♥ Christian   "Cosmos" (1985-2008)    Barbro  Elovsson (1932-2013)    Erkki  Kangas (1949-1998)    Anette (Sommer )Fasth (1957-2006)    Tag Heuer Monaco/Monza Watch - 180 (0000-0000)    Replique Montre De Luxe, Repli 180 (1912-0000)    Rebecca Abrahamsson (1989-2010)    Lisbeth Adamsson (1948-2011)    Andreas Adolfsson (1992-2009)    Terry Adolfsson (1970-1990)    Sebastian Afvander (1990-2007)    Andreas "ago" Agstrand (1982-2009)    Sture Ahlgren (1934-2012)    Gulli  Ahlin (1927-2009)    Olof Ahlin (1923-2009)    Yvonne Ahlström (1949-2007)    Sami Aiat (1988-2008)    Toni Akkari (1963-2009)    Toni  Akkari (1963-2009)    Jonas Al fakhoury (1992-2007)    Nabil Al Nakip (1975-2006)    Najah Al-Fakhoury (1959-1959)    Jimmy Alexson (1988-2009)    peter  alloh (1959-2010)    Hans Alsér (1942-1977)    Hans Alsér (1942-1977)    Gunilla Anderman (1938-2007)    Joakim Andersson (1985-2006)    Helena Andersson (1980-1999)    Meith Andersson (1924-2007)    Eddy Andersson (1939-2007)    Lelle Andersson (1947-2007)    Erik Andersson (1966-2007)    Jeanette Andersson (1988-2009)    my andersson (2006-2006)    Velo Andersson (1967-2007)    Mikael Andersson (1989-2008)    Lars Andersson (1945-2009)    Jessica  Andersson (1981-2009)    Jimmy Andersson (1988-2008)    Jonny Andersson (1964-2009)    Rickard "kaske" Andersson (1983-2009)    Amanda  Andersson (2004-2004)    Elisabet "Lisbet" Andersson (1922-1999)    Alexander Andersson (1991-2008)    janne andersson (1950-2002)    majvi andersson (1944-2007)    Bertil Andersson (1928-2010)    Therése Andersson (1979-2010)    Thorsten  Andersson (1945-2010)    Inger Andersson (1924-2010)    Bosse Andersson (1939-2004)    Margareta Andersson (1950-2002)    Jan Andersson (1943-1976)    Ove Andersson (1938-2011)    Ponzo Andersson (2001-2012)    Karin "Kakan" Andersson (1989-2011)    Mikael Andersson (1988-2012)    John Andersson (1920-2013)    Robert "Robban" Andersson Hjälmberg (1984-2007)    Glen Andersson Sjöblom (1963-2009)    Conny  Andreassen (1991-2010)    Jerry Andreasson (1969-2008)    Jessica Anell (1993-2007)    Simon Angel (1976-2006)    simon Angel (1976-2006)    Jonny  Angeria (1984-2008)    Jenka Anka (1983-2008)    Anton Antmar (1991-2010)    Felix Lambert Antonsson (1910-1987)    Lisa Antonsson (1914-2010)    Anders Anundi (1934-2009)    Mohammed Ardous (1965-2000)    Karin Arvidsson (1933-2009)    Rachel Arvidsson (1981-2009)   

Arvid Karlsson (1989 - 2008)

Klara av (april 2014).

Det förväntas att jag som har förlorat barn ska klara av livet på ett visst sätt efter förlusten.
Gör det? Hur vet jag att det gör det? Vad är det jag ska klara av? Vem är det som förväntar sig?
Något måste jag väl ändå veta när jag nu har befunnit mig i ”mistbarnvärlden” i flera år. Det som jag förväntas klara av är ofta outtalat, står mellan raderna, sägs i omformuleringar och klumpas ihop med alla sorters förluster. Det händer att det kommer till mig i klarspråk, det känns hårt, men ärligt.
Förväntningarna kommer från olika håll, det finns liksom insprängt i oss och i vårt samhälle, som sjukvård, myndigheter, politiker och inte minst i media. Vad menar vi egentligen med att klara av? Jag tror det finns många olika betydelser i begreppet klara av. Att klara av och hantera motgångar är självklart livsviktigt, det ingår i vår överlevnad.
Men vad förväntas jag klara av i mycket svåra motgångar och tragedier, som det är när jag förlorat mitt barn? För mig är det svåraste att klara av att stå ut, vänja mig vid, förhålla mig till och hantera saknaden, smärtan, tomheten, längtan och aldrigheten efter våra förlorade söner som finns i mig hela tiden. Detta tvingas jag till att klara av, för det går aldrig över utan det är en livslång process vad än andra säger och tror. Förresten, hur skulle det kunna gå över?
Men det kanske inte är detta som andra menar att jag ska klara av. För detta är så ofattbart, går inte att förstå för en som inte har förlorat barn. Ja, som det var för mig tidigare, ett "vitt fält" som jag endast kunde ana mig till.
Utan förväntningarna från andra, samhället och även mig själv ibland handlar mer om att jag ska klara av det som jag har klarat av tidigare i livet. Men det gör jag inte, även om det på ytan kan se ut som att jag gör det emellanåt. Dessutom upplever jag att orsaken till min nedsatta ork, vilja, drivkraft, lust och mening inte längre kan anses orsakas av förlusterna av våra två söner. Vad är då orsaken?
Kan orsaken vara att jag har en ärftlig nedsatt förmåga att klara förluster och motgångar?
I så fall undrar jag hur det kan komma sig att dessa egenskaper har kunnat följa med i arvsmassan genom årtusenden? Med tanke på att det säkerligen varit större förluster och motgångar för mina förfäder, och då skulle väl dessa egenskaper sorterats bort i det naturliga urvalet för att öka överlevnadschanserna.
Eller, har jag fått en mutation, spontan förändring, i min arvsmassa, som ger mig nedsatt förmåga?
Eller, kan det bero på att dessa egenskaper också är bra, och därför förts vidare i arvsmassan?
Eller, beror det på något annat?

Sista tiden har det cirkulerat att fruktansvärt cyniskt påstående i mitt huvud som lyder: ”Skaffar du barn ska du också klara av att förlora dem” Jaha, i så fall kanske jag inte skulle skaffat barn, tänker jag då. Det är absolut ingen som sagt så i klarspråk, men påståendet har vuxit fram i min erfarenhet av vad som förväntas av mig, och till slut avslöjas något känslokallt som jag inte kan blunda för. Men påståendet kan ju också vara: ”Skaffar du barn, ska du inte klara av och förlora dem”. Puh, det här går inte ihop, hur jag än vrider och vänder det finns det inget svar.
Har jag blivit cynisk? Ja, har jag det, så talar det om något för mig, som kan vara viktigt att lyssna på och värdera. Ett annat påstående som funnits i mig är: ”När mitt barn är i livet är det ingen som förväntar sig att jag ska klara av och förlora barnet, men när jag har förlorat barnet så förväntas det att jag ska klara av det på ett visst sätt”. Usch, det här är hemska påståenden, men det är min erfarenhet som gett mig sådana här tankar. Så här tänkte jag förstås aldrig när Erik och Arvid levde.

Vem är det som avgör vad en människa ska klara av eller inte klara av?
Står det skrivet i några ”stentavlor” av någon högre makt vad en människa ska klara eller inte klara?
Nej, jag tror inte att det gör det. Min uppfattning är att det är vi människor som skriver ”stentavlorna”, både de uttalade och outtalade, beroende på vilka förutsättningar, värderingar och tid vi lever i.

Min slutsats blir att det inte kan finnas några säkra svar på vilket sätt jag ska klara av livet efter våra förluster. Vi tolkar så olika och utgår ifrån våra egna erfarenheter. Tänker jag så, blir jag mildare mot mig själv och andra, i alla fall just nu.

Erik och Arvid, ni och er lillebror är de största gåvorna i mitt liv, Jag klarar egentligen inte att leva utan er, men jag måste. Tanken att ni inte skulle ha funnits är helt otänkbar.

Mamma Karin



Publicerad 21 Apr, 2014 av Karin Fransson



Vikarie till mig själv (december 2013).

Oväntat kommer dagarna och stunderna då jag mer än vanligt tappar taget om livet, och jag kan inte värja mig ifrån förlusterna av Erik och Arvid och alla dess följder. Den fruktansvärda nakna sanningens ansikte kommer upp rakt framför mig, och jag har ingen chans att blunda.
Jag tappar allt, jag rasar, jag vill inget, kan inget, gör inget, förstår inte hur jag kan leva utan våra förlorade barn, förstår inte hur jag ska orka fortsätta.
Jag vet att dessa dagar och stunder kommer även om det nu gått 7 och 5 år sedan förlusterna, och jag vet att de kommer dyka upp igen. Men jag orkar inte vara i detta tillstånd, det är så fruktansvärt att bara överleva, utan att leva. Blir också så påmind om att jag varit i detta tillstånd så ofta, speciellt i början, då jag var där konstant, och jag ställer mig frågan: "Hur kan jag leva utan våra förlorade barn"? Ja, hur kan jag och andra föräldrar leva utan våra förlorade barn?
Kan det vara "blundandet" som hjälper mig att leva, så att den nakna sanningen inte visar sig så starkt? För när jag inte kan blunda, utan rasar till botten, och inte vet hur jag ska ta mig upp, måste jag ändå upp, jag har inget val. Det är då jag tror att blundandet som en illusion kommer till mig, så att jag helt enkelt lurar mig upp av mig själv eller andra.
Här om dagen när jag var på botten och ältade om allt för min man, för det gör jag ofta i dessa lägen, kom jag på och sa:
"Jag behöver en vikarie till mig själv".
Hm, hm, det kanske inte blir så många sökande till det vikariatet sa min man, och efter ytterligare en stund sa han: "Men du kan ju alltid bli vikarie till dig själv". Ja, just det, TACK, vilket bra tips, det kom precis i rätt ögonblick. Svart humor är ofta till stor hjälp för mig.
Så jag blundar och anställer mig själv som vikarie till mig själv i min illusion,reser mig upp och orkar försätta ett tag till.

Mamma Karin

Publicerad 8 Dec, 2013 av Karin Fransson



Hitta ett hem (december 2012).

Att hitta ett hem för sina tankar. Vad menas med det? Jag menar att det är en plats där jag kan samla mina tankar och funderingar, som funnits sedan mycket lång tid tillbaka, men speciellt efter Erik och Arvids död, då livet ställdes på sin spets. Då växte mitt behov av att försöka förstå mer av det komplexa, motsägelsefulla och mycket annat i livet, och ibland har det upptagit en stor del av min tankevärld.

Jag har sökt efter ett hem för mina tankar, först i naturvetenskap som alltid intresserat mig, sedan i psykologi, sociologi, politik, historia och religion.Jag har funnit en del ”spridda skurar”, men inget som jag har kunnat samla mina tankar i. När jag så hittade filosofiska rummet på radion förstod jag att jag var på rätt spår. Jag har tidigare bara haft ett vagt begrepp om vad filosofi är, att det verkar mycket obegripligt och oanvändbart, även om jag känt och sagt att jag har någon slags filosofisk tro.

Jag visste nu att jag ville ta reda på mer om filosofi som jag kan ha nytta av i det vanliga livet, alltså inte så teoretiskt. Helst ville jag träffa en filosof som var mer praktiskt inriktad. Men var kunde jag finna en sådan? Jag började leta på internet, men i Sverige fann jag knappt någon utanför universiteten. Jag fick på något sätt nys om att det i Norge finns praktiska filosofer bl. a när det gäller sorg. Oj, finns det tänkte jag. Tanken att åka till Norge återkom flera gånger, men det steget orkade jag aldrig ta. Jag återgick till tanken att jag är nog mycket udda i min jakt efter just en filosof, och skulle fler haft behov av filosofer skulle det väl redan finnas ute i samhället tänkte jag då.

Men så i slutet av förra året hittade jag en artikel om Tulsa Jansson som utbildat sig till praktisk filosof och startat verksamhet i Sverige med enskilda samtal, workshops, föreläsningar m m. Jag läste artikeln flera gånger och sa tyst ”Detta känns overkligt, och nästan för bra för att vara sant, jag är alltså inte ensam”. Det var på ett liknande sätt det kändes efter Eriks död, då jag läste om och lyssnade till andra föräldrar som mist barn. Bara känslan att känna igen sig i andra, och vetskapen om att man inte är så ensam om sina tankar som man först tror, gör livet lite lättare ibland.

Så fick jag kontakt med Tulsa, och i väntan på att få träffa henne fick jag tips om en ganska ny norsk bok om vardagsfilosofi. När jag bara läst lite grann i den boken, fick jag en AHA-upplevelse av att nu äntligen ha hittat ett hem för mina tankar. Efter att ha träffat Tulsa under några timmar blev jag ännu mer säker på värdet av filosofisk praxis i vardagen, och jag insåg att Tulsa på allvar arbetar hårt med att försöka föra ut det på bred front i samhället.

En praktisk filosof ger inga svar eller råd, utan den ställer frågor. Filosofen analyserar inte gästen utan det är gästens frågeställning och tankar som man analyserar tillsammans, Det är ingen behandling av psykisk ohälsa, utan det är allmänmänskliga frågor, både personliga och generella som vem som helst kan ha som undersöks och klargörs. Filosofen och gästen är jämbördiga. Det är både befriande och krävande att försöka förstå mer av livets frågor genom att tillsammans med filosofen så fördomsfritt, logiskt, nyfiket och vidsynt som möjligt, undersöka, ifrågasätta, reflektera och klargöra. När jag nu i höstas läste Tulsas nyutkomna bok ”Du har svaren” blev jag ännu mer övertygad om värdet och nyttan med filosofisk praxis.

Egentligen är det inget nytt, filosofi handlar ju om de urgamla eviga frågorna som vi alla brottas med mer eller mindre, som värderingar, meningen, fri vilja, moral, frihet, rättvisa, relationer, hur jag bör leva och hur vi bör leva tillsammans. Men det här filosofiska perspektivet saknar jag ofta, för det verkar som att vi alltmer försöker få säkra svar genom vetenskapliga belägg eller evidens. Jag tror visst på evidens, men inte i de eviga frågorna. Dessutom är jag så trött på alla dessa snabba och enkla ”tio goda råd” i diverse självhjälpsböcker och föreläsningar, som ska ge dig ett bra och lyckligt liv om du bara tänker på ”rätt” sätt.

Det verkar vara så att filosofisk praxis helt enkelt tilltalar mig, att det gör mitt liv mer givande, utmanande, intressant, roligt och viktigt, att jag får balans mellan det ytliga och djupa. Men tro inte att jag kan ha nyttan av det i allt.Det gör inte så att jag mår bättre i själva förlusterna av Erik och Arvid. Saknaden, längtan, tomheten, och smärtan efter våra söner finns alltid där ändå. Däremot har jag nytta av det i hur jag ska förhålla mig, hantera, orka och klara av det vanliga livet samtidigt som förlusterna hela tiden gör sig påminda.

Det känns bra och viktigt att jag har hittat ett hem för mina tankar. Den känslan vägleder mig, den tror jag på.

Mamma Karin

Publicerad 2 Dec, 2012 av Karin Fransson



Ögonblicken (juli 2012).

Så kommer ögonblicken då livet lurar mig, då det för en mikrosekund känns som att ni lever. Men i nästa ögonblick kastas jag obarmhärtigt åter in i den grymma verkligheten. Det är i dessa stunder jag slutar andas, och förlusten av era liv blir mer än vanligt så totalt och tydligt ofattbart och obegripligt för mig. Ögonblicken kommer helt plötsligt utan förvarning, utan påverkan av syn – eller hörselintryck. Konstigt, att dessa stunder känns så överraskande varje gång, eftersom förlusten av era liv är obegripligt, ofattbart och gör sig påmint hela den övriga tiden också. Dessa ögonblick har funnits med sedan ni förlorade era liv och kommer säkert fortsätta göra det.

