Sebastian Afvander (1990 - 2007)

Vi är många som saknar dig..

Sådär, nu har jag fixat lösenordet hit så nu tänkte jag skriva en rad eller två om våran Sebastian..

För det första kanske jag ska ta och presentera mig så att ni vet vem jag är, dom flesta vet nog redan det. Men för dom som inte vet så är jag Emelie. Min faster är tillsammans med Sebastians pappa Jörgen. Min familj består av pappa Lelle, mamma Dessi och lillebror Kim.

Första gången jag träffade Sebastian så var han väl kanske 14 år gammal om jag inte missminner mig.. Första intrycket av han var att han verkade vara en go och omtänksam kille. Han och min lillebror hittade varandra på engång. Dom spelade tv-spel och hade jätte roligt med varandra. Dom utvecklade en syskon realtion mellan varandra. Deras vänskap var väldigt fin. Jag kommer ihåg när vi åkte till Älvsbyn, så fort vi var framme så såg vi inte röken av vare sig Kim eller Sebastian. Då satt dom nere i Sebastians rum och spelade massa spel och bara umgicks. Alltid när vi skulle åka hem var det samma visa, vi fick nästan slänga in Kim i bilen hehe :p. Åren gick och vi hann spendera en jul och midsommar med faster och dom.

Kommer ihåg när jag fick det där samtalet att Sebastian hade valt att gå sin väg. Overkligt. Massa frågor ploppade upp i skallen. Varför? Och jag kände mig som en dålig storasyster till Kim eftersom att jag inte kunde vara i Umeå och stötta han hemma hos mamma och pappa pga av att jag själv bor här i Gällivare.. Samtidigt ville jag finnas i Älvsbyn och stötta Seb's familj. Men tyvärr så kan man ju inte vara överallt samtidigt.. I alla fall, Sebastian dog ju inte först. Utan han hamnade på Sunderby sjukhus där han låg och kämpade flera veckor tills han valde att ge upp. Under tiden när han låg på Sunderby sjukhus så opererades min pojkvän där och då hann jag gå upp med faster och Jörgen till Sebastian och säga hej (då). På ett sätt visste jag ju att det var ett sista farväl. Men jag är glad att jag fick möjlighet att göra det.

Helt ärligt så var det lite läskigt att se honom med tanke på alla slangar och grejer, men det var ändå så fint. Men idag så saknar vi Sebastian så himla mycket. När man kommer hem till faster och Jörgen är inget sig likt. Men jag är glad över att jag fick lära känna denna underbara människa ändå. Sov i ro Seb.

/Emelie

Publicerad 25 Jan, 2009 av Linda-Marie Nordberg

---

Begravningsdagen....

Idag Sebban har vi tagit ett sista farväl av dig!!, de var så himmla jobbigt, men ack så vackert, ljust och lättsammt.
De var många människor som ville säga hejdå till dig, Pappa & Eva, dina syskon och släkten, vänner, lärare och ja en massa människor som du fattas hos av olika anledningar.
Har som själv inte fattat att du inte finns hos oss förrän idag i kyrkan när jag såg din kista, när prästen pratade om dig, när Kim brast i gråt och undrade varför livet är så grymt, varför du just var tvungen att gå din väg på detta sätt???
Tårar har fällts idag, alla de dina hade så jobbigt dom saknar dig så otroligt mycket, jag kan inte ens föreställa hur ont dom , en har i sitt hjärta, kan inte förstå hur många delar de är i....men jag hoppas att jag och min familj iaf kan ge dom ett litet stöd, en axel att gråta mot eller ett skämmt att orka skratta åt...
Kände att jag bara ville skriva av mig och lite av mina tankar, så kanske de blir lite lättare att bära denna otroliga sorg och saknad efter dig...
Du fattas oss otroligt mycket...
Vi ses i Nangiala, när de är dags för oss, men de blir inte än på ett bra tag hoppas jag....
Saknar dig vännen.
Kram Dessi och min familj...

Publicerad 28 Dec, 2007 av Linda-Marie Nordberg

---

Dagen då allt blev fel!

19 oktober, var den första dagen av 7 veckor av kvalfyllda dagar. Dagar fyllda av hopp, förtvivlan och oro för vår Sebbe, hur alla verkligen kämpade med honom för att han skulle komma tillbaka till oss.
19 oktober var den dag då livet stannade upp för din familj för en kort sekund och sedan snurrade det på i flera hundra varv i huvet på alla! Hur kan det bli så fel när man älskar någon så mycket?
Varför valde han att avsluta sitt liv utan att förvarna de som fanns i närheten? Seb var så omtyckt av många och hade vänner som trivdes med honom, en pappa som alltid fanns där för honom, plastmamman Eva som tagit honom till sitt hjärta, syskon och släktingar som verkligen älskar honom. Sebbe hade det liv många bara drömmer om att ha och ändå valde han detta!
Min sons bästa kompis ville inte längre leva och fortfarande undrar han, jag och många andra varför? varför valde allas vår Seb denna väg?
Dock vet vi att han kommer att vara en ängel som vakar över sin familj, släkten och vännerna som blev kvar. Livet är väldigt orättvist men vi måste försöka förstå och acceptera hans val för att kunna och orka att gå vidare.
Hoppas att Sebastian efter 7v av hårt kämpande på lasarettet nu funnit ro och frid. Seb finns i våra hjärtan för all tid.
/ L-M

Publicerad 19 Dec, 2007 av Linda-Marie Nordberg

---

Saknad

Ett sista farväl
I ett rum på lasarettet
Så plötsligt och overkligt
Men ändå så väntat och på riktigt
Äntligen långt borta
Från smärta och behandling
Men för långt bort
För att jag ska kunna nå Dig nu
Sebastian, så älskad och saknad
Glömmer Dig aldrig.

/Pappa

Publicerad 6 Dec, 2007 av Linda-Marie Nordberg

---