♥ Christian   "Cosmos" (1985-2008)    Barbro  Elovsson (1932-2013)    Erkki  Kangas (1949-1998)    Anette (Sommer )Fasth (1957-2006)    Tiffany Nøgleringe | Tiffany  180 (1821-0000)    Tiffany & Co Outlet Centraal B 180 (1916-0000)    Rebecca Abrahamsson (1989-2010)    Lisbeth Adamsson (1948-2011)    Andreas Adolfsson (1992-2009)    Terry Adolfsson (1970-1990)    Sebastian Afvander (1990-2007)    Andreas "ago" Agstrand (1982-2009)    Andreas Aguila (1985-2017)    Sture Ahlgren (1934-2012)    Gulli  Ahlin (1927-2009)    Olof Ahlin (1923-2009)    Yvonne Ahlström (1949-2007)    Sarah ahlström (1986-2010)    Sami Aiat (1988-2008)    Toni Akkari (1963-2009)    Toni  Akkari (1963-2009)    Jonas Al fakhoury (1992-2007)    Nabil Al Nakip (1975-2006)    Najah Al-Fakhoury (1959-1959)    Jimmy Alexson (1988-2009)    peter  alloh (1959-2010)    Hans Alsér (1942-1977)    Hans Alsér (1942-1977)    Richard Anderberg (1971-2017)    Gunilla Anderman (1938-2007)    Joakim Andersson (1985-2006)    Helena Andersson (1980-1999)    Meith Andersson (1924-2007)    Eddy Andersson (1939-2007)    Lelle Andersson (1947-2007)    Erik Andersson (1966-2007)    Jeanette Andersson (1988-2009)    my andersson (2006-2006)    Velo Andersson (1967-2007)    Mikael Andersson (1989-2008)    Lars Andersson (1945-2009)    Jessica  Andersson (1981-2009)    Jimmy Andersson (1988-2008)    Jonny Andersson (1964-2009)    Rickard "kaske" Andersson (1983-2009)    Amanda  Andersson (2004-2004)    Elisabet "Lisbet" Andersson (1922-1999)    Alexander Andersson (1991-2008)    janne andersson (1950-2002)    majvi andersson (1944-2007)    Bertil Andersson (1928-2010)    Therése Andersson (1979-2010)    Thorsten  Andersson (1945-2010)    Inger Andersson (1924-2010)    Bosse Andersson (1939-2004)    Margareta Andersson (1950-2002)    Jan Andersson (1943-1976)    Ove Andersson (1938-2011)    Ponzo Andersson (2001-2012)    Karin "Kakan" Andersson (1989-2011)    Mikael Andersson (1988-2012)    John Andersson (1920-2013)    Christian Andersson (1984-2016)    Christer Andersson (1966-2007)    Rickard Andersson (1990-2016)    Astley Andersson (1935-2016)    Robert "Robban" Andersson Hjälmberg (1984-2007)    Glen Andersson Sjöblom (1963-2009)    Ramona Andmark (1700-1700)    Conny  Andreassen (1991-2010)    Jerry Andreasson (1969-2008)    Monika Irene Andreasson (1942-2015)    Jessica Anell (1993-2007)    Simon Angel (1976-2006)    simon Angel (1976-2006)   

Carla Lillian Alexandra Hellberg (1919 - 2008)

Minnen från en älskad Mor
Född 29 nov 1919
Död 10 jan. 2008

En uppdaterad sida finns på
http://www.livsminnen.se/showmeminfo.php?mid=246&msid=

Carla, Lilian, Alexandra Hellberg; en liten dam med ett långt och händelserikt liv bakom sig. En liten gumma som vägde knappt 50 kg, och som var liten i storleken, men som levde på sin humor och ett fantastiskt sinne för att alltid göra sitt bästa. Men det var också en mycket skör och ömtålig varelse som hungrade och törstade efter uppskattning, uppmuntran och bekräftelse, och som hade nära till smärtan och gråten.

Få människor har genomlevt så mycket smärta, motgångar, sorger och olyckor som denna lilla dam. Sedan barnsben minns jag hur mamma arbetade hårt dagarna i ända, till och med sju dagar i veckan.

Carla växte upp på Högalidsgatan 13A på söder i Stockholm, där hon bodde tills hon var 22 år. Hon föddes den 29 november 1919 och hennes mor hade bland annat en kiosk där. Hon har berättat att Gustaf V Adolf och Sibylla ibland kom och köpte kvällstidningen där. Sibylla satt dock alltid kvar i bilen. Naturligtvis väckte detta en viss uppståndelse bland smågrabbarna som lekte där.

Mor har även arbetat i Stockholms skärgård och serverat gästerna på Gällnö. Hon fick som ogift en son där i Stockholm. Han föddes 1941, och som ogift mor blev det svårigheter att ensam klara det tunga ansvaret. Sedermera gifte hon sig och bodde då i Västerås under 1940-talet och fick tre barn till. Det var en tid med lite pengar och långt från de bekvämligheter vi har i dag.