Så finns det andra ögonblick, när något triggar igång mig. Det kan vara musik, miljöer, barn, ungdomar, mat och mycket annat. Dessa ögonblick kommer också helt oväntat och plötsligt, och sedan följer en förtvivlan som bara sköljer över mig. Det kan var ett barn som i sin lek, kommer springande mot mig på en gata. Det knyter sig i halsen, och jag måste kämpa med att inte visa min förtvivlan, för det går inte visa i dessa situationer eller så känns det hopplöst att försöka få en omgivning att förstå det naturliga i att det bara är så för en som har förlorat barn, och kommer så att vara. Visst tycker jag att man kan och borde visa sin förtvivlan, men jag tror inte det är så enkelt när det väl gäller, det kan misstolkas och vara jobbigt på en massa olika sätt och speciellt i en omgivning som inte känner till att personen har förlorat barn eller en omgivning som tycker att nu borde föräldern inte vara så förtvivlad längre.

Så finns det ögonblick när inget kan trigga igång mig, även när det kan tyckas att det borde göra det. Då känner jag mig kall, lite avtrubbad, neutral… och jag kan vila i det. Det finns en gräns hur mycket känslor som jag orkar känna.

Min kropp kommer aldrig förstå att ni inte finns hos oss längre. Erik och Arvid, ni kommer för alltid leva så starkt i mig, så bara är det, jag vet det.

Mamma Karin

Publicerad 19 Jul, 2012 av Karin Fransson



Flykting i mig själv (januari 2012).

Från den sekunden jag fick dödsbeskedet om Erik blev jag en flykting i mig själv. Jag var inte jag längre. När Arvid året därpå blev allvarligt sjuk och året efter dog kom jag ännu längre bort ifrån mitt tidigare jag.

För några år sedan undrade jag om mitt tidigare liv d v s innan förlusterna kanske skulle kännas som en dröm eller overklighet, och det nuvarande livet utan Erik och Arvid som en verklighet istället för en konstant mardröm som det gjorde då. Ja, det känns nu alltmer att det är så, även om det självklart är så att allt är verklighet. Jag har med hjälp av tiden och glömskan blivit en annan människa, men minnet av mitt tidigare jag och liv finns med mig hela tiden, det har bara blivit lite svagare. Förmodligen hjälper tidens gång, glömskan och mycket annat mig, att orka stå ut och kämpa på så att jag kan leva ett bra liv efter en ny måttstock.

Det märks kanske inte så tydligt att jag blivit förändrad, för det är en inre process och min personlighet finns ju till stora delar kvar. Inte konstigt att det kan bli förvirrande för mig själv och andra.

Efter Arvids död kunde jag periodvis ”flyga utan vingar”, försökte fly ifrån mig själv så mycket som möjligt, var rastlös och det gav mig drivkraft och energi. Men sista året har jag inte kunnat det, och nu känns det som att jag måste bygga ”vingar” i mig själv för att få drivkraft. Tänk om jag kunde köpa ”vingar” ifrån någon firma. Det finns inget som säger att det ska vara lätt att leva, men jag vill ju bara det ska vara så lätt som möjligt, även när det inte är så Jag känner mig i alla fall lugnare och på något sätt vanligare nu, även om jag saknar rastlöshetens energi.

För varje sekund som går tvingas och måste jag vidare till ett starkare jag, som förhoppningsvis ska ge mig en hållbar identitet och ork, så att jag bättre kan finnas till för mig själv och andra.

Det som aldrig kommer bli svagare är saknaden efter er, Erik och Arvid, den är urstark och evig.

Mamma Karin

Publicerad 25 Jan, 2012 av Karin Fransson



Sagan om kakan och livet (dec 2011).

Det var en gång en kaka,
som inte så väl smaka.

Vad var det för fel på kakan då,
jo, felet var att kakan gick bakåt och fastna så.

Konstig kaka som inte vet sitt eget bästa,
och den verkar från livet tagit siesta.

Vad gör vi med en kaka som inte framåt går,
förstår den inte att i siesta den ingen framtid får.

Vi måste göra om den till en framtidskaka av rätt sort,
för annars måste vi kanske kakan kasta bort.

Nu ska kakan bakas om för att komma vidare,
starka kryddor i och så görs den smidigare.

Men ändå smakar inte kakan som den ska,
så synd, vi som trodde vi gjort allt så bra.

Ska vi nu låta kakan bara va,
med risk att knappt ingen den vill ha.

Eller ska vi låta kakan mogna och se vad som händer,
det är inte lätt för oss att göra så att kakan vänder.

Så frågar vi kakan till sist,
varför kämpar du inte framåt när ditt liv verkar så trist.

Då svarar kakan så här,
hur kan ni tro er veta hur mitt liv är.

Och tidens gång kan vi ej rå på,
så därför går en tillsynes bakåtkaka framåt ändå.

Men det kan inte den se,
som inte vet och förstår hur märkligt livet sig kan beté.

Den här sagan kom till efter en period av mycket ilska och frustration i mig. När jag en eftermiddag håller på och bakar en kaka övergår plötsligt ilskan i en kaskad av ironi.En del av den ironin blir denna saga.

Erik och Arvid, sagor påminner mig om när ni var små, och då jag ibland var så trött att jag inte orkade läsa för er på kvällarna. Det var då lättare att hitta på en egen saga, och ofta blev det lite olika varianter på sagan om när vi lyckades tjata till oss olika flygturer på tjuriga och upptagna skator och kråkor.

Saknar er hela tiden, och det gör så ont att vi aldrig mer kan ses och dela minnen och framtid.

Mamma Karin











Publicerad 10 Dec, 2011 av Karin Fransson



Att orka rasa (april 2011).

Jag trodde att jag hade hittat en väg som skulle hålla framåt, men så fel jag hade. Hela min verklighet rasade plötsligt över mig när flera både små och stora påfrestningar kom samtidigt i slutet av januari. Jag hade ingen möjlighet att hindra raset, utan jag låg där som en blöt fläck och min kropp ville inte vara med längre. Så har det varit många gånger efter Erik och Arvids död, men det var längesedan det var så djupt och intensivt. Det goda med raset var att en bedövning började släppa i mig, jag vaknade upp och började bry mig lite mer om. Men jag fick en smärre chock att jag så snabbt kunde rasa så djupt, och jag blev smärtsamt medveten om min sårbarhet och hur små marginaler jag har att klara av nya påfrestningar. För jag trodde faktiskt att jag skulle hålla för mer, eftersom jag innan raset under flera månader känt mig stabilare och kunnat leva lite mer, inte bara överleva, även om jag egentligen inte mått bättre. Jag har ju känt och vetat att jag har stora svårigheter att fungera och klara av det vanliga livet jämfört med tidigare och att jag är känsloavtrubbad, men att acceptera och inse det på riktigt har jag inte gjort. Det verkar som att jag levt på konstgjord andning i flera år.

Kanske är det så att det stora raset jag väntade på, men som inte kom efter Arvids död, kom nu, för Arvid har varit mycket i fokus senaste tiden. Kanske är det också så att jag inte är beredd på att min sårbarhet blottas mer när jag känner mig stabilare, eftersom jag då omedvetet börjar plocka bort försvar och livlinor. Det kanske är så att det behövs en viss stabilitet eller att man klättrat upp en bit för att orka rasa, för det går ju inte rasa om man redan ligger på botten. En del av det här resonemanget kan verka motsägelsefullt, men jag söker tänkbara svar som kanske kan hjälpa mig att förstå lite mer vad som händer i mig. Det är i alla fall uppenbart att jag har varit på väg att smita ifrån mig själv och mina närmaste med hjälp av mina försvar och livlinor sedan Erik och Arvid dog. Det är säkert nödvändigt och bra att göra så, men att känslomässigt blunda för sin egen situation och sina närmaste allt för mycket håller inte i längden. Sin egen verklighet springer i regel ifatt en till slut.

När Arvid plötsligt insjuknade i hjärntumör tvingades jag stålsätta mig ytterligare, stänga av känslor och lägga i en högre växel för att klara av situationen. Då han var liten och blev allvarligt sjuk i infantil spasm gjorde jag på något liknande sätt, och även under hans uppväxt. Men då fanns inget dödshot hängande över honom, utan en kamp med framtidstro och hopp, och det är en avgörande skillnad, även om en sjukdom eller ett kroniskt tillstånd kan vara hur tufft som helst att hantera för en anhörig, När Erik dog blev jag så chockad, kunde inte lägga i en högre växel utan jag rasade med en gång, och då Arvid året efter insjuknade i hjärntumör blev förstås situationen extremt påfrestande. Jag och min man förberedde oss på att Arvid förmodligen inte kommer att leva så länge till, kanske högst några år, men det kunde vi inte säga till någon, det var inte läge för det. Visst fanns det stunder med mer hopp, men de var få. Det viktigaste var då att ta tillvara på stunderna med Arvid, och mycket annat blev självklart ännu mer åsidosatt, förutom sorgen efter Erik för den fortsatte mer eller mindre hela tiden för mig. Inför Arvids död och ett tag efteråt blev jag märkligt lugn, kände mig mycket luttrad och lurad, därefter blev jag rastlös när jag inte befann mig i ett tillstånd som liknar ett apatiskt flyktingbarn. Detta tillstånd har jag haft svårt att förstå och tro på tidigare, men det har jag inte längre.

Jag måste nu på nytt inse att den kraft som jag hade innan Erik och Arvid dog har jag inte längre, eller så är kraften fullt upptagen, så därför har jag inte blivit starkare innanför alla masker och försvar. Jag tror visst att man kan bli starkare, växa och utvecklas av påfrestningar, kriser och svårigheter men bara till en viss gräns. I en ganska nyutkommen bok, Förluster - om sorg och livsomställning av Barbro Lennér –Axelsson hittade jag följande som jag tycker stämmer så bra: ”Möjligheten till personlig växt och utveckling efter olika livskriser framhålls ofta. Denna utvecklingspotential kan vara stark, men ska inte glorifieras. För många som varit med om upprepade negativa livshändelser blir effekten istället att försvaret/skyddet mot smärtsamma känslor hårdnar efter varje motgång. Detta försvårar i sin tur utvecklingen av nära och värmande relationer och det blir inte lätt för andra att tråckla sig igenom det hårda skalet”.

Ibland önskar jag att jag hade mer ”oljerockshud”, så att jag blev mindre sårbar och hade lättare att ställa om mig. Men det skulle inte heller kännas bra. För jag vill tro på att det finns en kraft och mening i sårbarheten, att den gör så att jag kan känna djupt för livet. Men även mindre sårbara människor kan väl känna djupt för livet, så jag vet inte.

Jag vet bara, att jag återigen inte ska tro på att jag kan hitta en väg som håller långt framåt, utan istället tror på att vägen håller tills det händer något nytt i mig eller i min omgivning.

Mamma Karin

Publicerad 7 Apr, 2011 av Karin Fransson



Den lyckade krishanteringen? (december 2010)

”Det är inte vad som sker utan hur vi tar det som är det avgörande. Om hur vi kan se förändringar och kriser som en naturlig del av livet, lära oss hantera det som sker och med en inre styrka gå vidare”.

Detta läste jag härom veckan i en inbjudan till en föreläsning och workshop. Nu riktar sig denna inbjudan inte speciellt till föräldrar som mist barn, men budskapet i inbjudan får mig att reagera och fundera, inte bara med tanke på krisen efter att ha mist sitt barn utan rent allmänt, och det är inte första gången jag hört eller läst detta budskap.

Det som jag ser som en fara, är att sådana här budskap ses som den enda, rätta eller sanna vägen för alla som är i någon sorts kris. Min uppfattning är att det är skillnad på kris och kris, även om det finns gemensamma nämnare. För mig har det betydelse VAD som sker, och därmed påverkas det HUR jag hanterar kriser. För tänk om jag inte kan eller vill hantera det som någon krishanterare, psykolog, föreläsare, coach… anser att en kris ska hanteras på. Ska jag då känna mig misslyckad om jag inte kan eller vill hantera krisen på det ”rätta” sättet? Kan det finnas fördelar att hantera en kris på ”fel” sätt?

I mina öron låter det också som att det finns en väg att gå för att man ska uppnå en lyckad personlig krishantering. Vad är en lyckad krishantering och går det att uppnå? Samtidigt som det förespråkas ett ”rätt” sätt, upplever jag ofta att det också sägs att var och en hanterar sin kris på sitt sätt. Jag får inte ihop denna ekvation. Eller, är det bara jag som inte fattar?

Jag undrar:
”Kan det vara så att jag måste ha större fördragsamhet med att vi människor kan vara mycket motsägelsefulla”?
”Kan det vara så att vi behöver få utstakade budskap, vägledningar, råd… när man inte hittar någon inre vägledning”?
”Kan det vara så att gemensamma budskap, vägledningar.. håller ihop oss, vårt samhälle och kultur, så att vi inte går åt alltför olika håll”?
”Är i så fall priset för dessa rådande gemensamma vägledningar, budskap, trender att vissa hamnar utanför och inte passar in”?

Min upplevelse är att den rådande faktorn i krishantering är var och ens coppingförmåga d v s förmågan att hantera stressfyllda och känslomässigt krävande situationer. Är det då bra eller dåligt att ha en stor eller liten coopingförmåga?

Erik och Arvid, er mamma är inte sig lik innanför skalet, det har blivit en annan sorts mamma.

Mamma Karin




Publicerad 16 Dec, 2010 av Karin Fransson



Slitsamt och dötråkigt (oktober 2010).

Det sliter på min kropp och själ att dag efter dag leva med att två av våra barn är döda.

Det sliter att hela tiden åka av och på banan, mellan hopplös förtvivlan och hopp om att det ska kunna gå och leva ett okej liv.

Det sliter att se sanningen och inse förlusternas innebörd.

Det sliter att känslomässigt ta till mig hur påverkad och präglad Erik och Arvids bror är av förlusterna.

Det sliter att det vanliga livet har blivit så svårt att klara av, det kan vara hur tungt som helst. Ja, även det som är givande och roligt kan vara tungt.

Det sliter att leva i två världar, i en mist barn värld och i en vanlig värld, och att försöka få ihop det till en värld, så att jag blir mer hel.

Ja, det är mycket som sliter. Jag förstår att det måste kännas och vara så här efter dessa fruktansvärda förluster, men jag är så trött på det och just nu mer än vanligt. Sorg är nödvändigt men är tröttsamt, tar energi, tråkigt rentav dötråkigt och en massa annat.

Jag kan le, skratta, gapskratta, se glad ut t o m vara lite glad, men att vara riktigt glad och känna riktig glädje kan jag inte längre, den är borta. När jag ser tillbaka, ser jag att jag är mer stabil nu, men bättre mår jag egentligen inte. Jag har bara blivit bättre på att må dåligt, helt enkelt vant mig vid att må dåligt och det gör att livet känns lite lättare. Att må dåligt är inget fritt val, det bara är så.

Men hur motsägelsefullt det än är går det faktiskt ibland leva med att må dåligt samtidigt som jag upplever lite mening, hopp, kraft…. Det händer när sorgerna vilar en stund och det vanliga livet får mer utrymme. En märklig upplevelse ” Att må dåligt och bra samtidigt”.

Mamma Karin

Publicerad 19 Oct, 2010 av Karin Fransson



"Fyllt fyra år" (juli 2010).

Att leva utan två av våra barn är ett mycket bedrövligt och märkligt tillstånd, en evig kamp. Det är att gå i livets hårda skola på den yttersta kanten.

Jag har nu ”fyllt fyra år” i detta tillstånd och nya liv. Att Erik är död är mer införlivat i mig än Arvid. Det kommer ofta stunder då det känns helt absurt att Arvid också är död. Det är kanske självklart eftersom Erik varit död längre, eller är det för ofattbart att införliva att båda är döda. Jag vet inte, min hjärna är överfull när det gäller detta. Men en sak vet jag, tidens betydelse. För livet känns lättare att leva ju längre tiden går, när jag ser bakåt, även om förlusterna av Erik och Arvid är precis lika stora hela tiden för mig. Hur detta går till är en gåta.

