♥ Christian   "Cosmos" (1985-2008)    Barbro  Elovsson (1932-2013)    Erkki  Kangas (1949-1998)    Anette (Sommer )Fasth (1957-2006)    Replica Patek Philippe 5726/1A 180 (1834-0000)    Schweiziske replika Breitling  180 (1770-0000)    Cushion Toggle Bracelet [eba4] 180 (1736-0000)    123.55.24.60.55.016 Replica Om 180 (1843-0000)    klokker 180 (1787-0000)    Rebecca Abrahamsson (1989-2010)    Lisbeth Adamsson (1948-2011)    Andreas Adolfsson (1992-2009)    Terry Adolfsson (1970-1990)    Sebastian Afvander (1990-2007)    Andreas "ago" Agstrand (1982-2009)    Andreas Aguila (1985-2017)    Sture Ahlgren (1934-2012)    Gulli  Ahlin (1927-2009)    Olof Ahlin (1923-2009)    Yvonne Ahlström (1949-2007)    Sarah ahlström (1986-2010)    Sami Aiat (1988-2008)    Toni Akkari (1963-2009)    Toni  Akkari (1963-2009)    Jonas Al fakhoury (1992-2007)    Nabil Al Nakip (1975-2006)    Najah Al-Fakhoury (1959-1959)    Jimmy Alexson (1988-2009)    peter  alloh (1959-2010)    Hans Alsér (1942-1977)    Hans Alsér (1942-1977)    Richard Anderberg (1971-2017)    Gunilla Anderman (1938-2007)    Joakim Andersson (1985-2006)    Helena Andersson (1980-1999)    Meith Andersson (1924-2007)    Eddy Andersson (1939-2007)    Lelle Andersson (1947-2007)    Erik Andersson (1966-2007)    Jeanette Andersson (1988-2009)    my andersson (2006-2006)    Velo Andersson (1967-2007)    Mikael Andersson (1989-2008)    Lars Andersson (1945-2009)    Jessica  Andersson (1981-2009)    Jimmy Andersson (1988-2008)    Jonny Andersson (1964-2009)    Rickard "kaske" Andersson (1983-2009)    Amanda  Andersson (2004-2004)    Elisabet "Lisbet" Andersson (1922-1999)    Alexander Andersson (1991-2008)    janne andersson (1950-2002)    majvi andersson (1944-2007)    Bertil Andersson (1928-2010)    Therése Andersson (1979-2010)    Thorsten  Andersson (1945-2010)    Inger Andersson (1924-2010)    Bosse Andersson (1939-2004)    Margareta Andersson (1950-2002)    Jan Andersson (1943-1976)    Ove Andersson (1938-2011)    Ponzo Andersson (2001-2012)    Karin "Kakan" Andersson (1989-2011)    Mikael Andersson (1988-2012)    John Andersson (1920-2013)    Christian Andersson (1984-2016)    Christer Andersson (1966-2007)    Rickard Andersson (1990-2016)    Astley Andersson (1935-2016)    Robert "Robban" Andersson Hjälmberg (1984-2007)    Glen Andersson Sjöblom (1963-2009)    Ramona Andmark (1700-1700)    Conny  Andreassen (1991-2010)    Jerry Andreasson (1969-2008)    Monika Irene Andreasson (1942-2015)   

Jesper Samsioe (1971 - 1994)

missing
Min son Jesper och hans sambo Donna dog i en bilolycka under en snöig dag i december månad år 1994. De hade åkt skidor och var på väg tillbaka till Leksand. I bilen fanns också Jespers två bröder.

Dikterna kom till som ett led i sorgearbetet. Förhoppningsvis kan alla som har förlorat ett barn känna igen sig i dem.



Dikter till minne av Jesper och Donna


Bilden av ett leende ansikte

Jag väntade otåligt på att ni skulle komma
och äta brödet jag hade bakat
det ringer på dörren nu är de här
tanken hejdar sig de brukar inte ringa
de brukar bara stiga på
två poliser
de behövde inget säga jag visste redan
min väntan var över - nu och för alltid
vårt barn och hans flicka finns inte längre
våra andra barn är skadade
ingen vet om de också kommer att dö
vi åkte polisbil den långa oändligt långa
vägen mot lasarettet
jag satt tyst i mörkret och kramade din hand
på mina näthinnor fanns en frusen bild
av ett leende ansikte