Vid ett tillfälle bodde de i Långshyttan i en trång bostad och där födde hon sitt andra barn 1944 i det lilla köket. Det var en besvärlig och långdragen förlossning och när den lille pojken bara var tre veckor fick hon blindtarmsinflammation. Hon klarade sig trots igenom allt detta. Sedan gick flytten till Västerås och mamma födde där en dotter 1948 och en son 1952. Naturligtvis finns det många minnen från den tiden som hon har berättat om.

I Västerås arbetade hon bland annat som tidningsbud och hon berättade att i höghusen fick man inte använda hissen, eftersom den störde. Så fick hon även inkassera avgifterna för prenumerationerna och när det var aktuellt var det en hel del som inte öppnade dörren. Mor har även arbetat med hushåll och kök och gick även på en hushållsskola.

Så småningom gick flytten till Gävle och Korsnäsgårdarna med sina utedass. Arbete och barn tog naturligtvis mycket krafter. Vad jag vet är säkert, är att mamma var en arbetsmyra – för hon hade jämt jobb som hon var på, annars var det arbete hemma. Jag måste tro att grundkonditionen lades under de här åren – ja, sedan barnsben för henne. Cyklade hon inte så gick hon för jämnan – alltid i rörelse, och hon fick lätt sällskap och vänner, det kom jämt folk på kaffe, och det var mycket skoj och skratt.

Innan flytten till Norrland gifte mor om sig i Eskilstuna och vi bodde i fyra år där. Sedan slog sorgen till hårt och brutalt när hon miste sin son Göran år 1970 (endast 26 år gammal). Smärtan och chocken var outsäglig då hon fick beskedet på sitt arbete medan hon städade på långvården i Umeå. Jag ska aldrig glömma den dagen. När detta hände hade mor skilt sig från sin make och flyttat hit till Umeå.

Jag som yngsta barnet var ensam om att följa mor hela vägen fram till hennes död. Det blev också min uppgift att på äldre dagar sköta om det praktiska kring mor, vilket låg mig varmt om hjärtat. Och med tanke på hjärtat, så ville hon alltid ge – hon bjöd mycket på sig själv – och detta varma hjärta blev sjukt år 2003, då det konstaterades att hon hade svår hjärtsvikt. Med god vård och dagens mediciner så blev hon piggare, och de sista åren var hon pigg och humoristisk nästan intill sin död.

Hon tog färdtjänsten ner till ”sta’n” för att komma ut och ”se lite folk”. Hon hade umgänge med goda vänner som träffades regelbundet och då var de tillsammans hela dagen. Detta var till stor tröst när krämporna kom. Mor blev också känd genom sin lilla svarta hund – en Schipperke. Hon hade två stycken under 25 år, och på vintrarna tog hon sparken och åkte ut en lång tur på morgnarna. Så det blev mycket motion – och denna lilla hund blev nästan det käraste hon hade. Den väckte känslor som annars var så sårbara. En liten hund hjälper en helt klart att få kontakt med sina känslor. Sådana som man kanske inte visste att man hade.

Eftersom de flesta barnen bodde söderut blev saknaden stor för henne – och det blev mer påtagligt ju mer åren gick. Eftersom hon hade en påtaglig hörselskada var det svårt att själv höra av sig – det blev som en ”skam” att höra dåligt. Så ibland gav hon roliga svar – men samtidigt blev det till en smärta.

Carla var envis på många goda sätt. Efter en bilvurpa 1974, då hon låg på lasarettet var hon snabbt uppe och gick och tog snart itu med det som måste göras. Hon har brutit både armar och ben, men alltid varit ivrig att ”komma igen”. Den här förmågan är svår att begripa. Hon var en verklig kämpe.

Men de senaste åren avtog ju krafterna, men mot alla odds lyckades vi göra en liten resa till Gävle, tre månader innan hon blev sjuk. Vi fick då träffa en av hennes söner. Hon ville gärna ha kontakt med barnbarn och barnbarnsbarn – men tyvärr blev det väldigt sparsamt, till sorg för henne.

Men år 2002 fick hon träffa ett par av dem – mot all förmodan – vilken glädje! I vardagen här hemma måste ju livet gå vidare – men eftersom mor inte längre är här är det bara klockan som går. Ändå blev det orden i Johannes evangelium, kapitel fem och verserna 28 och 29 som väckte tankar. Vetskapen om att den största fienden, döden, snart skall avlägsnas; ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer då alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut…”

Det kan inte vara syftet att när vi ler som bäst, så släcks våra ögon. Den sanningen blev en strimma hopp och tro för en liten människa som såg vägen ta slut och då insåg att det är bäst att plocka de där rosorna…

Mors yngsta dotter
Nr fem i barnaskaran

Sök Minnesplats

Förnamn:

Efternamn:


Visa alla Minnesplatser

Logga in

E-mail:

Lösenord:


Berätta om sidan

Du kan berätta för andra om den här minnesplatsen genom att fylla i deras e-post och klicka på "Skicka".