Något i mig har sedan Erik och Arvid dog talat om att grunden i det nya livet är ”Att vänja och lära mig leva på ett nytt och speciellt sätt." Jag hoppades och sökte, särskilt i början enklare sätt, men kom alltid tillbaka till det gamla talesättet: ”Det finns inga genvägar i sorg.”
Men nu kan jag märkligt nog tycka att det ibland finns genvägar. Som att jag kan lura sorgen, styra mig bort från den allra bedrövligaste sorgen eller välja det vanliga livet framför sorgen. Frågan är om dessa genvägar egentligen är detsamma som att jag numera bara vant och lärt mig en del i det nya livet? Eller är det förlusternas sanning som springer och gömmer sig ibland och som gör att jag kan förtränga? För det är bara när jag mår och fungerar bra som jag kan känna, tycka eller uppleva att jag kan lura, styra, välja, och dessutom känna att det vanliga livet får allt mer utrymme. När jag mår dåligt kan jag ingenting, bara följa med och invänta bättre stunder.

Just i denna stund vilar sorgerna, livet känns okej efter min nya måttstock och jag njuter och tar vara på det.

Mamma Karin

Publicerad 22 Jul, 2010 av Karin Fransson



Min tro och grundfilosofi (april 2010).

Om någon som inte upplevt svår sorg skulle kunna höra mina tankar skulle den personen säkert säga så här om mig: ”Den mamman har fastnat i sorgen”, eftersom Erik och Arvid hela tiden mer eller mindre finns i mina tankar. I början efter Eriks död kändes det som att jag körde fast i sorgen mycket ofta, men på något sätt kom jag loss igen, jag stod inte stilla. Så då undrade jag om man verkligen kunde fastna i sorgen. Min första tanke när jag tidigare har hört uttrycket ”Fastna i sorgen” har varit att det står för något negativt, något man absolut måste komma ifrån efter ett tag. Numera tror jag att uttrycket betyder olika för oss, och för mig står det nu för något mer positivt. Jag har med tiden kommit underfund med att jag egentligen var fast i sorgen i samma stund som Erik och Arvid dog. Jag kommer ALDRIG loss ifrån sorgen, på det sätt som jag tror en del av min omgivning förväntar sig av mig.

Jag önskar ofta att jag kunde få lite ledigt ifrån deras närvaro, för det tar så mycket kraft, gör mig så frånvarande i annat, som att finnas till för andra… De enda gånger jag hittills fått bort deras närvaro en kort stund är när jag blivit rädd för något riktigt hemskt som hänt eller håller på att hända, eller när jag blivit extremt fångad av någon annans tankar, funderingar eller berättelser. Men att ofta bli extremt rädd eller fångad är förstås ingen lösning på att få min önskan uppfylld.

Det är en omöjlighet att få bort mina döda barns ständiga närvaro i mina tankar, jag bara vet det. Istället hoppas jag på, att jag någon gång i framtiden blir så van vid deras ständiga närvaro, att det blir som en del av mitt jag och på så sätt ska det inte ta så mycket kraft.
Jag är alltså fast och jag har inget val i det. Men hur fruktansvärt det än är, så är det i sorgen som mina döda barn finns kvar, där lever de vidare. Rätten att få vara så nära mina döda barn som möjligt kan eller ska ingen komma och ta ifrån mig. Dessutom hjälper det inte hur mycket jag än kämpar och tänker på att jag måste hitta en skonsammare sorg. Det enda skonsamma är att styrkan varierar och att sorgen med tiden omvandlas och förändras. Men i grund och botten är jag fast i sorgen för ALLTID, med saknad, smärta, längtan, tomhet, aldrighet …


Däremot måste jag komma loss ifrån meningslösheten, kraftlösheten, olusten, och likgiltigheten som förlamar mitt vanliga liv så mycket. Jag vet att detta hänger ihop med sorgen, och att det därför är så svårt att komma loss ifrån. Men jag måste, för jag står inte ut hur länge som helst med att inte kunna leva ett någorlunda bra liv. Det känns som att livet rinner ifrån mig. Det finns stunder med mening, kraft… men de är som vanligt alldeles för korta och sköra.

Har jag för dåligt tålamod, eller är otåligheten ett tecken på drivkraft?
Har jag kommit till en punkt, där jag är mogen för något mer än sorg?
Är det livet som knackar på dörren igen?

Jag tror inte det finns någon enkel lösning på hur man ska få mening, kraft, engagemang och lust igen. Vissa tror att det kan hjälpa med medicin, men det tror jag inte på när det hänger ihop med sorg, för sorgen är ju ofrånkomlig och livsviktig.

För min del tror jag på:
Att så mycket som möjligt följa den väg som min inre röst talar om, att lita på min inre kompass.
Att ta vara på det som fungerar, känns bra och njuta av det.
Att ta emot stöd och hjälp av andra.
Att ta vara på de stunder där jag kan se andra och finnas till för andra.
Att hitta mer knep som kan bryta min handlingsförlamning, när den börjar bli destruktiv.
Att känna mig tillräcklig, även när jag i mina och andras ögon är otillräcklig.
Att inte ta till mig råd eller lösningar som inte passar mig eller som jag inte är mogen för.
Att tillåta mig att omväxlande eller ibland samtidigt vara tålmodig-otålig, glad - ledsen, rädd -orädd o s v.
Att ställa mig frågor och ge mig svar
Att inse den oerhörda skillnad som det är mellan att förnuftsmässigt acceptera mot att känslomässigt införliva det som hänt i hela mitt jag.
Att söka nya eller nygamla vägar.
Att jag måste inse mina, andras och livets begränsningar och försöka förlika mig med det.
Att mycket mer i livet än vad jag tidigare trott inte kan förklaras eller förstås.

Jag tror också på den nödvändiga och ofrånkomliga kampen mellan motpolerna som verkar finnas i det mesta. Som kampen mellan betydelse – betydelselös, begripligt – obegripligt, beroende – oberoende, hopp – hopplöshet, likhet – olikhet, möjligt – omöjligt, sårbarhet – osårbarhet, styrka – svaghet, glädje – sorg, liv – död …


Allt detta tillsammans och annat jag inte har ord för har blivit en grundfilosofi som jag bygger min nya tillvaro på. Denna filosofi hjälper mig att sortera känslor och tankar i kaoset, tänka klarare, finna förklaringar, få distans till mina egna tragedier, ha rimliga förväntningar, inse hur mångfacetterade vi människor är, göra livet intressant igen, få sammanhang, få avlastning, känna lugn, ro och harmoni.

Det här är min tro och filosofi, och det är genom den jag känner och hittar lite ny mening, kraft, engagemang och lust i detta nya liv.

Mamma Karin

Publicerad 22 Apr, 2010 av Karin Fransson



Skapa dagen (mars 2010).

Vad händer när det som var självklart i mitt tidigare liv och som jag bara tog för givet upphör att gälla?

Bland det mest självklara i livet som ska gälla måste väl vara att våra barn inte ska dö före oss föräldrar. Man kanske kan tycka att det faktiskt är självklart att barn kan dö, men för mig har det tidigare bara funnits som en svag aning. För våra barn ska leva, de är framtiden. Något annat finns inte, ska inte finnas.

När Erik och Arvid dog, dog framtiden för mig. Då menar jag inte bara framtiden längre fram, utan framtiden i ”nuet”. Att livet kan vara svårt har jag varit med om tidigare. Men att det skulle vara så svårt att bara finnas till från sekund till sekund och med en total avsaknad av framtid har inte funnits med i min tidigare tankevärld.

Jag har tvingats in i en helvetesvärld. Att förlora barn är ett rent helvete, och för mig skulle det vara konstigt om det inte var det. Men i denna helvetesvärld måste det skapas en bra värld för mig också. Det måste gå, jag måste tro och hoppas på det. Jag räknar inte med ett helt bra liv, det räcker med ett någorlunda nytt bra liv. Min måttstock är förändrad.

Jag kan inte skapa dagen som tidigare. Före den 8 juni 2006 var det som att varje ny dag var en fortsättning av den tidigare dagen. Då var den nya dagen delvis redan skapad genom den självklara närvaron av mening, framtidstro och hopp, och det gav mig kraft att skapa och klara av resten av dagen.

Nu är det som att jag måste starta om från början för varje ny dag. Jag säger ofta: ”En dag i taget.” Det kanske måste vara så för att jag ska orka med att stå ut i helvetet. När jag vaknar på morgnarna känner jag i regel bara en stor tomhet en kort stund, förmodligen är det bara några sekunder. Tomheten är då så stor att inte ens saknaden efter Erik och Arvid finns med. Därefter börjar processen i hur jag ska försöka förhålla mig till och hantera livet ytterligare en dag utan Erik och Arvid. Ibland går det riktigt bra, men så helt plötsligt avstannar processen och det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen. Så här har det varit tusentals gånger.

Det är fortfarande en mycket svår kamp att klara av varje dag. Men jag vänjer mig så sakteliga att leva i helvetet och med tiden känns inte varje stund så fruktansvärd, och ibland blir det bra dagar eller stunder. Om det är jag som skapar dessa bra dagar eller om det är andra eller annat som skapar dagarna är ofta svårt att avgöra. Huvudsaken är att bra dagar skapas.

Mamma Karin

Publicerad 27 Mar, 2010 av Karin Fransson



Slippa jaga en tröst som inte finns (februari 2010).

Varför håller jag på så mycket med att försöka förstå sorgens innersta väsen och dess följder i vardagen?

Är det till någon nytta och för vem i så fall?

Jag håller på för att jag måste. Det har blivit mitt sätt att förhålla mig både till livet och till döden.

Då och då har jag läst eller hört andra föräldrar som mist barn för många år sedan säga, att med tiden lär man sig eller får man ett förhållningssätt till sorgen. I början fattade jag ingenting. Vadå, förhållningssätt? Allting bara snurrade runt i huvudet och varenda cell var full av brinnande smärta. När jag så småningom tvingades inse att jag aldrig skulle komma ur mitt tillstånd på det sätt som jag hoppades på, tror jag det började en omedveten kamp inom mig hur jag skulle kunna förhålla mig till förlusterna av Erik och Arvid, men även till allt annat som ställts på ända i mitt liv av dessa förluster.

Det finns en tröst i att det inte finns någon tröst, menar en del. Återigen har jag undrat. Vadå? Tröst måste det väl på något sätt alltid finnas att få. Nu kanske jag fattar vad de menar: Kanske de menar att det är omöjligt att få någon tröst i den djupaste saknaden, längtan, smärtan, tomheten och aldrigheten, och just därför är det till slut en tröst att inse och leva med detta faktum, att slippa jaga en tröst som ändå inte finns. Eller menar de något annat. Ja, inte vet jag. Jag funderar bara fram en förklaring som hjälper mig. Men nog finns det tröst att ta tillvara på och söka utanför sorgens allra innersta kärna, tycker jag.

Det är sådant här resonemang, fram och tillbaka som hjälper mig och blir till nytta i mitt liv. I rimlighetens namn borde det väl med tiden även komma min omgivning till nytta genom att jag förhoppningsvis ska kunna fungera och må så bra som möjligt i våra ofattbara tragedier.

Mamma Karin

Publicerad 27 Feb, 2010 av Karin Fransson



Den bedrägliga tryggheten (januari 2010).

När jag ser bilder från jordbävningen och dess fruktansvärda följder på Haiti, påminns jag hur jag i början efter Eriks död ibland kunde trösta mig med att det kunde vara ännu värre, det kunde utöver Eriks död vara naturkatastrof eller krig också. Men den trösten höll bara en kort stund, för inom mig var det totalt kaos och jag kunde inte begripa hur jag skulle orka med någon ytterligare påfrestning. Då kände jag ofta att jag kommer att självdö, och det var endast överlevnadsinstinkten som fungerade i mig. Jag var så totalt slut, rädd….ingenting mer hemskt får hända för då går jag upp i rök.

Jag hade förlorat tryggheten eller tilliten till livet. Jag saknar fortfarande den tryggheten så mycket, även om jag nu på djupet vet att tryggheten kan vara mycket bedräglig, på en sekund kan den vara bortblåst. Vet nu också mer om skillnaden mellan yttre och inre trygghet. Tidigare var det som att jag byggde upp en trygghet på att ju längre tiden går desto mindre risk är det att det händer något hemskt. Någonstans i bakhuvudet fanns väl vetskapen att det även kan hända mig eller mina närmaste en stor tragedi, men den vetskapen kunde jag förtränga. När jag någon gång tidigare snuddat vid tanken att förlora barn som när Arvid blev allvarligt sjuk som liten minns jag hur jag frös till is i tanken. När han sedan blev bättre snuddade jag aldrig vid tanken igen. Tanken att förlora sitt barn är för svår att tänka, och tanken är bara en droppe i havet om det övergår i verklighet.

Nu kan varken jag eller någon annan invagga mig i någon säkerhet genom att säga att sannolikheten att råka ut för ytterligare en tragedi är minimal. Det enda jag vet är att Erik och Arvid inte kan dö en gång till. Jag levde mycket lyckligare utan vetskapen hur skör tryggheten är, så jag hoppas att jag på något sätt ändå kan försöka ”lura” mig själv. Det kanske är mänskligt och nödvändigt att bygga upp barriärer mot det hemska i livet, och att det finns hopp i det.

Det är som man säger tur att man inte vet vad som ska hända. Tänk om vi när vi förlorade Erik fått veta, att om 1,5 år kommer Arvid insjukna i en livsfarlig sjukdom och om ytterligare ett år kommer han att dö.

För att kunna överleva i kaos verkar det för mig nödvändigt med en känslomässig avtrubbning och en massa annat, så att min kropp bara tar in vad den orkar med för tillfället..

Det är när det värsta kaoset har lagt sig som det riktigt tunga arbetet och bearbetningen börjar och som sedan fortsätter, fortsätter… Det är då jag ska försöka att bli någorlunda hel igen, kunna känna något annat än sorg, finna en ny mening, inre trygghet, kraft, ork, lust, hopp, tro ……………..för att KUNNA LEVA IGEN.

Mamma Karin


Publicerad 17 Jan, 2010 av Karin Fransson



Mina dagar är slut (december 2009).

Det är nu december 2009 och debatten om vad de nya sjukförsäkringsreglerna innebär i praktiken har kommit igång på allvar. Jag har bara väntat på dessa reaktioner, för det verkar finnas många konsekvenser som ”regelkonstruktörerna” inte har tänkt på, eller så har de varit medvetna om konsekvenserna, men sett dem som nödvändiga för att uppnå en stor förändring.

Jag är en av alla de tusentals som berörs eftersom jag fortfarande är sjukskriven på 50 % och mina sjukpenningsdagar är slut vid nyår. Enligt reglerna tas det ingen hänsyn till att jag förlorat två barn i tät följd. Min handläggare på försäkringskassan har tagit hänsyn, men hon kan inte påverka att mina dagar är slut. Jag blir förbannad, ironisk och tänker så här: ”Jag har planerat mitt liv fel. Jag skulle ha planerat in sjukdomar och förluster i almanackan rätt, så att jag hunnit arbeta fullt ut mellan förlusterna av mina barn.”

Man kan inte vara sjukskriven för sorg. Så om man inte kan arbeta på grund av sorg måste läkaren skriva något annat i intyget. I mitt intyg efter Eriks död stod det först krisreaktion och efter några månader depression. För mig var det solklart att jag var drabbad av svår sorg, men det tog ett tag innan jag förstod att det inte kunde stå det i intyget.