Ni skickade Lena

Nu har budskapet nått alla
det ofattbara
har tvingat sig förbi den sista utposten
mot smärtans gräns
ni gjorde det som var bäst
ni skickade Lena
du reste nästan hundra mil
för att samla ihop spillrorna av oss
vi mötte dig på stationen
i den iskalla decembernatten
jag tror att du räddade våra liv

I kyrkan

Det snöade våldsamt den dagen
och snön lade sig som en skyddande slöja
svepte in allt i oskuldens färg
och dolde det som måste hållas dolt för världen
två vita kistor i Uppsala gamla kyrka
blomdoften och sången var bedövande
jag visste inte att du hade så många vänner
de sade att jag var stark men kunde ju inte veta
att det krävs mod att gråta på sin sons begravning
och att tårarna hade sinat sedan länge
den dagen jag överlämnade er till Gud
det fanns en otrygghet kring hela proceduren
då givaren inte var helt säker på mottagarens existens

En telefonpåringning

Många skulle tycka
att det är på gränsen till vansinne
att tro att allt bara kan göras ogjort
att det går att vrida klockan tillbaka
att det fasansfulla bara är en dröm
men ingen har bett om min tillåtelse
ingen har frågat vad jag tycker
jag måste få lägga mitt veto
till hela den här historien
det var väl därför jag kände
tvånget att ringa ert nummer
i en sista desperat och trotsig protest
det ekade ödsligt i luren
då jag tvingades tillbaka
till en verklighet som inte längre är min

Första samtalet

Du ringer för att säga hur ledsen du är
men kan ju inte veta att allt du säger
kommer att vägas på guldvåg
att alla dina ord borrar sig obarmhärtigt
genom min hudlösa kropp
du kan ju inte veta att varje fiber
vrider sig i smärta över ett enda litet felsteg
då skulle du inte ha talat om oron över dina barn
när mitt barn inte längre finns

Kanske har dom det underbart

Kanske har dom det underbart
hörde jag från rösten i telefonen
när januarivintern var som grymmast
i sitt hårdnande grepp
då såg jag er sitta hand i hand
på en klippa omgiven av varsamma vågor
och solen var ett skälvande eldklot
över havet
som bredde ut sig under era blickar
gåtfullt oändligt lockande
urtidshavet som tålmodigt väntar på sina barn
och välkomnar dem
när de äntligen kommit hem

Bouppteckningen

Ni får ursäkta men jag kunde inte samla mod
att gå på bouppteckningen
modet att se era jordiska ägodelar
granskas värderas
ligga där nakna oskyddade inför allas blickar
borra sig skoningslöst in genom mina värnlösa näthinnor
och slita den sista fördämningen
mot smärtans hav
jag måste vara rädd om mina ögon

Resten av mitt liv

Jag vill inte längre räkna dagarna
av ödelagt och skändat liv
då alla mina sinnen skriker ut sin längtan
att få höra krama lukta se mitt barn
kanske rör det sig om trettio år
av plågsam abstinens
när framtiden är stulen
och ordet sedan inte längre har nån mening
kvar finns bara nu och då

På jobbet igen

Jag var så rädd att träffa er
den första dagen
rädd att någon skulle säga något
som kunde göra plågan värre
rädd att gråten inte skulle gå att stoppa
rädd att sorgen skulle dränka mig
jag fick en ordlös kram av dig
den första dagen
då allting var sig olikt
fastän ingenting förändrats
då jag själv var främlingen
som mist sitt sista hopp
att få gömma sig för världen

Vägen mot Vansbro

Jag hade flera mil att köra
för att komma till mitt arbete
och hade ingen chans att värja mig
mot tankarna på dig
jag kunde inte stoppa gråten och hindra tårarna
från att nästan skymma sikten
den där dagen
på den slingrande vägen mot Vansbro
jag bad dig om ett tecken ett enda tecken
som bevis på att du fortfarande finns
då sprang det plötsligt en kolsvart katt
över den slingrande vägen mot Vansbro
jag kunde inte låta bli att le
åt din välbekanta säregna humor
och har nog aldrig sett så många svarta katter
sen den där vinterdagen på väg mot Vansbro

I matsalen

Jag borde kanske inte ha satt mig vid just ert bord
men ni behöver inte vara rädda
jag har låst in min sorg i den djupaste källarhålan
där väggarna är huggna i granit
jag har reglat dörren
och satt två vakter utanför
ingen skall behöva lida
jag vet att döden är ett pinsamt kapitel

