Lelle Andersson (1947 - 2007)
Tid
Det var ett tag sen jag skrev nu. Men minnet av pappa sitter fast-etsat i
hjärnan och hjärtat också för den delen. Och jag vill inte glömma honom..Jag
undrar egentligen hur mycket han vet nu,från sitt ställe.Jag menar,om allt som
försiggår runt omkring oss,här och nu. Finns han med mig,är han stolt och blir
han någon gång orolig över oss?
Han finns i alla fall hos mig..
Publicerad 10 Aug, 2009 av Sarah Andersson-Rehn
Så fort allting går..
Nu är det över ett år sedan pappa gick bort,men det gör fortfarande ont. Ibland
kan jag verkigen känna av honom i min närhet. Framförallt när jag går
kvällspromenaderna med min hund. Jag vill ha honom här på jorden,ha honom
nära,kunna prata med honom och krama om. Lilla pappa,så sjuk och en kämpe in i
det sista. Beundrar honom för hans styrka. Ingenting är detsamma utan honom.
Jag blir så arg.
Publicerad 25 May, 2008 av Sarah Andersson-Rehn
Att det fortfarande gör så ont...
Man tror det ska bli bättre,men jag kan inte säga att jag har märkt det. Tänker
fortfarande ta upp telefonen och ringa till dig,pappa,så fort det hänt något
roligt eller kanske något tråkigt.
Jag vet att man inte ska gå och älta saker,speciellt sånt som man inte kan göra
något åt.Men jag kan fortfarande känna ånger över att jag kanske inte gjorde
tillräkligt mycket för att hjälpa till.Att jag ringde ambulansen alldeles för
sent,hade jag ringt tidigare kanske dom hade kunnat göra något? Frågor som man
aldrig kommer få svar på antar jag. Jo,den dagen då jag träffar dig igen uppe i
himlen. Då kan vi sitta o dricka kaffe och prata i timmar,pappa. Kanske har vi
en varsin smörgåstårtsbit....Det blev ju "bara" lussekatter förra gången vi
skulle ha smörgåstårta.
Häromdagen gick jag igenom en hel del brev och vykort som du skrev. Jag
skrattade och grät om vartannat. Så rolig du va,en riktig spirande glädjekälla i
mitt liv,lilla pappa,det var vad du var. Läste också igenom en av mina
dagböcker. Jag hade tydligen varit himla arg på dig,men det är konstigt,jag
kommer inte alls ihåg att jag ens ha haft anledning och vara arg på dig. Så kan
det nog vara,jag vill bara minnas de bra,roliga stunderna i våra liv
tillsammans. Jag är lite arg för att vi inte fick dom där fem åren vi inte hade
kontakt.
Detta var inte valt från våran sida,det var andra faktorer som styrde då. Men i
fem års tid så visste jag inte ens om du levde eller inte.Sedan fick vi knappt
fem år till tillsammans,men jag vill ha mer tid med dig.
Samtidigt förstår jag,en djävulsk sjukdom som tar död även på den mest starka
människa..Cancer är väl ändå ett livssugande ting...
Men alltid lika positiv var du,trots det hemska cancern bar med sig. Som så
många andra så är min livs önskan att få träffa dig igen,om bara för en liten
liten stund. Bara få hålla om dig,ta din hand.
Jag tänker ofta på dig,speciellt när jag är nere i en av mina svackor. Du var
alltid den som hivade upp mig,fick mig att må gott igen,trots livets
svårigheter.
Den 15:e feb ska jag på edgångssammanträde,hej och hå. Men förhoppningsvis är
det den sista etappen kring dödsboet. Men mötet är i Sollentuna,många mil
härifrån.Men det ordnar sig nog.
Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig,min vän,min pappa,min
Lelle..
Kram från rosenknoppen (Sarah)
Publicerad 15 Jan, 2008 av Sarah Andersson-Rehn
Alla pappors dag!
Dagen till ära vill jag skriva några ord,det är ju trots allt Fars dag.
Gick upp till minneslunden idag,jag var lugn..trodde jag..När jag satt ner min
hemgjorda krans med granris,löv och ett rött hjärta,tillsammans med ljus så
brast allt..Det känns så himla tomt utan honom.
Men det var otroligt vackert på kyrkogården och jag gick tillsammans med pappas
"mågstump",han höll mig nära och jag kände att trots alls som hänt med pappa,är
jag ändå lyckligt lottad som har en sån underbar man vid min sida.Han har
verkligen ställt upp för mig i vått och torrt,skrattat med mig när jag varit
glad,tröstat mig när jag har varit ledsen.
Det är över åtta månader sen min älskade pappa gick bort, efter att ha kämpat
starkt, mot den helvetiska sjukdomen cancer (ursäkta uttrycket).
När jag väl börjat gråta för min pappa har jag väldigt svårt att sluta,och jag
är livrädd för att gråta när jag är ensam,då ingen annan kan trösta mig. Men jag
tror också att jag behöver gråta,det känns på något sätt lite befriande
efteråt.
Sitter med ett underbart kort på pappa framför mig nu när jag skriver detta.Han
har ett otroligt skojigt uttryck i ansiktet,han blev liksom lite överrumplad av
att jag kom infarandes med kameran i högsta hugg och tog kort på honom..