När Arvid blev sjuk återgick min diagnos/symtom till krisreaktion. Nu står det posttraumatisk stress eftersom man inte kan vara i krisreaktion så länge. Det kan tyckas kvitta vad det står i läkarintyget, men inte för mig. Jag tycker att avsaknaden av socialförsäkring för svår sorg säger mycket om hur vi ser på en av de svåraste förluster en människa kan råka ut för, att förlora barn. Jag tycker inte heller att sorg är en sjukdom, men det är ett tillstånd som kan ge många funktionsnedsättningar.

Utredarna om socialförsäkringar, har som jag förstått, kommit fram till att sorg är en del av livet, och därför finns det ingen anledning till att inte börja arbeta ungefär två veckor efter förlusten, menar de. Det är säkert bra för en del att börja arbeta snabbt, men inte alltid och inte för alla.
Att förlora barn är ingen del av livet och därför klarar en del av oss inte av att arbeta som tidigare under kortare eller längre tid.

När jag i början efter Eriks död var hos min handläggare på försäkringskassan insåg jag i vilka olika världar vi människor kan befinna oss i. Handläggaren hade egentligen ingen aning om hur dåligt jag mådde och fungerade, även om jag sa det. Vad brydde jag mig om olika regler och ersättningsnivåer när jag hade svårt att bara finnas till. Det kändes som ett hån när hon berättade att det är viktigt att jag sörjer, men att det också är viktigt att jag kommer ut snabbt i arbetslivet, annars är risken stor att jag aldrig kommer tillbaka dit. Visst kan det vara så, men det kan också vara på andra sätt. För hade jag inte fått vara helt sjukskriven tills jag var mogen för att arbetspröva/träna och därefter arbeta på riktigt skulle jag inte må och fungera så bra som jag dock gör idag. Att vara sjukskriven innebär inte alltid passivitet, för man kan tvingas arbeta hårdare på ett annat sätt än man någonsin gjort tidigare.

Men jag har sista tiden börjat vackla. Jag är så trött på att förklara och försvara varför jag inte kan arbeta som tidigare. Jag har känt av denna press från samhällets sida nästan hela tiden, men jag har ändå varit stabil i min självkänsla och mitt självförtroende, tycker jag. Men ju längre tiden går och ju mer press det blir, desto mer instabil blir jag. Jag känner mig otillräcklig som inte klarar av att leva upp till samhällets förväntningar. Tänk, vad lätt det är att trycka ned en människa som är i en sårbar situation. Jag vet inte hur det blir för mig efter 1 januari, om min arbetsförmåga ska utredas och kartläggas ytterligare eller inte. Jag har ju redan bytt arbetsuppgifter, så låt mig då får prova detta i min takt och låt mig slippa fler utredningar i nuläget.

Det klart jag menar att vi alla måste sträva efter att arbeta det vi kan för att allt ska fungera i samhället, men inte till vilket pris som helst.

Nu blir jag ironisk igen och önskar att jag hade en konstnärlig begåvning så att jag kunde rita bra satiriska teckningar.
Jag ser framför mig hur vi svenskar halkar efter i den internationella konkurrensen jämfört med till exempel kineserna, om vi inte arbetar mer, hårdare, effektivare, snabbare…
Jag ser framför mig att man ska vara tacksam för att man får vara sjukskriven på sin egen begravning,
Jag ser framför mig….

Överdrivet, men frågan är vilket samhälle vi vill ha.

Erik och Arvid, jag kan höra era åsikter.
Ni ska veta mina söner, att jag saknar er så ofattbart mycket, saknar era högljudda åsikter, saknar allt. Det går inte fatta att vi aldrig mer kan mötas igen. Det är så svårt att leva utan er, men det måste gå ändå.

Mamma Karin

Publicerad 10 Dec, 2009 av Karin Fransson



Synlig och osynlig sorg ( november 2009).

Det är så olika hur vi visar vår sorg, och även om sorgen till stor del är osynlig är det viktigt att komma ihåg att den finns.

Härom kvällen var det en mamma i TV som berättade om förlusten av sin ena dotter i tsunamin. Mamman berättade med ganska mycket skratt i sig. För en del kan skrattet verka märkligt. Jag tycker inte det är konstigt. Att förlora ett barn är så fel och ofattbart att man ibland berättar med ett skratt i sig, men det kunde lika gärna ha varit tårar i berättandet. Likadant var det för några månader sedan också i ett TV-inslag, då en mamma berättade med skratt i sig om tragedin då hon förlorat ett barn och sin man i en brand.

Det finns en del som tycker att sorg är något mycket privat som man kan och bör hålla för sig själv. Javisst, är den mycket privat, för sin egen sorg går inte att lämna över till någon annan, men jag tycker sorgen också är enormt allmänmänsklig. Kan behovet av att visa sin sorg bero på vilken person man är, hur svår sorgen är, vilken generation man tillhör eller vilken kultur man lever i?
Jag är så starkt påverkad och förändrad av våra två söners död, att jag inte har kunnat hålla min sorg så privat även om jag velat det. Jag visar inte alltid min sorg av olika anledningar. Men jag tycker det är oerhört viktigt att jag har rätt att få tala om min sorg, och att min omgivning har rätt att få veta så att de förhoppningsvis ska ha lättare att förstå varför jag känner, tänker och gör som jag gör. Dessutom tycker jag det är viktigt att vi som påverkas av svåra förluster efter förmåga och förutsättningar berättar eller på annat sätt visar vår verklighet, för att öka förståelsen. Men det är inte lätt, ibland vill jag ge upp och det finns en risk att omgivningen tröttnar.

Hur jag visar min sorg vet jag inte så mycket om, förutom från de allra närmaste. Jag kan tänka mig att mitt sätt att visa sorgen på kan verka förbryllat. Jag tror att jag utåt sett inte visar min sorg så känslomässigt, utan mitt sätt är att prata rationellt även om det känslomässiga. Det kanske gör min sorg mindre trovärdig, men sorgen är lika svår både med och utan tårar. Då visar jag säkert bieffekterna tydligare d.v.s. att jag inte fungerar i det vanliga livet som tidigare.

Precis i början och särskilt vid plötslig död verkar vi vara som mest lika i chocken, men ju längre tiden går ju mer olika tycker jag vi visar sorgen. Det finns säkert lika många sätt att visa sorg på som det finns sörjande. Var och en har sitt eget sorgspråk.

Men jag tror det finns en kärna i hur sorg känns och att vi där är mycket lika och kanske speciellt i svår sorg.

Mamma Karin

Publicerad 29 Nov, 2009 av Karin Fransson



Meningens förbisedda betydelse (november 2009).

När döden kom, kom också meningslösheten till mig. I mina första försök att hitta en ny mening och svar på frågan vad meningen med livet är, var det så kristallklart att det är livet som är meningen med livet. Det stämmer fortfarande för mig, men svaret är inte så enkelt längre.

Men en sak vet jag säkert. Det är att meningens enorma betydelse visar sig först när meningen med livet försvinner, och då blir det uppenbart att det inte går att leva ett bra liv utan mening. Det går att leva med att vissa saker känns meningslösa, men inte hela livet.

Vad är det som gör att hela livet för mig känns meningslöst genom förlusterna av våra två barn, även om jag inte har förlorat allt? En av de bästa förklaringar som jag hittills hittat om detta är i en ganska ny bok skriven av en präst och en psykolog. De menar att sorg innehåller alltid en relationsförlust. Men att i svår sorg tillkommer en meningsförlust. För när livet går sönder längst ned i botten, som när ens barn dör, går ALLT sönder. Ja, precis så är det.
När jag funderar lite mer över förklaringen känns den inte ny, den känns självklar och urgammal, och den konstaterar ännu en gång att det är skillnad på sorg och sorg.

Vad gör man när meningen med livet har försvunnit? I början av den totala meningslösheten har jag inte kunnat göra någonting, har bara följt med och stått ut hur bedrövligt och fruktansvärt det än varit. Jag har funnit en tröst i tron att det finns en mening med meningslösheten och att den är nödvändig. Den vill tala om för mig att det har hänt något fruktansvärt, bland det mest fruktansvärda och meningslösa som kan hända, att barn dör.
Skulle jag inte känna av meningslösheten skulle jag bli orolig över mitt tillstånd.

Men med tiden händer något mycket gåtfullt och hoppfullt. Det börjar som svaga vingslag men efterhand blir de starkare och det visar sig att det är en ny mening som håller på att växa fram. Den nya meningen ser mycket annorlunda ut än den som fanns innan förlusterna av Erik och Arvid. Hur den ser ut kan jag inte beskriva, hittar inga ord för det. Den nya meningen kommer eller finns med i det jag känner, tänker och gör, men den är oerhört skör. För minnet av den gamla, så starka och självklara meningen finns alltid med vid sidan om.

Det har blivit ännu mer klart för mig att meningsförlusten verkar vara en förbisedd sida av sorgen, och just därför så viktig att ta mer hänsyn till.

Mamma Karin

Publicerad 17 Nov, 2009 av Karin Fransson



Den fruktansvärda verkligheten (november 2009).

Jag kan inte veta, men jag tror att de flesta föräldrar som någon gång har kommit nära eller tänkt tanken att ens barn kan dö har tänkt: ”Det skulle jag inte klara av, det går bara inte.”


Nej, egentligen går det inte. Hela jag gick sönder i samma sekund som vi fick dödsbeskedet om Erik. Arvids död var en långsam process och jag var redan helt förkrossad och allting blev bara än mer ofattbart. Som jag tidigare sagt finns det en gräns hur mycket man kan ta in.

Jag klarar inte förlusterna av mina barn, men ändå tvingas jag klara det för jag har ju inget val, precis som andra föräldrar måste klara det. Det är säkert liknande känslor, tankar, reaktioner m.m. även vid andra förluster men det kan jag inte så säkert uttala mig om. Det är i så fall syskon, för det lever jag så nära med.

Jag läser fortfarande många andra föräldrars berättelser om förlusterna av sina barn. Det är till stor hjälp, kan inte förstå hur jag skulle klara mig utan det.

För mig är det stor skillnad om det är hemsidor, bloggar, böcker eller artiklar i tidningar.
Hemsidor och bloggar tycker jag ger den mest sanna bilden. Det är egentligen fruktansvärt att läsa om allt detta lidande, men det är så sant och det är vår verklighet. Böcker av föräldrar tycker jag också ger en sann beskrivning. Men artiklar i tidningar ger för mig ofta en förskönad och tillrättalagd beskrivning. Skillnaden märks tydligast då någon förälder är med i en artikel och föräldern dessutom har en hemsida eller blogg. Jag förstår att en artikel inte kan ge en heltäckande beskrivning, men ändå. Varför upplever jag dessa skillnader? Jag undrar om en förklaring kan vara att tidningar vill och måste försköna och tillrättalägga, så att det inte blir för fruktansvärda berättelser för vanliga läsare.

Mamma Karin

Publicerad 5 Nov, 2009 av Karin Fransson



Alla dessa dagar (oktober 2009).

Vissa dagar och stunder känns det lite värt att leva igen, inte bara överleva. Andra dagar går förbi som ”grådagar”. Så finns det ”strypkoppeldagar” och under dessa dagar och stunder har jag svårt att förstå hur jag ska orka leva med förlusterna av våra två barn.

Under året Arvid var sjuk blev det dagar att minnas hela tiden. Dagen då han insjuknade, dagar av väntan på besked, dagar då vi fick besked, dagar på olika sjukhusavdelningar, dagar hemma, dagar med resor, dagar för operationer och behandlingar, dagar för planering inför framtiden, dagar med hopp, dagar med hopplöshet, dagar då vi försökte leva lite vanligt, dagar, dagar … dagar i väntan på döden och dagen då han dog. Sedan följde andra sorters dagar.

Nu närmar sig ettårsdagen, 11 november, då Arvid dog och just nu för ett år sedan var han döende. Den sista tiden har jag blivit mycket påmind om hans sista tid, mycket mer än väntat.
Det är speciellt att följa och invänta någons död och det sätter sina spår.

En tid innan Eriks första födelsedag utan honom och en tid innan hans första dödsdag stegrades min anspänning och ångest kraftigt. Under året Arvid var sjuk blev Eriks årsdagar av naturliga skäl diffusare för mig. Jag klarade väl helt enkelt inte av att känna så starkt för årsdagar längre och så verkar det fortsätta. Men visst är brödernas födelsedagar och deras dödsdagar de mest konstiga och ofattbara dagarna under året. Däremot är det inte alls säkert att de dagarna är de mest smärtsamma för mig. Det går inte att förutsäga om det blir en bra eller dålig dag för mig. Det enda jag kan göra är att med hjälp av magkänslan inte planera in sådant som jag inte tror mig klara av under vissa dagar.

På Eriks dödsdag i år, 8 juni, arbetade jag på dagen. Det gick bra, för jag resonerade/ lurade mig själv med att det är ju på kvällen han dog. Så här kan jag inte resonera om Arvids kommande dödsdag, det går bara inte ännu, bäst att se till så att jag är hemma den dagen.

Ja, alla dessa dagar och nätter som kommer och går och som vävs ihop till en människas liv. Jag försöker trösta mig lite med, att även om Eriks och Arvids liv blev alldeles för korta, vävs deras liv in i våra liv. På så sätt finns deras liv med i fortsättningen.
Tänk så sammanlänkade vi är.

Mamma Karin

Publicerad 19 Oct, 2009 av Karin Fransson



Vad gör du på dagarna? (september 2009)

Den frågan fick jag några månader efter Erik hade omkommit då jag var helt sjukskriven. Då tyckte jag att det var mycket oväsentligt att göra någonting, även om ångesten över att jag inte orkade göra någonting fanns inom mig. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade på frågan, men förmodligen något om att jag har fullt upp med att andas och bara finnas till, även om jag inte är sjuk i egentlig mening. Så här i efterhand tycker jag att det var en bra, rak och ärlig fråga. För visst har jag tidigare undrat vad personer gör hela dagarna om de inte arbetar eller är sjuka, när man själv har fullt upp med arbete, familj, hus, fritid…

Jag fick efter Eriks död rådet att göra det som var roligt. Kruxet var bara att ingenting var roligt längre, absolut ingenting. Nu kan jag tycka att vissa saker är roliga att göra, men inte på samma sätt som tidigare. Att göra det som jag mår bra av har jag haft lättare och ta till mig. Det låter kanske konstigt men att försöka sova eller slumra när tillvaron känns helt hopplös är två sätt för mig att må så bra som möjligt i helvetet.

Ett tecken på att det finns ett liv värt att leva igen är när jag kan längta efter något utöver våra förlorade söner. Det är ofta mycket små och enkla saker i tillvaron, men så värdefulla. Att kunna längta känns hoppfullt, för utan längtan finns det inget riktigt liv.

De senaste snart 3,5 åren har jag kastat bort massor av tid om jag tänker på det sättet som jag gjorde tidigare. Men nu tänker jag: ”Vadå kastat bort, det är ett under att jag överlever och fungerar som jag gör och vad har det då för betydelse att jag mest bara funnits till massor av dagar utan att göra så mycket.” Egentligen har jag inte kastat bort dagar, för även om det kan tyckas så sker något väsentligt och nyttigt inom mig när jag inte gör något. Under den här ”bortkastade tiden” resonerar jag med mig själv, lär och vänjer mig vid att leva i det outhärdliga. För att sedan komma fram till hur jag bäst ska förhålla mig till och hantera det outhärdliga ihop med det vanliga livet. Det är också då som jag i regel är allra närmast Erik och Arvid och det är helt nödvändigt för mig.

Men till slut behöver jag komma ifrån detta utåt sett passiva tillstånd. Det gör jag också för det vanliga livet gör sig påmint hela tiden. Det finns en gräns då det inte går eller känns bra att bara strunta i de vardagliga sysslorna eller annat som tillhör livet. När jag överskrider gränsen kommer ångesten att jag ska tappa greppet över hela min tillvaro. Den ångesten är viktig för att markera var min gräns går. Gränsen för att totalt tappa greppet ligger inte så långt borta som jag tidigare trott. Jag har varit i närheten, men min självbevarelsedrift gör allt för att jag inte ska hamna där och detta tar mycket kraft ifrån mig.