Neil Young

Din mjuka röst hamrar sig målmedvetet
genom den sista barrikaden
mot min oskyddade själ
why are you growing up so fast my boy
you had better take your time
why are you growing up so fast my son
jag måste bygga nya stängsel kring smärtan

Mars månad

Jag vandrar hemåt på eftermiddagen
och fryser i den kalla senvintern
två portföljer tynger mig
mot den smutsfärgade snön
ovanför mig flyger fåglar
med svarta vingar
atmosfären fylls av deras klagande läten
de skriker ut min sorg mot den vårvinterbleka himlen

Vår

Det var den första dagen på året
när vi tagit fram våra cyklar
fjolårsmossan i skogskanten doftade vår
när vi trampade genom duggregnet
under de gråtonade vattenstinna molnen
som var så nitiska i sin uppgift
att mota undan ljuset och hindra solstrålarna
från att nå de våta grusvägarna nedanför
en plötslig osannolik ilning av lycka
livet blir så påtagligt i närheten av döden

Donna

Det gör så ont mitt minne av dig
den sista dagen
du gav mig en kram och ett träd
som var prytt av små röda paket
det var ett träd av just den sorten
som du tyckte så mycket om
men det var också ett sådant träd
som aldrig tidigare hade överlevt hos mig
det blev så viktigt det där trädet
jag ville göra allt för att inte det också skulle dö
jag vårdade det ömt
och kunde inte låta bli att gråta
den dagen när det vissnade och dog

Jag hann aldrig säga dig

Jag hann aldrig säga dig
hur lycklig jag var
när du för första gången låg på min arm
att jag från den dagen bara behövde se dig
för att väcka samma känsla
om och om igen
jag hann aldrig säga dig
att det fanns något sårbart
och oändligt rörande
över hela ditt väsen
som var så svårt att stå emot
jag hann aldrig säga dig
hur stolt jag var för att det var just jag
som var mamma till dig
jag hann aldrig säga dig
hur mycket jag älskar dig
det är så mycket
som jag aldrig hann säga

Som om ingenting har hänt

Jag vet att det finns fågelungar
som trillar ur sina bon
innan vingarna är fullt utväxta
på den fjuniga kroppen
och att fågelmamman skriker ut sin totala vanmakt
över ungens öde
jag vet att det finns blommor som aldrig blommar
då frosten tar dem
likgiltig inför den skönhet
som ryms inom de späda knopparna
jag vet att det finns sår som aldrig läker
för att smärtan när de blev till
saknar botten
men jag visste inte att livet där ute
fortsätter som vanligt
som om ingenting har hänt

Samtal med en vän

Du talade om oron över din sjukdom
den här gången kunde det vara allvarligt
förberedelserna för din kommande död
var redan gjorda
du hade städat ditt hus
du hade talat med din son
det som skrämde dig mest
var känslan av utplånande och intighet
efteråt skämdes jag
jag hade inget att ge dig
jag hade bara min avund

Den första våren

Jag visste inte att björkarna är så vita
mot den blå himlen
innan bladen är fullt utvecklade
och att smältvattnet från taket
doftar vår
i kontakten med den bruna marken nedanför
jag visste inte hur solen känns mot vinterblekt skinn
när jag sitter med dig i värmen vid husväggen
jag visste inte att fåglarna i vår trädgård
kan så många sånger
eller hur vackra de är
när de flyger i flockar över bergen
jag visste inte att våren kan göra så ont

Vem ska trösta knyttet?

Vem ska trösta knyttet
läste jag i boken av Tove Jansson
medan de små mjuka armarna
slingrade sig så förtroendefullt
runt min hals
och barnaögonen var runda som tefat
i skräckblandad förtjusning
inför sagans förtrollade värld
det var på den tiden när man kunde veta säkert
att det fanns en lösning på varje problem
och att alla sagor fick ett lyckligt slut
precis som dagen följer natten
och regnet följs av solsken
och det var otänkbart att bara tänka tanken
att kanske ingen
kunde trösta knyttet

Man lär sig leva med det

Man glömmer inte
det försvinner inte
det läker inte
men man lär sig leva med det
sade jag med ett tappert leende
och hörde samtidigt hur falskt det lät
när man kanske aldrig lär sig
men inte heller har
något annat val

Blå himmel

I solljuset intill vår husvägg känner jag mig fri
när snön långsamt blottar det bruna fjolårsgräset
och skatorna i tallen kraxar en melodi
som påminner om refrängen i en sång
vi sjöng när du var liten
i solljuset känner jag mig fri från smärtan
och vet att det dröjer ännu en stund
innan den hugger nästa gång