Han sitter i mitt kök,vid fläkten,och vi ska precis till och åka iväg med han
groda,han stooora citroen som han hade (och var så stolt över). Vi åkterunt på
ställen vi hade bott när jag var liten,när mamma o pappa fortfarande var gifta.
Efteråt bjöd jag honom på en härlig och god middag på Måns Ols här i Sala.
*
För en tid sedan,när jag skulle till och somna,och min syster sov över hos
mig,fick jag en väldigt konstig känsla.Jag såg mig själv,gå in i köket..Det var
sommar och tidig morgon och solen ljusa stålar strilar genom fönstret.Där,mitt i
solskenet sitter min vackra pappa,han har händerna knäppta på bordet och tittar
fridfullt ut genom fönstret.Han såg så frisk och glad ut,precis som när han inte
blivit sjuk.Han satt där med en vit och blårandig skjorta,uppknäppt ner till
bröstet (som vanligt) och ärmarna uppkavlade till armbågarna,så den vackra
rosen,som är tatuerad på underarmen syns.
Han säger till mig utan att röra blicken från fönstret:
-Ni har det så fint här,här kommer ni att trivas.
Han upprepar detta flera gånger och sedan tittar han på mig.
Jag sätter mig sakta mitt emot honom och sträcker ut mina händer och lägger dom
på hans.Jag riktigt känner att han finns där hos mig,jag verkligen känner
hans händer i mina.Jag börjar gråta,jag vill inte att det ska ta slut,jag vill
inte att han ska försvinna,allt var så himla verkligt.
*
Än idag kan jag liksom känna den där känslan inom mig,att jag har hans händer i
mina och att vi sitter i köket..Han fick nämligen aldrig uppleva detta,att min
sambo och jag har skaffat hus och en stor tomt,han skulle ha älskat detta
ställe,det vet jag!
Känner sig någon för att skriva några rader till mig,kanske har du varit med om
något liknande,skriv då till; sarah.a.rehn@gmail.com
Mvh pappas lilla ängel.....
Publicerad 11 Nov, 2007 av Sarah Andersson-Rehn
Förändring i sikte....
Tänkte jag skulle skriva ett par rader om hur mitt liv helt har förändrats,känns
det som.En våg av blandade känslor går igenom min kropp just nu.
Jag sörjer min pappa,jag saknar honom enormt,men har ändå lyckats "acceptera
sorgen" på något sätt. Jag går inte och gråter titt som tätt längre,om jag ser
något som påminner om honom.Snarare tvärtom,jag glädjs av att ha fått haft honom
som pappa. Jag är lycklig för att han äntligen funnit ro och inte har ont
längre. Jag känner mig lugn och kan skratta åt saker han sagt,tok-nissen...
Jag kan komma för mig att jag ler av ett minne jag har..Att han praktist taget
sprang som en maratonlöpare genom affären,trots sina korta ben.Mina korta ben
har jag tydligen ärvt av honom (sa han i alla fall..).Men när det gällde att
handla på Biltema,hans favoritbutik så kunde han irra omkring i timmar.Där fanns
det mycket i hans smak,min lilla uppfinnar-Jocke..
Jag är säker på att han ser ner på oss från sitt himmelska moln och ler,håller
ett vakande öga..
Jag och Mats,min sambo har precis skaffat hus,så nu är jag i full gång med
packning och renoveringsprojekt som håller mina tankar i schack.
Tänker på honom varje dag,men med många andra tankar likaså...t.ex:
"-Har jag packat ner sås-sleven och var har jag lagt den i så fall?"
Men nu såhär i efterhand,när begravningen har gått förbi,när allt det där
praktiska har haft sin tid så fick jag verkligen tid att resonera med mig själv
och min sorg.
Jag pratar av mig varje vecka hos en psykiatriker och det har verkligen
hjälpt,så det kan jag rekommendera till alla!
Ha en fortsatt trevlig sommar,alla ni som orkat läsa ända hit..
Kramar till alla er
Publicerad 13 Jul, 2007 av Sarah Andersson-Rehn
Till Pappa
Jag önskar du vore här hos mig..Jag vet inte hur många gånger jag har varit på
väg att ringa dig.I sista stund stoppas jag av något som känns som ett slag i
magen,du finns ju inte här längre.
Jag har undrat varför just du?Varför just du med din vilja och all din kraft?
Jag skulle kunna ge vad som helst för att få träffa dig igen.
Du sa att du ville träffa mig mellan fyra ögon och att det fanns saker som vi
skulle tala ut om.Men vi hann aldrig det och jag undrar vad det var du ville
säga mig.
Kommer du ihåg den där gången vi satt på restaurangen vid Måns Ols coh du sa att
det var bland dom lyckligaste stunderna i ditt liv?
När livet blev svårt brukade jag säga till dig att tänka tillbaka på just det
ögonblicket...
Kanske blev det mindre svårt,kanske blev det lite bättre.
Jag kommer alltid att älska dig och du kommer alltid att finnas i mitt
hjärta,
din ängel Sarah
Publicerad 16 Jun, 2007 av Sarah Andersson-Rehn