När det varit som värst har det krävts enorma kraftansträngningar att bara komma ur sängen, fixa lite mat, tvätta kläder och betala räkningar. Mycket annat går att vänta med eller strunta i men inte hur länge som helst. Det mesta tar numera också så mycket längre tid att göra, eller så börjar jag göra något som känns bra, men så helt plötsligt tar bara orken och lusten slut.

Efter Eriks död var det förmodligen chocktillståndet som gjorde mig så handlingsförlamad. När vi hade mist Arvid blev jag inte lika handlingsförlamad utan mer bedövad och bedrägligt lugn samtidigt som jag gick på anspänningen som byggts upp under Arvids sjukdomstid. Den anspänningen gjorde mig rastlös och gav mig lite energi, men egentligen var jag helt slut.
Ibland undrar jag om det är den anspänningen som jag fortfarande går på och som håller mig över vattenytan. Det kanske är bra, för min kropp och själ kanske inte orkar rasa mer.

Förlusterna av våra två barn är för mig sorg med ofattbar och outhärdlig saknad, smärta, tomhet…men också en massa bieffekter i det vanliga livet. Att jag inte kan ta tillvara på tiden på samma sätt som tidigare och att jag inte gör så mycket är två bieffekter. Fortfarande gäller detta: ”Jag har aldrig gjort så lite men arbetat så hårt som under de senaste snart 3,5 åren.”

Mamma Karin

Publicerad 15 Sep, 2009 av Karin Fransson



Björnen är alltid vaken. (september 2009)

När livet är grymt mot en är det nödvändigt att omgivningen visar omtänksamhet, hänsyn…… att de vill skona en. Men omtänksamheten kan också bli missvisande. Som när någon undviker att fråga eller prata med mig om Erik, Arvid, min sorg och dess följder, för att de tror att det kan väcka något obehagligt för mig. Men det finns inget att väcka, för björnen är vaken hela tiden.

Jag föreställer mig att det är svårt för andra som inte drabbats att förstå att man har och kan ha sina döda barn med i sina tankar och känslor hela tiden år efter år, men så är det för mig. Även då Erik och Arvid inte finns med så tydligt i mina tankar känner jag ändå att de finns med genom mitt förändrade jag.

I många sammanhang försöker jag undvika att prata om Erik, Arvid, min sorg eller paralleller till det, men så helt plötsligt glömmer jag mig och är inne på det igen. Det händer att jag tänker: ”Idag har jag varit riktigt duktig som inte pratat så mycket om det:”
Förmodligen tänker och gör jag detta för att inte förstöra för andra. Dessutom vill jag skona de ifrån att höra helvetet och så vill jag inte trötta ut de jag är beroende av. Så det kan bli undvikande ifrån båda hållen.

Efter Eriks död upplevde jag mig ”äta upp människor” med mitt prat och ältande. Sträckte någon ut minsta lillfinger till mig var den personen i regel fast. Behovet att berätta verkade aldrig vilja ta slut.Jag kände inte igen mig själv.

Efter Arvids död inträffade något jag inte var beredd på. Det fanns inga fler ord att ta till och jag var mätt på ord. För mig som följt Arvid nära under hela sjukdomstiden kom inte hans död som en chock. Men för en del andra kan jag tänka mig att det var mer chockartat. Jag upplevde att andra hade mer behov att prata än jag hade.

Mitt behov att berätta, prata och älta finns kvar men inte på samma sätt som i början.

Ibland har jag heller inte ork, lust eller möjlighet att prata om förlusterna och dess följder. Ja, precis som det kan vara med något annat i livet. Men en sak är säker: ”Björnen är alltid vaken.”

Mamma Karin

Publicerad 1 Sep, 2009 av Karin Fransson



Lyssna med olika öron. (augusti 2009)

Det är svårt att mötas och förstå varandra när man lyssnar med ”olika öron”.

Jag tänker på ett föredrag jag lyssnade på för ungefär ett år sedan av en pappa som förlorat barn. Hans föredrag tyckte jag lät ljust och hoppfullt.

Om jag inte hade förlorat barn hade jag säkert efter föredraget tänkt. ”Ja, bara man vill, kämpar och tror så går det att komma över även det allra svåraste för en förälder.” Kanske hade jag blivit lite fundersam över att det ofattbart svåra kan låta så lätt och ljust. Men efter Eriks död lyssnar jag med ”andra öron” och hörde och förstod därmed också det svåra i pappans sorg, även det som var inlindat.

Det är skillnaden. Innan hade jag ingen anledning till eller erfarenhet av att kunna höra och förstå det allra svåraste. Jag ville säkert heller inte höra det allra mörkaste, utan ville väl helst få en så ljus förebild som möjligt, för att lättare kunna förtränga vetskapen om att detta även kan hända mig.

Nu behöver jag många olika förebilder, med blandning av ljust och mörkt. Självklart känns det extra bra om jag i någon annan känner igen mycket av mig själv. Men det allra viktigaste är att jag vågar och litar på att följa min kropps signaler och utgå ifrån mig själv, det är den bästa vägledningen. Det låter självklart att det ska få vara så, men i en utsatt situation då jag är mycket beroende av andra är det inte så enkelt.

Jag tror det är djupt mänskligt (kanske även djuriskt) och nödvändigt att jämföra, både med sig själv och med andra. Men för mig är det viktigt att vara medveten om vilken påverkan jämförelser har, så att jag inte hamnar i en fälla där jag börjar tvivla på mig själv och där andra vet mitt eget bästa. Det kostar på att förklara och försvara sina vägar i sorgen och ibland ger jag upp. Om jag får alltför många signaler ifrån mig själv, omgivningen eller samhället att jag borde känna, tänka, tycka eller fungera på ett annat sätt börjar jag ifrågasätta mig själv och undrar: ”Kanske är det något fel på mig ändå, även om jag vet att felet beror på att två av våra barn är döda.”

Jag behöver en omgivning som reagerar och ifrågasätter om jag blir destruktiv mot mig själv och andra. Men är jag inte det, behöver jag annan form av bekräftelse, förståelse, frågor, tid, krav… som stöttar mig Det här är inte lätt, för omgivningen måste lyssna extra mycket med ”andra öron” för att försöka förstå eller ana och tro på det jag säger.

Mamma Karin


Publicerad 10 Aug, 2009 av Karin Fransson



Myror i huvudet. (augusti 2009)

Jag förstår inte att mina förväntningar på att fungera på ett visst sätt är ännu större efter Arvids död än efter Eriks död. Jag förväntar mig att kunna fungera bra i det vanliga livet samtidigt som jag sörjer Erik och Arvid. Denna ekvation har hittills varit omöjlig för mig att få ihop.

Det verkar som att jag är påverkad av uttrycket: ”Det som inte dödar, det härdar.”Men det låter märkligt att jag förväntar mig klara av vardagslivet bättre för varje barn vi förlorar, genom tron att förlusterna härdar mig. Två av våra barn, som är delar av mig, är döda. Därmed är jag också till vissa delar död. Därför borde jag i rimlighetens namn inte ha blivit mer härdat, eller?

Kan det vara mitt gamla jag som spökar? Jag har tidigare tyckt att det är vår allas skyldighet att kämpa och försöka klara av svårigheter efter förmågor och förutsättningar. Det tycker jag fortfarande, men på ett annat sätt än tidigare. När jag nu har tvingats konfronteras med ett nytt jag som är helt söndertrasat, fungerar inte mitt tidigare sätt att kämpa, tänka, förhålla mig … Jag har omvärderat mycket. Som att jag förut värderade självständighet oerhört högt, men nu värderar jag istället beroendet av andra mycket högt.

Det är så lätt att tycka och tänka när man fungerar i livet. Men när man har svårt att överleva sekund till sekund under lång tid, eftersom förmågan och förutsättningarna att leva är eller upplevs vara borta, händer något med en.

Jag tror jag har fått uttrycket: ”Det som inte dödar, det härdar” om bakfoten och det sätter bara myror i mitt huvud. Nej, jag ska försöka ta bort detta uttryck, för jag mår inte bra av det.


Mamma Karin

Publicerad 9 Aug, 2009 av Karin Fransson



Ändra på inställningen. (augusti 2009)

Genom årens lopp har jag fått till mig att man efter svårigheter kan bli ödmjukare, få ett rikare liv, till och med lyckligare liv, om man vill. Det beror på vilken inställning man har, sägs det.

Visst kan det vara så, men bara till en viss gräns. När ens barn mister sitt liv är den gränsen långt överskriden och för mig skulle det vara mycket konstigt om det inte var så.

Det går ju inte heller att ändra inställning över en natt. Det är en lång och komplicerad process, och speciellt när det handlar om tragedier som förändrar en på djupet.
Jag skulle kanske få ett rikare liv med en enorm förhöjd ”positiv livskänsla” om jag fått dessa erfarenheter och insikter utan att förlora barn, men det är ju en omöjlighet.

Det jag kan göra är att försöka utnyttja dessa erfarenheter till något bra, men det är ju inte alls samma sak som att mitt liv blivit rikare när jag jämför med min tidigare måttstock.

Min kropp och själ vill inte ändra inställning. Kroppen och själen är inställda på att barn och unga människor ska leva. Det är något som protesterar inom mig hela, hela tiden. Men jag tvingas till viss del gå emot protesterna för att komma fram till en inställning som gör mitt liv skonsammare och mer värt att leva.

Mamma Karin

Publicerad 7 Aug, 2009 av Karin Fransson



Hur hade det varit om inte.....? (juli 2009)

Det är ofattbart svårt att mista ett barn. Hur är det då att mista ett barn till? Jag har förmodligen inte kunnat ta till mig att vi har råkat ut för detta ofattbart hemska två gånger i tät följd. Jag har sedan Arvid gick bort en tendens att ibland forcera, försöka rusa ifrån allt det svåra. Men det går inte, för jag är så påverkad av förlusterna att jag inte kommer så långt.

Vad ska jag göra med min trasiga kropp och själ? Jag får väl fortsätta att ställa mig frågor, ge mig tänkbara svar, gå igenom minnen, avlasta mig och försöka få lite struktur i virrvarret.

Hur hade det varit nu om Erik och Arvid hade levt? Hur hade det varit om Erik hade omkommit men Arvid hade levt, eller tvärtom? Hur hade Arvids sjukdomstid varit om Erik hade levt?

Det jag vet helt säkert är att mitt liv har blivit helt annorlunda sedan Erik och Arvid dog. Jag känner mig som en annan person, tänker och fungerar annorlunda. Jag har fått en ny självbild och världsbild. Utåt sett kanske detta inte märks så mycket, för omedvetet och medvetet drar jag på mig de nödvändiga maskerna för att fungera ihop med andra och kunna stå ut med mig själv.

Om Erik hade levt när Arvid helt plötsligt insjuknade i september 2007 hade jag säkert försökt fortsätta att arbeta som vanligt tills det hade blivit helt omöjligt. Men med min nya syn på livet insåg jag nu mycket snabbare att min väg in i arbetslivet efter Eriks död snabbt måste avbrytas. Jag visste att det viktigaste i livet var att finnas till för vår sjuke son, för vår andra son, för mig själv, för vår familj, för andra nära och att sörja Erik. Då var det verkligen inte viktigt att jobba och det verkade ALLA förstå. Förmodligen är det mycket lättare för omgivningen att förstå att föräldrar måste finnas till för sitt svårt sjuka barn än att förstå det ofattbart svåra i att finnas till för sitt barn som inte finns längre.

Jag har många gånger tänkt på hur lite jag har förstått detta tidigare. För många år sedan förlorade en arbetskamrat ett barn sent under sin graviditet. Hon var sjukskriven i flera månader efter förlusten. Då tänkte jag tyst i mitt rationella jag: ”Men barnet är ju dött och dessutom under graviditeten och då finns det väl inte så stor anledning till att inte arbeta.”
Jag har efter Eriks död skämts oerhört mycket för att jag tänkte så och tror dessutom att Erik var född när arbetskamraten förlorade sitt barn. Till råga på allt jobbade jag inom vården.

Men jag tror att det finns flera som tänker lika rationellt som jag gjorde då och det har ibland hjälpt mig att vara mer överseende mot omgivningens reaktioner på min sorg. Jag vet inte vad detta rationella tänkande stå för. Kan det vara en nedsatt förmåga eller omogenhet i att känna empati? Eller kan det vara så att födelsen och det sista andetaget är det mest konkreta i livet, men det som kommer därefter, alltså sorgen, är det mest abstrakta och därför så svår att begripa sig på. Jag ställer denna fråga till mig själv för att försöka förstå varför icke drabbade har så svårt att begripa sig på människor i sorg och varför det finns så mycket myter och klyschor kring sorg. Förmodligen kommer jag som vanligt inte hitta något slutgiltigt svar, men jag behöver tänkbara svar när jag är trött på att förklara och försvara min sorg.

Efter att vi hade förlorat Erik var min största fasa att det skulle hända något allvarligt med våra övriga barn och i början var jag mycket rädd när de inte var hemma. Efterhand omvandlades detta till att jag snabbt kunde bli rädd, men kunde också snabbt släppa den värsta rädslan. Så insjuknade helt plötsligt Arvid och livet tog en ny vändning samtidigt som sorgen efter Erik fortsatte ungefär som tidigare för mig.

Det blev ganska snart klart för mig att den sjukdom som nu drabbat Arvid var något mycket allvarligare än den han drabbades av som mycket liten (infantil spasm). Förlamningen i hans vänstra sida tilltog alltmer och något inom mig sa att den förmodligen skulle bli bestående, men det var inte det värsta. Det värsta var att hans liv var i fara. Jag kunde inte blunda så mycket för denna sanning för jag visste att det värsta skulle kunna hända igen. Det var förlusten av Erik som givit mig den vetskapen. Jag vet också att det finns gränser för vad den medicinska expertisen kan åstadkomma. Jag tror heller inte att den drabbade kan styra cancern med hjälp av vilja att kämpa utan jag tror cancer styrs av andra faktorer, och detta blev jag ännu mer övertygad om när jag följde Arvid. Visst hade jag hopp om Arvids sjukdom, men det förändrades under sjukdomstiden och växlade mycket beroende på hans tillstånd.

Arvid, jag lider fortfarande med dig och värst var det på ett sätt i början när symtomen från hjärntumören blev allt kraftigare. En gång sa du: ”Allt jag har tränat upp genom åren bara försvinner.” Ja, all den extra kamp du fört under din uppväxt och så blir det så här. Fy, vad orättvist, och i början undrade du över all den orättvisa som drabbat dig. När jag flera månader senare frågade dig om orättvisan sa du: ”Men vem ska bestämma över vem som ska drabbas eller inte.” Ja Arvid, vem skulle bestämma om vi kunde det?

Jag upplevde dig som en annan Arvid när du blev sjuk, men din grundpersonlighet, språkförmåga och ditt goda minne fanns kvar nästan intill slutet. Egentligen var det kanske så att jag blev en annan mamma mer än att du blev en annan Arvid, eller både och.

I början av din sjukdom pratade du om döden, men sedan tog du inte upp det med mig. Du var ju inriktad på att leva och bli frisk, så du kanske inte tänkte på döden så mycket eller ville hålla den för dig själv. I slutet då jag var med dig på onkologen i Lund och när vi fick beskedet att tumören spridit sig och att den behandling som återstod var bromsmedicin sa du: ”Jaha, hjälper inte det får Gud råda.” De orden säger mycket. Därefter blev du alltmer påverkad av spridningen så du kunde och orkade inte prata så mycket.

