag vill bara ha det omöjliga - dej tillbaka och full kontroll!!

"Minne
Stilla vill jag tacka mitt öde:
aldrig jag mister dig helt.
Som en pärla växer i musslan,
så inom mig
gror ditt daggiga väsen ljuvt.
Om till sist en dag jag har glömt dig --
då är du blod av mitt blod,
då är du ett med mig --
det gudarna give."

av Karin Boye

Med evig kärlek, mamma

Publicerad 29 Dec, 2008 av Christians mamma



Svart svart sorg


"Plötsligt slocknar en låga
som värmt och som givit allt
Ett ljus blåses ut och hastigt
känns allting isande kallt.
Någonting brister stilla
en röst och en sång dör ut
Och då förnimmer man tydligt
att ingenting är som förut."

Sakta, mycket sakta tar behovet av en gudstjänst för dej form. Oscar och jag ska hjälpas åt att känna in var det ska bli, vart vi sen i första hand kan få återvända med våra samtal och minnen för, till och om dej. Sen ska vi bjuda in er andra, när vi bestämt om var och hur och när.

Allt känns så oerhört svårt, för varje del jag gör för dej nu sen du dog blir det mer och mer sant, om och om igen, dag ut och dag in den ena käftsmällen efter den andra - likt förbannat känns det som att det ska komma ett sen - som att jag drömmer en evig mardröm... Vad är sen?Det är kanske detta som är en del av sorgearbetet? - Vad vet jag, vad vet nån? Jag vet bara att det är en stor svart tung allomfattande sorg, den omfamnar mej och den kramar så hårt att luften går ur. Du Christian, min älskade son - som jag saknar dej, som jag saknar att du finns här, som jag saknar att se dej med din bror!

Svart svart sorg, ord som har en helt annan innebörd nu, var och ett för sej eller ihop, en helt annan innebörd än före du dog.

Med kärlek, i all evighet, Mamma.

Publicerad 17 Dec, 2008 av Christians mamma



Från din bror


Ett hav av minnen från din lillebror

Jag ser min spegelbild i havets mörka glans.
du var något av det vackraste, då du fanns.
Känner vinden blåsa i mitt hår, och längs med min kind faller en tår.

Jag tänker på hur du gick bort,
det var av den värsta sort.
Jag kommer speciellt ihåg den natten,
då jag omgavs av ett jättestort vatten.

Du sökte svaret på livets gåta,
och lämnade mina kinder så våta.
Din bortgång bär jag i min själ,
önskar att jag hade fått ett sista farväl.

Vart sörjer man någon utan grav?
Jag sörjer dig här vid det hav
där vi spenderade våra sista timmar,
och där sjöjungfrur sakta simmar.

Du är den jag tänker på när jag vaknar,
vill inte ha tröst det är dig jag saknar
Jag vet att vi ses när kommen är min tid, tills dess storebror får du vila i frid.

Av lillebror Oscar

Publicerad 4 Dec, 2008 av Christians mamma



24 november 2008 - Christian skulle ha fyllt år idag.


Denna dag för 23 år sen föddes du.

Klockan var 11.36, en söndag, vädret bjöd på säsongens första snö,
virvelvindar med snö -
sen klarnade det upp frampå eftermiddagen och solen visade sej från sin allra bästa sida innan den slocknade.
- Som du kan man säga, du kom med det värme och ljus innan du slocknade, alldeles för tidigt.
Rätt besvärligt och dramatiskt var det när du skulle födas.
- Som när du dog, kanske?
Hoppas från djupet av mitt hjärta att det inte var besvärligt, att det var dramatiskt är en mer än outhärdligt smärtsamt
att veta.
Du var så välkommen Christian,
så välkommen.
Du var välkommen hela ditt liv, varmt, omsorgsfullt och med kärlek var du välkommen.
Hela ditt liv.
Jag kommer aldrig sluta längta efter dej, aldrig.

Jag önskar mej två saker,
det ena viktigare än det andra;
främst önskar jag lindring för Oscar, din mycket älskade bror behöver verkligen
få må bättre, jag är beredd att göra vad som helst bara han får det bättre än nu.

För det andra önskar jag mej något jag i min vildaste fantasi aldrig kunde föreställa mej att jag skulle önska för dej - nämligen en grav för dej Christian.
Att du kommer tillrätta så att Oscar, jag och dina andra nära kan få en grav, ett ställe att komma till med våra minnen,
ljus, och pratstunder med dej.
Som det är nu känner vi oss verkligen vilsna..

