I evighet - oändligt saknad och älskad!

Vår älskade Christian, ofta kallad Cosmos, omkom den 22/23* oktober 2008.
(svensk/finsk* tid).

Smärtan, förtvivlan över att Christian förlorade allt hopp, för att han blev allt svårare deprimerad och slutligen tog sitt liv kommer aldrig att försvinna, självmord/suicid är på livstid för efterlevande.

Det är viktigt att förtydliga att Christian inte gjorde ett val, han "valde" inte att ta sitt liv. Han mådde så dåligt att han inte kunde göra något val alls.
Hade han kunnat göra ett val hade han valt LIVET - det vet vi!
Istället blev han så dålig att han utvecklade en akut psykos - den första, och det var den psykosen som styrde hans handlingar de sista timmarna han levde.
Jag vet att han utvecklade en psykos genom att jag fått berättat för mej hur han betedde sej och hur han såg ut på bilder som är tagna timmar, kanske bara minuter före...

Hoppet slocknade i hans sinnesvärld.
Han kämpade hårt med att dölja det svåra -han skojade, skrattade och visade sej bara då han trodde sej ha ork att dölja sin verklighet, sitt mörka.
Omsorg och kärlek från mej och lillebror räckte inte, Christian led så svårt att han inte orkade att signalera om det till oss, han gjorde som många deprimerade - maskerade sej, drog sej undan, in i sej själv där han var utlämnad till enbart ännu mer smärta och hopplöshet... och vi kunde inte förstå allt, visste inte, men vi försökte - både tillsammans och var för sej.
Hans allvarliga tillstånd upptäcktes inte av vården - trots att han hade en långvarig och återkommande kontakt med öppna psykiatrimottagningen. Där var det meningen att han skulle få stöd och behandling för sin ADHD diagnos.
Så mycket behandlig och stöd till det kan jag inte påstå att han fick vare sej för det heller.
Att hans allvarliga depressionstecken gick dem helt förbi verkade först högst osannolikt - de är ju specialister men det blev ett chockerande faktum då jag efter Christians död läser hans journaler.

Varför skriver och pratar jag och många andra efterlevande om våra erfarenheter om självmord/suicid?
Det är det sättet jag kan försöka bidra med, att visa min öppenhet för att minska verkningarna av de starka tabun som ännu finns.
Tabu är ett av de största motstånden till förändring och förbättring.
En nollvision mot självmord/suicid är absolut och självklar att ha i alla lägen - vad annars?

Vem var Christian egentligen och vilka är vi efterlevande som drabbas av detta?
Svar: Vi är vanliga människor, Christian var en vanlig kille.
Psykisk ohälsa/sjukdom kan drabba vem som helst och det kan gå fort.

I Sverige tar ca 1500 människor sina liv varje år.
Mörkertalet, alltså de fall som aldrig kommer till Socialstyrelsen kännedom, som inte syns i nån statistik är dessutom stort, beräkningar pekar mot att verklighetens offer snarare är det dubbla.
Anledningen till mörkertalet uppges främst vara på grund av att vården låter bli att rapportera till Socialstyrelsen när patienter gör självmordsförsök eller i värsta fall dör till följd av ett.

Det är viktigt att veta det, och vi anhöriga kan både efterfråga och kräva av vården att en Lex Maria anmälan görs vid självmord och självmordsförsök. Det är nämligen inte alltid så självklart att det görs, trots att det är en laglig skyldighet.

Varför systemet inte fungerar som det är meningen har inte jag svaren på.
Jag och många med mej har däremot många frågor och funderingar, det här är några av dem;
- Hur det kan komma sej att det är så lätt att välja att inte intressera sej för att vidareutveckla vårdkvalité och patientsäkerhet, det står ju t o m i hälso och sjukvårdslagen?
- Hur ska det kunna ske ett förebyggande arbete inom och med vården om man från vårdens sida stoppar huvudet i sanden?
- Varför är inte våra älskade och vi efterlevande värda en rannsakan från vården?
- Hur ser det ut i samhället i övrigt - i skolan, hos socialtjänsten?
- Finns det nån samverkan?
- Hur funkar psykiatrin egentligen?
- Hur ser möjligheterna ut för en människa som mår psykiskt dåligt att ta tillvara på och hävda sina behov och hur bryr sej vården om det?

Först när vi vågar börja prata om det vi bara tycker angår andra, det som inte händer mej, det som man tror att man inte kan påverka, det som väcker så starka känslor och smärta, först då kan vi börja minska tabu och rädsla, för att förändra och att istället ge plats och energi för hur vi kan medverka till att minska verkningarna av psykisk ohälsa. För att kunna arbeta förebyggande - med en tydlig, absolut nollvision!


Kom ihåg att de som tar sina liv väldigt, väldigt sällan kan göra ett val, för att göra val måste man ha en del grundläggande förutsättningar och bland det viktigaste är att då förmågan att känna HOPP....

Vill du ha kontakt med mej?
Jag som skriver här är mamma till Christian:

askunge13(at)hotmail.com


Här följer information som alla bör känna till. En del saker upprepar sej för att jag hämtat texter från lite olika håll:


Läsning för livet:
http://www.spes.nu/images/stories/filer/psikisklivraddning.pdf


Varningssignaler och råd

Varningssignaler:
- Dåliga sömnvanor.
- Dåliga/störda matvanor.
- Extrema beteendeförändringar, exempelvis kraftigt försämrade skolresultat.
- Prat om självmord.
- Skolk.
- Drog- och alkoholmissbruk.
- Tappad lust för fritidsaktiviteter.
- Självskadebeteende.
- Tecken på depression som nedstämdhet, irritation, koncentrationssvårigheter och låg självkänsla.