Ibland undrade jag om du var ledsen och grät. Jag gråter inombords svarade du. Ja, du var väl som jag, gråter mest utan tårar. Men jag såg dig ledsen två gånger. En gång på hjärtintensiven i Lund då du tänkte på Erik och den andra gången några dagar innan du dog då några kompisar hälsat på dig. När jag precis sagt hejdå till kompisarna i hallen ropade du inifrån ditt sovrum och när jag kom in till dig hade du tårar i ögonen och försökte säga något, men du orkade inte få fram det. Då brast det för mig och det gör det fortfarande när jag tänker på det.

Jag har tidigare funderat en del över att dö hemma eller på sjukhus i samband med mitt arbete ute på distrikt i hemsjukvården. I ditt fall Arvid blev det mycket bra att du fick dö hemma, eftersom du hade egen lägenhet och personal dygnet runt. Om du bott hemma hos oss är jag mycket tveksam till om det hade varit så bra. I din lägenhet kunde vi i lugn och ro få ha kvar dig tills dagen efter att du avlidit. Det kändes så bra att kunna hälsa på dig i ditt sovrum eller bara vara i din närhet, fika, prata i telefon eller bara surfa runt på Internet och att de som ville kunde komma till dig. Dessutom kunde vi i lugn och ro plocka ihop saker som skulle följa med dig i kistan. TAIF-tröjan med autograferna som följt med dig i de olika sjukhusrummen skulle självklart med. Du tyckte det var pinsamt och otäckt att du insjuknade i ett stort epilepsianfall och blev medvetslös på en läktare när du tittade på ishockey i Tingsryd. Jag förstår dig, men om du nu ändå skulle insjukna kanske det inte var ett så dumt ställe med tanke på närheten till läkare, ambulans och andra som kunde hjälpa dig. För tänk om det hade skett under dit- eller hemresan med två jämngamla killar, det hade inte varit så lätt.

När de två herrarna från begravningsbyrån hämtat dig sent på eftermiddagen dagen efter du tagit ditt sista andetag och din säng blev tom blev det extra svårt. Men då fanns möjligheten att hälsa på dig i bårhuset en liten bit bort. Jag hade ingen brådska med din begravning för jag ville ha kvar möjligheten att få ”träffa” dig så länge som möjligt och jag visste också att det värsta kommer efter begravningen.

Erik, jag klarade inte av att ”träffa” dig mer än på akutmottagningen. Jag klarade heller inte av att se till hur du hade det i din kista och jag ville helst hoppa över din begravning eller bara få den överstökad. Det känns inte bra att det blev så, men jag gick i baklås och blev så extremt handlingsförlamad av chocken..

Det är skillnad att följa sitt sjuka barn under lång tid innan det dör jämfört med att helt plötsligt förlora det. Chocken blir annorlunda och är jag redan i svår sorg när jag hamnar i ny svår sorg påverkar sorgerna varandra. När Arvid var döende anade jag att det finns en gräns för hur djupt jag kan komma i sorg. Det stämmer, för skulle inte det finnas, skulle jag inte finnas till nu. Däremot är det mer som att den sammanslagna sorgen efter Erik och Arvid dubblerats på bredden.

Jag vet också helt säkert att saknaden, smärtan, längtan, tomheten, meningslösheten………är lika stor oavsett om det är en oväntad eller en väntad död för ens barn.


Mamma Karin

Publicerad 21 Jul, 2009 av Karin Fransson



Vad är möjligt och vad är inte möjligt? (juli 2009)

Uttrycket ”Allt är möjligt” får mig att se rött. Jag tolkar det som att allt är möjligt även när livet går emot mig. Det vore enklast, men så är det inte för konsekvenserna och motsatserna finns ju också. Jag kanske överreagerar, men tål inte detta uttryck för det är ett hån emot mig.

För mig passar följande uttryck bättre: ”Mycket är möjligt, men inte allt och ibland ingenting” Så frågorna blir: ”Vad är MÖJLIGT och vad är INTE MÖJLIGT just för mig och just nu?”

Jag vet nu att det är MÖJLIGT att överleva efter man mist barn även om det känns OMÖJLIGT. I början efter förlusten av Erik kändes det verkligen helt omöjligt varenda sekund och jag letade efter minsta halmstrå. Jag letade i massor av böcker, först i proffsböcker men de gav en förenklad, förskönad och förljugen bild av min verklighet. Det var i böcker skrivna av föräldrar som mist barn som jag fann den sanna verkligheten, men det var inte lätt att tvingas se sanningen i vitögat. Jag kommer så väl ihåg när jag läste Olle Bergmans bok ”Svante är död”, där han skriver att efter lite över två år är fortfarande sorgen med honom 24 timmar om dygnet. Då tänkte jag; ”För det första är jag inte en sådan person som ska behöva sörja så djupt, så länge och för det andra skulle jag inte klara av att leva i sådan sorg så länge” Men efterhand insåg jag att jag är en sådan person och nu har det gått över tre år och under dessa tre år har jag förlorat ett barn till. Jag lever fortfarande och vill och måste så göra, men till ett ORIMLIGT HÖGT PRIS.

Förlusterna av Erik och Arvid har givit mig men för livet. Det är INTE MÖJLIGT att få bort dessa men, utan jag måste acceptera att det är så för att därefter söka eller ta till vara på MÖJLIGHETER som hjälper och avlastar mig, annars förintas jag av sorgerna hur nödvändiga de än är. Jag söker ständigt efter det som kan avlasta mina sorger och dess följder, och jag försöker ta till vara på det som känns bra. Det som inte känns bra försöker jag ta bort om det är möjligt, för det finns ingen stor marginal för att må dåligt utöver förlusterna. Vad som avlastar skiftar från tid till annan och vissa avlastningar betyder mer och återkommer därför hela tiden.

Det senaste försöket till avlastning är den nu så omtalade spikmattan. Den har hittills inte gjort några underverk på mina sömnsvårigheter men jag ska försöka ett tag till.

Periodvis lyssnar jag mycket på musik, gärna på hög volym så att jag blir lite bedövad. Jag lyssnar också en hel del på radio, helst på P1. Jag vet inte vad det är som gör det, men radioprogram känns mer äkta och nära än TV-program.

Så har jag försökt börja lösa korsord för att träna min koncentration och det går si så där. Då går det bättre att läsa tidningar och böcker.

Det har blivit allt viktigare att träna fysiskt och de sista åren har gamla knäskador börjat göra sig påminda, så det har ökat min motivation att träna. För jag blir lite orolig om jag nu inte kommer fungera fysiskt, det räcker med alla andra hinder jag har.

Att äta är en avlastning för mig. Min aptit har varit förvånansvärt stabil nästan hela tiden sedan Erik dog. Ja, det enda som egentligen har varit stabilt. Jag ser fram emot att bli hungrig för då kan jag börja längta till att snart få äta igen. Känner då att det finns liv i mig och det driver mig vidare även de dagar då allt känns hopplöst.

När jag är mogen att förvärvsarbeta med lämpliga arbetsuppgifter och i lämplig omfattning är det en avlastning. Om jag inte är mogen stjälper det mig bara. Det verkar råda en generell åsikt om att återgång till arbete är en måttstock på hur den sörjande mår. Men jag tror som en del andra, att det mer är en måttstock på hur omgivningen mår d.v.s. omgivningen mår bättre om ordningen är återställd.

Ja, det finns mycket som kan avlasta, men den ALLRA VIKTIGASTE AVLASTNINGEN är ANDRA MÄNNISKOR, för även om jag behöver vara ensam ganska mycket har jag blivit mer beroende av andra.. Det är många i min omgivning, från de närmaste till helt oväntade personer som gett och ger mig stöd, hjälp och avlastning i stort och smått som jag inte skulle klara mig utan. Ibland blir jag förundrad över att en del som inte mist barn ändå kan förstå så mycket. Det kanske beror på att vissa människor har en större inlevelseförmåga, större behov att försöka förstå även det ofattbara, varit med om liknande händelser eller tragedier som gör att de inte är så rädda att prata om det svåra, mörka och hemska i livet, eller beror det på något annat.

Däremot verkar det inte finnas någon djupare kunskap om svår sorg i sjukvården och på f-kassan. De finns de som försöker och gör så gott de kan, så det handlar om att ha tur och få träffa dessa. Jag hade bl.a. turen att få träffa två sjuksköterskestuderande som gjorde en intervjustudie om att plötsligt förlora barn. Deras frågor, mötet med dem och slutresultatet upplevde jag som mycket bra och ett hopp om att det skulle gå att få bättre generell förståelse och kunskap. Jag kräver mer av proffsen eftersom jag är beroende av dessa om jag inte kan arbeta eller behöver få hjälp på annat sätt för att bl.a. inte belasta min omgivning allt för mycket. Kan ett proffs inte stötta mig är det lika bra att vara utan, för då är det bättre att försöka hitta andra vägar. Jag håller med psykologen Ann-Kristin Lundmark att Sverige är ett u-land när det gäller sörjandestöd. Då är min erfarenhet att proffsen inom kyrkan är bättre på att förstå och hantera sorg, även om det förmodligen varierar en hel del där också. Svenska kyrkan är ju öppen även för dem som inte är så starkt troende eller inte troende alls, men risken finns att det kan kännas obekvämt och att man inte riktigt känner sig hemma där. Jag önskar att det skulle finnas speciella proffs för oss i svår sorg och att behovet av sådan hjälp skulle anses som något helt naturligt, friskt och självklart, och inte bara i början utan under kanske mycket lång tid. För det är ju så att om ett proffs ska kunna bygga upp kunskap och erfarenhet behöver dessa personer ha träffat många sörjande i svår sorg under lång tid, och det säger sig självt att det gör inte så många.

Men de som kan ge den djupaste förståelsen och bekräftelsen är endast andra föräldrar som mist barn, så är det bara. Redan under de första dagarna efter vi mist Erik blev det självklart för mig att jag måste söka upp andra föräldrar, för jag tvingades snabbt inse att nu om någon gång i livet behöver jag få bekräftelse och hjälp att känna mig mindre ensam. Det var inte enkelt vad jag skulle börja leta, men den första föräldern sökte upp oss. Så bra det kändes och så rätt hon gjorde som vågade det, för det är inte helt enkelt att ta kontakt med andra drabbade. Därefter har jag på olika sätt fått kontakt med andra drabbade och jag har ett stort behov av att få höra eller läsa om många andra föräldrars berättelser. Vi verkar ha en stor gemensam kärna, men hanteringen och förhållningssätten varierar en hel del. I början var bekräftelsen, förståelsen och att finnas till för varandra som var det allra viktigaste för mig, men med tiden ger också andra föräldrars berättelser nya infallsvinklar som jag funderar över och förhoppningsvis gör det mig mer vidsynt. Dessutom kan jag använda mig av andras upplevelser och erfarenheter i min egen kamp.

Det känns mycket bra när det fungerar med de olika avlastningarna, men ibland fungerar det inte alls för mina egna sorger finns i vilket fall som helst där hela tiden och pockar på sin uppmärksamhet. De gånger jag lyckats avlasta mig intensivt och länge slår ofta sorgerna tillbaka med dubbel kraft när jag slår mig till ro, så jag kan inte springa ifrån dem. Det jag menar med avlastning tror jag är ungefär detsamma som jag menade med i stycket vad jag ”plockar kraft ifrån” och som jag skrev efter Eriks död i mars 2007. När jag ser tillbaka på det jag skrivit tidigare är det mycket som återkommer, men med lite nya ord och med lite andra perspektiv.

Jag har tvingats acceptera att förutsättningarna för att jag ska bli riktigt lycklig, glad, nöjd……….. är borta för alltid, men jag tvingas också med tiden inse att möjligheten till ett någorlunda bra liv förhoppningsvis ska finnas kvar. Jag måste tro på möjligheten att det onda och det goda i livet ska kunna vandra hand i hand och med ett samspel dem emellan, för någon annan möjlighet kan jag inte se för mig. Jag har kommit en bit på vägen i detta samspel, för bara en sådan sak att jag numera kan skjuta upp att må riktigt dåligt tills jag kommer hem och blir ensam, gör att jag kan orka med annat nödvändigt i livet. Det här kunde jag absolut inte i början, för då hade jag ingen aning om hur mycket jag skulle kunna orka med nästa dag.

Mamma Karin







Publicerad 11 Jul, 2009 av Karin Fransson



Tysta skrik. (juli 2009)

Jag är förvånad över att jag hittills inte fått större utbrott än jag fått med tanke på alla krig och all den kamp som pågått och pågår i mig.

Jag har skrikit, gråtit, svurit, kastat prylar i golvet, varit arg, förtvivlad och irriterad, ältat högt inför andra…………….., men för det mesta är det en mycket tyst kamp som pågår minut efter minut.

Jag har fått rådet att gå ut i skogen för att skrika av mig och slå med pinnar. Det låter inte så dumt, men då skulle jag behöva bo precis bredvid en lämplig skog, för behovet att skrika kan komma plötsligt. Dessutom vill jag vara säker på att vara ensam i skogen för annars finns väl risken att om någon hör mig ringer den personen till 112.

Inte trodde jag att livet kan göra så ont. Sorgerna efter våra två barn ger en djup, ständig och ibland outhärdlig smärta som sitter mitt i bröstet. Skulle jag kunna skrika ut all den smärta, saknad, tomhet och längtan jag känner skulle jag behöva skrika sönder mig. Så det är väl bäst om det mesta förblir som tysta skrik.

Mamma Karin

Publicerad 6 Jul, 2009 av Karin Fransson



I exil. (juni 2009)

Läste för ett tag sedan i någon tidning att föräldrar som förlorat barn kan gå i exil från livet och att de kan ha väldigt svårt att komma in i livet igen.

Ja, en sådan förälder är jag. Det kanske inte ser ut som att jag har så stora problem, men jag har stora svårigheter på de flesta områden i livet och jag för en ständig stenhård inre kamp. Det som jag har allra svårast att förlika mig med förutom förlusten av våra två äldsta barn, är att jag inte klarar av att vara en tillräcklig närvarande och engagerad förälder till vår kvarvarande son. Det kan tyckas att nu måste det vara viktigare än någonsin, men hur mycket jag än vill och försöker går det inte att flytta över all den kraft förlusten av våra två söner tar ifrån mig till vår kvarvarande son, för det går ju inte att ersätta någon annan. Jag är tacksam att det finns andra som engagerar sig för honom när jag inte orkar. När jag mår som sämst måste jag nöja mig med att det viktigaste är att jag överhuvudtaget finns till för vår son.

Jag hankar mig nu fram i tillvaron och gång på gång ”hoppar” jag ur det vanliga livet. Det är som att stup i kvarten bli utkastad från Internet eller något annat i datorn. Så egentligen är det inte så konstigt att min koncentration på det vanliga livet blir därefter och att orken tar slut så fort. Jag vet att det är sorgerna, mitt förändrade jag och alla andra bieffekter som tar min koncentration och ork, men ändå. Att det kan vara så låter kanske i teorin helt rimligt, normalt och nödvändigt, men att tvingas leva och fungera i det är en helt annan sak. Det blir allt tydligare för mig att jag lever ett dubbelliv. Många gånger undrar jag vad som hänt och händer i min hjärna sedan Erik och Arvid dog, för det känns som det är stora och många förändringar. Ibland känns det som om jag har fått en hjärnskada, andra gånger som om jag har kommit in i ”rum” som jag inte hade en aning om fanns i mig, och så känner jag att min kropp och själ förstår och fattar förlusterna, men att jag med hjälp av mina försvarsmekanismer och överlevnadsinstinkt aldrig någonsin kan eller ska förstå dem fullt ut.

Jag vill och vet att jag måste fungera bättre än jag gör nu i det vanliga livet, men att det är en lång process. Jag har hört och läst att när man mist barn kan det ta mycket lång tid, kanske 5 år eller mer innan man får stabilitet i sin tillvaro och kan känna tro på framtiden igen. Hur länge och hur mycket jag kommer att vara i exil från det vanliga livet går inte att veta, men jag tror att jag till viss del alltid kommer att vara i exil och vill vara det också. För jag ser exilen som en förutsättning för att hålla kvar Erik och Arvid levande inom mig.