Eftersom mina egna ord tar sej friheten
att försvinna just som jag tänkt skriva
ner dem,
så uttrycker jag mej med lånade ord, men
de är mitt hjärtas uttryck med ;

"Don't tell me
Please don’t tell me you know how I feel,
Unless you have lost your child too,
Please don’t tell me my broken heart will heal,
Because that is just not true,
Please don’t tell me my son is in a better place,
Though it is true, I want him here with me,
Don’t tell me someday I’ll hear his voice, see his face,
Beyond today I cannot see,
Don’t tell me it is time to move on,
Because I cannot,
Don’t tell me to face the fact he is gone,
Because denial is something I can’t stop,
Don’t tell me to be thankful for the time I had,
Because I wanted more,
Don’t tell me when I am my old self you will be glad,
I’ll never be as I was before,
What you can tell me is you will be here for me,
That you will listen when I talk of my child,
You can share with me my precious memories,
You can even cry with me for a while,
And please don’t hesitate to say his name,
Because it is something I long to hear everyday,
Friend please realize that I can never be the same,
But if you stand by me, you may like the new person I become someday."

Judi Walker
In Memory of Shane 1998

Frid.
Med evig kärlek, mamma.

Publicerad 24 Nov, 2008 av Christians mamma



Fyra veckor har gått - fyra veckor...


Insikter. Medvetenhet. Maktlöshet. Sorg. Förtvivlan. Frågor. Förvirring. Saknad. Kärlek. Hjärta. Sinnen. Vakenhet. Drömlöst.
Tårar. Illamående. Hjärtklappning. Ångest. Ilska. Uppgivenhet. Sömnlöshet. Längtan. Dofter. Drömmar. Bilder. Christian.

Fyra veckor utan dej, orden svämmar över - samtidigt som jag tappar andan och de stannar upp på vägen.
Kärleken till din bror får mej att fortsätta andas.

Det börjar komma till mej.

Nanosekunder av reflektioner, insikter, ögonblick, din blick, ditt sätt, ditt mående.
Flashbacks av dej, och hur du sakta men säkert mådde allt sämre.
Du gjorde ett bra jobb med att dölja det, såklart, det var ju viktigt för dej att inte dessutom uppleva att du belastade mej.

Min kamp för att göra det bättre, vi var ju på god väg Christian!

Du har min förlåtelse och jag vet att jag har din.

Fyra veckor, jag tappar både ord och luft..


"JAG SÅG DU FÖRSTOD

Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket.
Du märkte det
och du frågade ofta varför.
Då skrattade jag - återigen,
och kanhända jag sa
att allas ögon kan väl inte vara
så glada som dina.
Men jag lyckades aldrig narra dej
och jag såg du förstod
eller anade
att vi inte skulle vara tillsammans
- tillnärmelsevis
så där länge som visorna
och vi själva ordat om."

av Nils Ferlin


Med evig kärlek, mamma.

Publicerad 19 Nov, 2008 av Christians mamma



Första raderna här och Christians namnsdag..


Christians namnsdag - du fattas oss så oerhört!

Ofattbart, tre veckor och några timmar har passerat sen budet.
Varje dag och natt känns likadan, lika overklig.
Jag saknar allt om och av dej, Oscar lider svårt av samma orsak och av att ha många frågor.

Coldplay´s "Fix You"

"When you try your best but you
don't succeed
When you get what you want but
not what you need
When you feel so tired but you
can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming
down your face
When you lose something you
can't replace
When you love someone but it
goes to waste
Could it be worse?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

And high up above or down below
when you're too in love to let it go
But if you never try you'll never
know
Just what your'e worth

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Tears stream down your face
when you lose something you
cannot replace
Tears stream down your face
And I

Tears stream down your face
I promise you I will learn from my
mistakes
Tears stream down your face
And I

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you"

Med kärlek, mamma.

Publicerad 13 Nov, 2008 av Christians mamma



Sök Minnesplats

Förnamn:

Efternamn:


Visa alla Minnesplatser

Logga in

E-mail:

Lösenord:


Berätta om sidan

Du kan berätta för andra om den här minnesplatsen genom att fylla i deras e-post och klicka på "Skicka".