Riskfaktorer:
- Låg självkänsla.
- Drog- och alkoholmissbruk.
- Alltför stort ansvarstagande.
- Relationsproblem i familjen/otrygg uppväxt.
- Mobbning.
- Vänner och släktingar med psykiska problem.
- Svårigheter att få ett arbete.
- Svårigheter att få en bostad.
- Avsaknad av känsla av samhörighet.


Skyddande faktorer:
- Positiv självkänsla.
- Kommunikativ förmåga.
- Bra livsstil när det gäller kost, motion, sömn, alkohol och rökning.
- Goda familjerelationer.
- Goda relationer till andra vuxna än föräldrarna.
- Bra relationer med jämnåriga.
- Möjlighet att få ett arbete.
- Möjlighet att få en bostad.
- Möjlighet till fysiska och kulturella aktiviteter.

Källa: Karolinska institutets tidskrift Medicinsk Vetenskap nr 4, 2009


Råd till föräldrar i ungas närhet:
- Ta dig alltid tid att lyssna när den unge vill tala, även om det är mitt i natten eller då du egentligen inte har tid.
- Bekräfta att det är viktigt att tala om hur man mår.
- Förringa inte den unga personens känslor genom att säga att "sådär känner många".
- Var inte rädd för att tala öppet om svåra känslor och erfarenheter.
- Ta ungdomars depressiva symptom på allvar.
- Främja en god kontakt mellan föräldrar och skola.
- Skolpersonal bör visa att de bryr sig om de unga genom att ta reda på varför de skolkar och genom att ta sig tid att tala med dem som uppvisar tecken på att må dåligt.
- Inkludera information om självmord och psykisk hälsa i alla skolämnen, till exempel effekter av stress på kroppen i biologiundervisningen, existentiella frågor i svenskan/engelskan och självmordsstatistik i matematiken.

Källa: Råden publicerade i Karolinska institutets magasin Medicinsk Vetenskap nummer 4, 2009




Information för livet:

Myt
- Patienter som pratar om självmord/suicid
tar sällan sitt liv.
- Att fråga om självmord/suicid kan
provocera fram en självmordshandling.

Verklighet:
- Patienter som tar sitt liv har vanligtvis
lämnat någon ledtråd eller varning innan.
Hot måste också tas på största allvar.
- Att fråga om självmord/suicid kan ofta
minska oron kring känslan; patienten kan
känna sig lättad och bättre förstådd .

________________________________________

Psykisk livräddning

Mannen/kvinnan som tänkte på suicid.
Hur nalkas honom/henne?

Här några tips
– fast det blir ändå olika varje gång:

• Glöm allt annat.
Låt det ta den tid det tar.

• Se den lidande medmänniskan bakom det
han/hon uttrycker.

• Nalkas försiktigt
– backa om du blivit för närgången.

• Be honom/henne berätta! Lyssna noga.

• Försök finna ett sätt att tala, som ni
båda förstår.

• Visa vad du känner, engagemang, vilja till
förståelse. Förmedla hopp.

• Trygga, trösta, återupprätta.

• Börja småningom tala om hur ni ska lösa
situationen just nu. Nästa steg.

• Anknyt till andra: anhöriga,
andra hjälpare.


Telefonjourer
• Bris, för barn och ungdom,
0200-230230 eller – om du hellre skriver – www.bris.se klicka på “BRIS-mejlen”
• Nationella hjälplinjen 020-22 00 60
• Någon att tala med 031-711 24 00
• Jourhavande präst 112
• Kyrkans jourtjänst 031-800 650
• SPES, för närstående till människor som
tagit sitt liv, 08 - 34 58 73.

Hemsidor
• www.suicidprev.com – WNS
• www.spes.nu – SPES
• www.ki.se/suicide – NASP
• www.selvmord.no – Oslo universitet

Information från ""Pskykisk livräddning,
En första lektion om suicidprevention för dig som tänker på självmord"
Jan Beskow ©, Li Wikström ordförande respektiv medlem i Västsvenska Nätverket för Suicidprevention, WNS

Ovanstående information har jag hämtat från en läsvärd blogg som en annan drabbad efterlevande skriver i, besök den gärna:
http://www.nollsuicid.blogg.se

En annan läsvärd blogg som jag också vill rekommendera:
http://www.vsmis.dinstudio.se/

Om en ung flicka och hennes kloka, efterlevande familjs insatser:
http://www.vagavadigsjalv.se/

Här finns vettig information om hur psykoser och andra psykiska sjukdomar funkar, sidan riktar sej till barn och unga men alla kan ta till sej av infon som finns där:
http://www.kuling.nu/

I Robertsfors i Västerbotten har man förstått att börja arbeta förebyggande:
http://www.robertsfors.se/Sve/Filarkiv/Tundalsskolan/Information%20om%20CHAT2.pdf





________________________________________

Sidan redigerad 23/7-09 + 4/8-09 + 11/1-10 + 10/3-10 + 17/7-10.
Information och länkar tillagda den 22/9-09 + 17/7-10.
Länk till sida om livräddning tillagd den 28/10-09.