Mamma Karin

Publicerad 14 Jun, 2009 av Karin Fransson



Fiende och vän. (maj 2009)

Snart är det tre år sedan Erik omkom och då jag tvingades in i en ny dimension, där döden, livet och tiden blev mina värsta fiender. Vad skulle jag med tid och liv till längre? Livet försvann och tiden stannade för mig. Jag kunde inte begripa hur jag skulle överleva detta trauma som pågick i mig hela tiden, sekund efter sekund. När jag vaknade på morgnarna, ofta mycket tidigt visste jag att det bara återstod ett plågsamt helvete tills det blev natt igen. Så är det egentligen fortfarande, men det plågsamma är nu inte så koncentrerat hela tiden och det finns även stunder som känns bra efter min nya måttstock.

Tiden blev min fiende den 8 juni 2006 och den 11 november 2008, men efterhand har jag också insett att tiden är min vän. Den är min vän på så sätt att jag hela tiden, dag efter dag tvingas lära och vänja mig vid att hantera och förhålla mig till sorgerna efter Erik och Arvid, och till slut sker det som jag i början trodde var helt omöjligt: ”Att det kommer glimtar och korta stunder då det nya och mycket annorlunda livet känns som en vän.” Däremot kan jag inte tänka mig att döden någonsin kommer att kännas som en vän för mig som sörjande, även om jag förstår att döden är en befrielse för den som är dödssjuk eller skadats så svårt att allt hopp är ute.

För att jag lättare skulle stå ut med den plågsamma tiden i början av sorgen efter Erik hittade jag på olika knep eller strategier. Ett knep var att dela in tiden i procent som att efter 3 månader har jag klarat av 50% av 6 månader och vid 6 månader har jag klarat av 50% av 1 år och när det gått 1 år har jag klarat av 100%. Därefter började jag om med att 1 år är 50% av 2 år osv. Jag förstod att jag aldrig kommer bli färdig med sorgen men mitt räknesystem lurade och hjälpte mig. Jag slutade med detta räknesystem när Arvid blev sjuk, för då tvingades jag in i ett nytt tillstånd med ytterligare upplevelser av hur ens tidsuppfattning kan förändras.

Arvid och vi sökte i början av hans sjukdom statistik om överlevnad och den såg inte speciellt ljus ut. Statistik ger så klart inget svar i det enskilda fallet men det ger en fingervisning. Efter ett tag när situationen började landa lite mer i Arvid sa han: ”Att få leva i 5 år till är ju en lång tid och det går ju att hinna och vara med om mycket under 5 år” Ja, 5 år kan vara en lång tid även för en ung människa. Det verkar som att tidsuppfattningen förändras enormt när det händer något mycket omvälvande. Under tiden jag följde Arvid i hans sjukdom förändrades även min inlevelseförmåga och tidsuppfattning. Jag minns att jag nästan kunde känna hur det var att drabbas av en livshotande sjukdom själv och upplevde att tiden gick och förlänga genom att dela in dagar och dygn i timmar, minuter och sekunder. Detta räknesystem var ju motsatsen till det jag använde i Eriks sorg för där ville jag förkorta den outhärdliga tiden eller hoppa över den. Då gick det på djupet in i mig att en förändrad tidsuppfattning hjälper mig till ett skonsammare liv i allvarliga sjukdomar och hopplösa situationer. Det kanske t o m är mycket viktigare än jag kan förstå.

Det låter säkert skönt och avslappnande när jag säger att jag lever här och nu och inte bryr mig eller hetsas av tid på samma sätt som när Erik och Arvid levde. Men för mig är det inte skönt utan bara nödvändigt för att jag ska stå ut med tiden, saknaden, längtan, smärtan, tomheten, menings-
lösheten,orkeslösheten,viljelösheten ..............och för att jag ska ha kvar hoppet att kunna finna och skapa ett nytt liv värt att leva.

I veckan efter Erik omkommit fick vi besök av en f d granne som förlorade ett barn för över 20 år sedan. Jag har ett starkt minne av när jag tittade på henne och undrade: ” Hur överlever man detta?”. Hon svarade något i stil med: ”Det vet jag egentligen inte.” Ja, så verkar det vara. Det är ofattbart och obegripligt hur vi kan överleva och leva i detta.

Mamma Karin

Publicerad 23 May, 2009 av Karin Fransson



Stjärnorna som aldrig slocknar. (april 2009)

Arvid, din gravsten har kommit på plats. Det föll sig naturligt att du skulle ha en likadan modell av gravsten som din bror har, en återanvänd gravsten från 1800-talet i handhuggen svart granit. Som tur var fanns det en sådan modell hos gravstensfirman.

Men vilken symbol skulle du ha? Det har varit en hel del funderande om detta. Vår första tanke var en fotboll som skulle symbolisera ditt intresse för sport, men efterhand blev vi mer och mer tveksamma till den symbolen. Till slut kom vi fram till att det som passar bäst på din sten är samma symbol som din bror Erik har på sin sten, en olikformig universell stjärna som pappa hittat någonstans på internet. Jag tycker så mycket om denna modell av stjärna. Denna evigt lysande stjärna symboliserar för mig livet och ni är stjärnorna som aldrig slocknar för oss.

Mamma Karin

Publicerad 18 Apr, 2009 av Karin Fransson



På fel sida om muren. (april 2009)

Att dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år gå och hälsa på Erik och Arvid är nödvändigt för mig men samtidigt så totalt fel.
Pojkar, ni finns på fel sida om muren, kyrkogårdsmuren.

Denna fina kyrkogård och kyrka har tidigare bara funnits där mitt i samhället utan att jag har tänkt så mycket på det. Förutom att jag vid några tillfällen då jag gått eller åkt förbi har tänkt en snabb tanke, att jag en dag hamnar där själv, men det ska förhoppningsvis dröja och sedan var det bara till att susa vidare i mina vardagsbestyr. Att våra barn kan hamna där före oss föräldrar var förstås en helt omöjlig tanke.

När jag tidigare har gått runt på en kyrkogård har det varit en rofylld historisk utflykt för mig och jag minns inte att jag då tänkte speciellt mycket på döden, utom de gånger jag varit på en kyrkogård i samband med begravning.

Nu är det minsann ingen historisk utflykt jag gör när jag går in på kyrkogården här hemma hur rofyllt och vackert det än är. Jag bara går dit, för jag kan inget annat.

Mamma Karin

Publicerad 3 Apr, 2009 av Karin Fransson



Har jag en fri egen vilja? (mars 2009)

Jag vill tro på att jag har en fri egen vilja, men sedan den 8 juni 2006 har jag tvivlat på om jag har det.

Jag dras oundvikligen till det som handlar om hur man kan försöka göra för att leva ett så bra liv som möjligt efter tragedier. Jag söker väl bekräftelse, stöd, tröst, råd och kanske annat jag inte ens vet om. Det hjälper mig på olika sätt, men det är vissa väsentliga delar jag inte kan känna igen mig i när jag läser om eller lyssnar på hur en del andra tänker eller gör i sina tragedier. Jag får ganska ofta ett intryck av att om du bara vill eller bestämmer dig för att komma tillbaka till livet efter en tragedi, så går det. För alternativet är att ge upp, alltså inte vilja komma tillbaka till livet, tolkar jag det som. Jag kan till viss del förstå vad de menar, men egentligen inte. För vem vill inte kunna komma tillbaka eller bestämma sig för att må bra och leva ett okej liv efter en tragedi?

För mig har det sedan Erik och Arvid dog handlat om hur jag ska kunna komma tillbaka till ett vanligt, men nytt liv utan hjälp av den tidigare så självklara viljan, för den viljan försvann i samma sekund som jag fick veta att Erik hade omkommit. Det händer att jag försöker ta till mig att det är min vilja det hänger på, men jag lyckas inte vilja eller bestämma över mig själv, så därför ger dessa försök bara känslor av skuld och otillräcklighet.

Min filosofi är att jag måste komma fram till eller hitta en helt ny vilja eller känsla. Det är en kamp inom mig hela tiden för att komma fram till detta, en kamp som jag upplever styrs utan någon vilja ifrån mig. För när jag upplever mig ge upp och bara lägger mig ner, så vill min kropp något annat efter ett tag, och då stiger jag upp utan hjälp av någon egentlig vilja ifrån mig.

JAG TAR INTE TAG I LIVET UTAN DET VERKAR SOM ATT LIVET TAR TAG I MIG.
Om inte livet skulle ta tag i mig tror jag att jag skulle befinna mig i ett mycket farligt tillstånd.

Jag längtar, tror och hoppas att den nya
viljan ska komma till mig så fort
som möjligt, men jag kan inte beställa den hur mycket jag än vill det, utan jag tror det sker genom en process i mig. Under korta stunder kan jag ibland få en känsla av att det är jag som vill, styr och bestämmer över mig själv, och då känner jag en sorts självgodhet och har svårt att förstå att jag annars är så viljelös. Är det så att jag föraktar viljelöshet och därför har svårt att vara i det själv? Så kanske det är, men i vilket fall som helst är det själva tillståndet av viljelöshet som är det svåra.

Jag blir inte klok på mig själv. Om det nu finns en viljelös personlighetstyp, är jag en sådan då? Eller är jag bara extra sårbar och därför börjar jämföra mig med andra som i mina ögon verkar lyckas bestämma över sig själva i sina tragedier. Jag vet inte vart jag är på väg, men det ser ut som att jag har kört in på en prestationsväg. Är det i så fall jag som bestämt den vägen eller är det generella förväntningar från andra och annat som bestämt den vägen?

Den enda vilja jag tycks ha nu är att vilja veta om det finns en fri vilja eller inte.

Mamma Karin

Publicerad 20 Mar, 2009 av Karin Fransson



Verkligheten börjar komma ifatt mig. (mars 2009)

Härom natten drömde jag att flygplan kraschlandade i vårt hus två gånger på samma dag.Jag har tidigare drömt att flygplan kraschlandar i vårt hus eller bredvid och egentligen tycker inte jag att det är det några konstiga mardrömmar med tanke på att jag växte upp i närheten av en militärflygplats med flygövningar och ibland var det på låg höjd.

Men drömmen härom natten var ingen mardröm efter min nya måttstock och Erik och Arvid var redan döda i drömmen. När det första planet hade kraschat mitt i vårt hus syntes konstigt nog knappt inga skador på huset (skadorna på flygplanet har jag inget minne av) och vi tre i familjen samt alla i besättningen (några passagerare fanns inte med) var oskadda så vi satte oss med besättningen och fikade i vårt vardagsrum.Även efter det andra planets kraschlandning klarade vi och besättningen oss oskadda, men skadorna blev större på huset men inte större än att vi ännu en gång till under dagen kunde fika i vardagsrummet. Det extra knäppa i drömmen var att det var samma besättning med vid båda krascherna och de pratade mycket vid fikat om det konstiga att kraschlanda två gånger i samma hus under samma dag där två unga, lika gamla bröder dött.

Jag vet inte vad en drömtolkare skulle säga om en sådan här dröm, men för mig så var de första känslorna och tankarna precis efter drömmen klara. Jag tror att drömmen ville visa mig att verkligheten börjar komma ifatt mig nu. Bedövningen verkar vara borta för jag har sista tiden under vissa stunder och dagar mått dåligt på ett sätt som jag aldrig gjort förr.Jag börjar känna av vidden av våra tragedier och då begriper jag inte hur jag ska kunna orka fortsätta i detta levande-dödtillstånd. Förlusten av våra två söner bara forsar över mig, så just nu flyger jag inte utan vingar utan min kropp har upptäckt att jag inga vingar har och jag har kraschlandat, överlevt men inte mer.

Jag har haft en förhoppning att jag nu skulle vara så van att leva i djup sorg att jag skulle slippa den allra djupaste outhärdliga smärtan efter Arvid. Men nu är det uppenbart att den slipper jag inte. Smärtan efter Arvid är mer tyngande och bultande och inte så chockartad och skärande som efter Erik, men till slut går smärtorna ihop och blir likadana. När jag mår bättre inser jag så klart att den outhärdliga smärtan kan eller ska jag inte skonas ifrån, den är nödvändig för det vet jag. Men när jag är i den känner jag mig mycket närmare döden än livet och jag vill bara sova bort tiden för att invänta att livet börjar återvända. För tydligen vill alltid livet komma tillbaka hur hopplöst det än känns. Dessa känslor styr jag inte över alls utan kan bara följa med. Förhoppningsvis ska jag kunna förhålla mig till dem på ett annat sätt med tiden och kanske få en känsla att jag tror mig styra över dem. Men jag vet inte utan som vanligt måste jag se tiden an, stå ut, ta till mig det som känns bra och inte forcera för mycket hur otålig jag än är, för det slår tillbaka.

Mamma Karin

Publicerad 9 Mar, 2009 av Karin Fransson



Jaha,det är därför. (feb 2009)

Av en slump blev jag mycket påmind om din olycka i veckan som gått Erik. I ett skåp råkade jag hitta en pärm märkt 8 juni. Jag öppnade den och började bläddra bland skolarbeten, klasslista och mail. Jaha tänkte jag, en pärm med lite allt möjligt om dig som pappa gjort i ordning. Men det var lite mer än allt möjligt för plötsligt hade jag bläddrat fram till närbilderna på olycksplatsen från polisutredningen och obduktionsprotokollet. Jag råkade alltså hitta papper jag inte har velat konfronteras med tidigare. Jag blir yr, knäsvag och påminns av chocken och vill inte titta eller läsa mer, men något gör att jag ändå fortsätter, inte allt den dagen men en del. Där ligger du Erik på asfalten under en gul landstingsfilt, det är bara dina fötter som sticker ut, jag känner igen dina skor och din motorcykel ligger bredvid dig. När jag tittar på dig går det upp ett ljus för mig i min förtvivlan. ”Jaha, det är därför jag mår som jag mår, du är ju död”, och jag tänker på hur det kändes när vi någon timme efter olyckan fick ”träffa” dig på akutmottagningen. Efter några dagar klarar jag att läsa mer i obduktionsprotokollet även om det skär i varenda cell i min kropp och jag vet inte om det hjälper eller stjälper att jag för många år sedan var med och tittade på en obduktion. Jag tror att jag aldrig mer kommer läsa om din obduktion, kanske kommer jag att titta på olycksbilderna igen men det lär dröja.

Jag har inte tänkt alls mycket på olyckan Erik förutom att jag har varit mycket förbannad på dig att du körde för fort i korsningen. Jag har också känt skuld och varit mycket förbannad på mig och pappa som inte klarat av att vägleda dig tillräckligt. Men mest har jag sett det som en olycka, en olycka som vi alla kan råka ut för i trafiken p.g.a. en massa olika faktorer. Om det är bra eller dåligt att jag tänkt så lite på olyckan vet jag inte, det bara är så och mina tankar kan jag inte styra så mycket över. För det är ju din död Erik och dess följder som påverkar mig nu, precis som din bror Arvids död gör. Eftersom ni dog på två helt olika sätt och vid olika tidpunkter är processerna olika för mig, men mycket är likt och kärnan som saknad, längtan, tomhet och smärta är exakt likadan.

Sista tiden har jag tvivlat på mig själv, förringat och ironiserat. Jag går runt och tycker att jag borde må och fungera bättre. Säger till mig själv: ” Vad har jag att klaga över? Jag har ju mat, vatten, tak över huvudet och människor som brys sig om mig och oss. Visst, vi har ju förlorat barn men hur många miljontals föräldrar har inte gjort det sedan människans begynnelse”. Sådär håller jag på och lurar mig själv och förringar mina egna tragedier. Även om detta säkert avlastar mig en del är faran att jag förringar så mycket att jag utser mig själv till en syndabock och att det är fel på mig som inte mår och fungerar bättre i det vanliga livet. Men jag vet att det inte är något fel på mig, jag vet vad det beror på. DET BEROR PÅ ATT TVÅ AV MINA BARN ÄR LIKA DÖDA NU SOM DEN 8 JUNI 2006 OCH DEN 11 NOVEMBER 2008. DERAS DÖD GÅR ALDRIG ÖVER OCH DET ÄR DÄRFÖR JAG MÅR SOM JAG MÅR OCH FUNGERAR SOM JAG FUNGERAR. Att det ska vara så svårt och fatta det för mig och hur ska då andra kunna fatta som inte förlorat barn.

Mamma Karin

Publicerad 8 Feb, 2009 av Karin Fransson



Stunderna. (feb 2009)

Arvid, vilka starka minnen jag har av alla stunder tillsammans med dig under året du var sjuk. Det klart att alla tidigare stunder och annat om dig också finns inom mig, men med vetskapen att du levde med döden lurande bakom hörnet, gjorde att varje stund tillsammans med dig blev så närvarande i nuet under ditt sista år.

Vi tittade ganska ofta på TV och du påverkade mig så att jag nästan hamnade i ”Simpsonträsket”. Jag minns hur glad jag kände mig när vi tillsammans gapskrattade och kunde se paralleller till vår egen familj i Simpson. Jag försöker nu titta på Simpson ibland men det känns inte roligt längre.

Ett annat TV-program som jag speciellt kommer ihåg var en deltidstävling i melodifestivalen, då du var på hjärtintensiven i Lund och var på bättringsvägen efter blodproppar i lungorna. Under tävlingen fick jag plötsligt ett starkt behov att rösta bort Carola. Låten hon sjöng tyckte jag inte om, men mest var det hennes utstrålning av självgodhet som jag ville rösta bort. När jag röstat sa du till mig: ” Och det tror du att du kan rösta bort”. När jag nästa morgon kom upp till dig med en tidning om tävlingen och med självbelåtenhet visade att jag nog tillsammans med andra lyckats rösta bort Carola sa du: ”Egentligen är det konstigt att man kan såga en människa så totalt utan att känna den”. Arvid, jag ville verkligen rösta bort Carola men din kommentar stack till i mitt samvete.

Ibland när jag besökte dig då du var inlagd på olika avdelningar och sjukhus fattade jag inte galoppen att du var trött på besök och då ringde du på personalen utan att jag såg det. In kommer personal och du säger att du vill ha hjälp med att få ut mamma för att få lugn och ro. Smart gjort Arvid. Många långa stunder satt jag också tyst i ditt rum på sjukhuset då du sov eller vilade och behövde ha det tyst och mörkt. Dessa stunder tillsammans med dig var också mycket viktiga.

Tänk alla gånger du ringde hem tidigt på morgnarna. Det var då som du var som piggast och jag som tröttast. Men du lyckades ändå ofta få mig glad och skratta. Du ringde mycket Arvid. Kanske var det så att telefonsamtal passade dig bra, för då kunde du avsluta när din trötthet helt plötsligt slog till. Jag tänkte ofta att så länge du kan ringa finns det hopp om livet. Men under hösten kom den dag då du inte orkade ringa längre och då dog också mitt hopp.

Några dagar innan du dog då du fortfarande kunde svara på direkta frågor undrade jag hur du kände dig. Du svarade kort och tydligt: ”DÖDSTRÖTT”. Den kamp du och din kropp fört mot tröttheten och mycket annat i sjukdomen kan jag inte förstå. Men jag har kommit lite närmare vad dödstrött betyder och innebär.

TACK för alla stunder och allt annat du gav Arvid. Allt finns djupt bevarat i mitt hjärta bredvid dina bröder. Ni är de tre diamanter i mitt hjärta som ingen eller inget kan komma och ta ifrån mig.

Mamma Karin

Publicerad 3 Feb, 2009 av Karin Fransson



Kommit i otakt. (jan 2009)

Jag förstår att det inte går att få flyt i min tillvaro på en gång, när jag förlorat två barn inom loppet av 2,5 år. Men jag vill ha tillbaka det där lilla flytet som då och då fanns innan Erik dog. Då tyckte jag inte att det var så mycket flyt men nu inser jag att det var det och vem vill inte ha flyt i tillvaron.

Jag har levt i sådan otakt med det vanliga livet i flera år att jag inte riktigt vet vad flyt är längre. Tro mig, jag behöver lära och vänja mig vid att leva igen på ett nytt sätt.Bara detta att jag förväntar mig att jag numera inte ska bry mig om små eller futtiga problem, men när jag nu måste börja konfronteras med det vanliga livet igen är jag inte så okänslig som jag trott för detta. Jag säger till mig själv och andra ibland: " Klarar jag av att leva i förlusten efter två av mina barn ska jag väl också klara av annat i livet" Det känns sant för mig men lika sant är det också att jag klarar inte livet som innan och min ökade stresskänslighet på vissa områden gör sig ofta påmind. Då finns det inget annat att göra än att ta på mina skygglappar och inse i min otålighet att det är de små stegen som gäller.

Ett litet steg är att försöka komma i bättre takt med gravljusens brinntid. Det låter verkligen som ett i-landsproblem. Men vadå, jag bor ju också i ett i-land.Det är viktigt för mig att brödernas gravljus brinner, men jag har svårt att hålla reda på när det behövs nya gravljus. Dagarna flyter ihop för mig och dessutom är det olika storlek på deras gravlyktor.För att få detta lilla problem mer lätthanterligt behövs det en större gravlykta till dig Arvid. Det kommer säkert ta lite tid att hitta en fin och bra gravlykta som passar till dig och den ska helst också passa ihop med Eriks grav. Arvid nu kan jag höra dig säga något i stil med: " Det är väl för sjutton ingen tävling i vilken som har snyggast gravlykta" Nej, det är ingen tävling men du vet hur petig din mamma kan vara på vissa saker. Jag tycker att era gravar har ett mycket viktigt symbolvärde och jag vill att era gravar ska passa ihop med era personligheter, men även se bra ut för mig och förhoppningsvis även för andra.

Nästa steg för oss när det gäller din grav Arvid är mycket svårare och större. Det är att bestämma modell av gravsten och en fin och lämplig symbol på den.

Mamma Karin

Publicerad 18 Jan, 2009 av Karin Fransson



Flyga utan vingar. (dec 2008)

Hur kan jag gå utan ben?

Hur kan jag göra saker utan armar och händer?

Hur kan jag lyssna och tänka på annat när mina tankar konstant är hos mina barn?

Hur kan jag för stunden vara glad och skratta samtidigt som jag känner mig djupt olycklig?

Hur kan jag vilja något, men ändå inte vilja?

Hur kan det komma sig att jag kan känna
hopp i hopplösheten?

Hur kan jag tidvis känna så stor tacksamhet för livet?

Hur står jag ut med att varje sekund känna saknad, smärta, tomhet och längtan efter mina förlorade barn?

Hur kan jag leva utan mina barn?

Jag är en fågel som flyger utan vingar.
Jag flyger tills min kropp upptäcker att jag inga vinga har.

Mamma Karin

Publicerad 20 Dec, 2008 av Karin Fransson



Gå ut i ett inbördeskrig. (dec 2008)


Döden ska inte få härska över mig så här totalt. Min kropp orkar inte vara i det här levande död tillståndet längre,den protesterar vilt .Jag är stridslysten och ska ge döden en kamp. Jag går ut i ett inbördeskrig, ett krig i mig själv. Det är Erik och Arvids liv som ska segra, inte deras död.

Det är musik, hög musik som just nu är mitt vapen mot döden. Den allra bästa låten i dagsläget är Gabriellas sång med Helen Sjöholm. Jag vill känna att jag lever all den tid jag har............................. Den här låten var med på Arvids begravning. Jag spelar den nu om och om igen på mycket hög volym och med hörlurar på. Det är möjligt att det finns risk för tinnitus, men det bryr jag mig inte om. Det viktiga är att få igång livsandarna i mig och det gör den låten. Det svåra är att behålla känslan av livslust när låten är slut. Den här låten är som en direktverkande drog, men den måste bli långtidsverkande också. Jag hoppas att livslusten bankas in i mig om jag lyssnar tillräckligt många gånger på Gabriellas sång.

Livet måste vinna över döden och det måste vara så att meningen med livet är livet.

Mamma Karin

Publicerad 12 Dec, 2008 av Karin Fransson



Hatar,hatar,hatar.....älskar..... (dec 2008)

Jag är så mätt på sorgerna så jag mår illa av dem.Jag önskar sorgerna slog knut på sig själva så att det blir stillestånd.Jag önskar att sorgerna kilar runt knuten,
alltså dör.Idag hatar jag sorg som aldrig förr. Jag hatar vetskapen om att hela livet ut varenda sekund behöva ha sorg i min kropp.Varför kan sorgerna inte ens ta en liten paus?

Jag vill lura döden och hämnas på döden. Jag HATAR DÖDEN och vill straffa döden med döden. Jag vill ha dödsstraff på dödliga sjukdomar och döden.

Jag hatar när unga människor inte får leva färdigt sina liv. Det är det mest orättvisa som finns. Jag hatar när syskon förlorar syskon. Jag hatar när föräldrar förlorar barn.

Är det bedövningen i mig som börjar släppa tro?

Jag vill ha alla våra barn kvar i livet. Men nu begär jag endast stunder då jag kan minnas Arvid och Erik UTAN att den förbannade smärtan, saknaden, längtan, och tomheten alltid mer eller mindre ska finnas i mig. Ja, jag vet att detta måste finnas men nu mer än någonsin hatar jag det.

Jag hatar alla mina ord om sorg och hur livsviktig sorgen är. Jag hatar när jag pratar om min sorg men ändå fortsätter jag att prata. Snälla, sätt silvertejp över min mun så jag slipper höra mig själv.

Jag älskar livet, vill inte bara överleva utan kunna leva livet. Men jag kan inte leva livet för jag är fångad i sorg, badar i sorg, drunknar i sorg och känner mig stämplad av sorg.

Jag älskar och behöver omtanken från andra men jag måste själv bära min sorg. Jag vet allt detta för väl.

Jag väntar nu på att det blir kväll, väntar på en ljusare morgondag. Väntar på sömnen som är min vän och medicin. Detta eviga hopp om att imorgon känns det säkert lättare.

Mamma Karin

Publicerad 3 Dec, 2008 av Karin Fransson



En droppe i havet. (november2008)

Begravningen av mitt barn är en droppe i havet för mig. Men en mycket viktig och betydelsefull droppe, en av de allra viktigaste.

Hur kan begravningen bara vara en droppe i havet kanske en del av omgivningen undrar? Det finns ett enkelt svar på det: "Den tid av smärta, anspänning, saknad, ofattbarhet.......
som själva begravningen tar är bara en droppe jämfört med det hav av sekunder, timmar, månader, år...... som jag måste leva med saknaden, smärtan, längtan, tomheten.... efter mitt förlorade barn".

Erik när du begravdes var jag i chock. Jag var med men jag hade fullt upp med att klara av och andas sekund för sekund och så var det hela tiden innan begravningen, under begravningen och lång tid efteråt. Men en sak blev så klar för mig under och efter din begravning, att begravning är en mycket betydelsefull symbolisk och rituell handling.

Arvid din begravning idag och planeringen av den har varit mycket annorlunda för mig jämfört med din storebrors begravning. Jag har orkat vara med i planeringen, brytt mig och lagt mig i. Under din begravning idag var jag lugn och kände mig närvarande även om jag kände mig bedövad på ett speciellt sätt. Men så helt plötsligt försvann bedövningen ett tag och sanningsblixtarna slog ned helt medan jag och pappa går efter din kista på väg ut till graven. Det är så grymt och förtvivlan hugger tag i mig och jag vet att om en liten stund är möjligheten att få se och känna dig Arvid borta för alltid. Denna aldrighet och vetskapen om att den alltid kommer finnas är så plågsam.

Nu har det gått flera timmar sedan begravningen, det är sen kväll och förtvivlan hugger tag i mig hela tiden. Mitt kavata och lugna jag som jag vakande med i morse och som upplevde mig själv vara under större delen av dagen är nu borta. Som vanligt finns det inget annat att göra än låta mig vara i denna känsla tills nästa våg kommer för att föra mig vidare. Detta är inget nytt eller konstigt för mig utan det är min vardag.

Så, nu har den värsta förtvivlan lugnat sig och jag slutar denna dag, 28 november 2008 med rogivande tankar. En ro över att ni bröder får vila bredvid varandra och en tacksamhet till alla som ordnat och medverkat så att begravningen idag av dig Arvid kändes så bra som möjligt.

Mamma Karin

Publicerad 30 Nov, 2008 av Karin Fransson



En skrämmande känsla. (november2008)

Idag, 25 november 2008 har det gått två veckor sedan vår son Arvid gick bort och det märkliga lugnet i mig fortsätter, även om det kommer attacker av förtvivlan.
Vad är detta?

Den förändring som jag så tydligt känt skett i mig sedan Erik dog och Arvid blev sjuk verkar nu visa sitt nakna ansikte. Det är som att sorgen efter Erik sprängt upp en väg så att jag nu kommer in i sorgen efter Arvid på ett mycket annorlunda sätt. Förmodligen kommer nu sorgen efter Arvid och Erik spränga upp nya vägar jag inte vet någonting om.

Men jag har en skrämmande känsla i mig.
Hur kan jag har blivit så här luttrad att jag tycker det är väl så här livet ska vara för oss? Det är inget konstigt längre utan det är vår vardag. Jag vill ju ta livet på allra största allvar, för det är det allvarligaste som finns. Men nu känner jag mig så lurad av livet att jag kan inte ta det på största allvar. Jag vet att det handlar om försvar och överlevnad, men det skrämmer mig hur maktlös jag är och hur liten fri egen vilja jag har som människa.

Jag tror på allvar att det inte är frågan om vad jag gör med sorgen utan det är frågan om vad sorgen gör med mig och vad sorgen gör med sorgen.

Mamma Karin

Publicerad 30 Nov, 2008 av Karin Fransson



Exakt lika stora rum. (november 2008)

Arvid och Erik, mina förlorade söner och min levande son: "Jag vet inte hur jag ska få ihop det, vet inte var jag ska börja men jag måste försöka i min tomhet".

Arvid, under nästan hela din sjukdomstid kunde jag hålla isär dig och ditt sjukdomstillstånd ifrån sorgen efter Erik. Men under din sista tid i livet gick det inte längre utan då blandades detta allt mer, och så verkar det fortsätta. Därför kommer jag nu att blanda sorgen efter er mer eller mindre även på era minnessidor. Nu upptar du Arvid och din lillebror nästan all tid. Jag vet att er bror Erik förstår att det måste vara så just nu. Sorgen efter Erik är bedövad men den är för evigt djupt förankrad i mig.

En sak kan jag lova er alla mina tre pojkar. Utrymmena eller rummen för er är exakt lika stora i mig och det finns absolut ingen risk att ni inkräktar på varandras utrymmen. Men det är endast en av er som kan vara uppe på scenen i taget.

Mamma Karin

Publicerad 24 Nov, 2008 av Karin Fransson



Tom, luttrad och lurad. (november 2008)

Arvid, nu har det gått några dagar sedan du tog ditt sista andetag och då förtvivlan högg tag i mig.

Nu känner jag mig bara tom, tom, tom, luttrad och lurad av livet. Jag känner egentligen inte så mycket utan det är som en rak linje.

Jag bär inte mig själv just nu, det är andra och annat som bär mig. Jag samlar och vilar mig i det, vet att det kommer andra dagar.

Mamma Karin

Publicerad 16 Nov, 2008 av Karin Fransson



Sök Minnesplats

Förnamn:

Efternamn:


Visa alla Minnesplatser

Logga in

E-mail:

Lösenord:


Berätta om sidan

Du kan berätta för andra om den här minnesplatsen genom att fylla i deras e-post och klicka på "Skicka".