I gryningen

I gryningen
när natten svartsjukt griper med giriga fingrar
kring den nya dagen
och det första grå trevande ljuset
försiktigt dröjande
söker sin väg genom det kompakta mörkret
i gryningen
när kroppen värker och ögonen svider
efter ännu en natts bultande sömnlöshet
i gryningen
när själen bävar inför ännu en dag
utan början utan slut
och ångesten lägger sig som en klibbig filt
och suger sin näring från sorgen
som inte tycks ha någon botten
i gryningen
är det som värst

Telefonkalendern

Det står en plastinfattad brun kalender
på köksbänken vid telefon
där har vi samlat alla nummer
sen många år tillbaks
där kan man läsa namnen
på dina första klasskamrater
präntade med barnslig handstil
där finns ditt namn och nummer
gömt i svarta blyertsstreck
det blir nog bäst om den försvinner
vår bruna plastkalender

Så nära men ändå så långt borta

Jag ropar ditt namn tyst inom mig
och vet att du finns någonstans
så nära men ändå så långt borta
jag ser dig i rimfrosten på träden
och i vitsipporna på marken
jag ser dig i vågskummet vid Siljans strand
och i fåglarnas flykt över vattnet
jag hör dig i ekot från bergen
och i suset från björkarna
i den första skiraste grönskan
så nära men ändå så långt borta
jag vet att vi kommer att ses någon gång
på en annan planet i en annan tid
så nära men ändå så långt borta


Det mörkaste hörnet i källaren

I det mörkaste hörnet i källaren
dit dagsljuset aldrig når
står lådor av papp
jag vet inte och vill inte heller veta
vad lådorna rymmer
jag vet inte och vill inte heller veta
hur många de är
det enda jag vet
är att det mörkaste hörnet
tidigare var alldeles tomt
det var efter bouppteckningen det fylldes
med lådor av papp
vem kunde ana den ångest
som ryms i det mörkaste hörnet
i lådor av papp

Måste komma ihåg

Måste komma ihåg den lilla sjuåringen
som sprang för livet
för att kasta sig i mammas famn
den där sommardagen
när vi inte setts
på tre långa veckor
måste komma ihåg fjortonåringen
så fylld av sprudlande liv
som en kalv som nyss släppts ut
på den gröna ängen
måste komma ihåg tjugoåringen
med sitt bullrande skratt
när jag solade mig
och upptäckte att flugan på min rygg
bara var ett långt grässtrå
i handen på dig
måste komma ihåg dina ögon
som glittrade av glädje
men som också kunde vara
så allvarliga och ledsna
måste komma ihåg
men helst av allt vill jag glömma

Ångest

Det var en tid jag vaktade
på varje steg ni tog
när en obesvarad telefonsignal
vittnade om katastrof
och en försenad ankomst var beviset
på förintelse och död
ni blev nog ganska desperata
och ledsna på samma gång
så jag tvingade mig själv att tänka om
när orimligheten i det hela
blev alltför uppenbar
och visste samtidigt att någonting i mig
ohjälpligt gått sönder

En arbetskamrat

Du sade
jag tror inte
att du fattat vidden av det här
jag föll ner till botten
i den mörka gropen
för att åter börja
den mödosamma klättringen
mot ljuset
du hade rätt
vem skulle kunnat ana
att livet
har så många svarta hål

Mardrömmen

Jag tänker ibland på drömmen
som varit så plågsam
men som nu tycks ha upphört att jaga mig
drömmen där en av er - jag vet aldrig vem
sjunker och försvinner i ett grumligt hav
jag dyker och dyker men når aldrig fram
nu vet jag vem det var som försvann i djupet
kanske är det ödets ironi att det var just du
som ägnat så mycket tid
åt att lära dig dykandets svåra konst

Osynlig

Det var en tid när jag blev påmind
om att du inte längre finns
då åsynen av mig fick blickar
att riktas åt ett annat håll
som om jag plötsligt blivit osynlig
eller råkat ut för samma sak som du
kanske var de bara rädda
för sin egen valhänthet
kanske var det oron
för en osäker konversation
kanske var det ångest
för den egna smärtan
som gjorde att de inte såg
när behovet att bli sedd
aldrig varit större

Nära döden

Tankarna på hur mycket ni fick lida
gick knappt att uthärda
jag läste om livet vid dödens gräns
om tyngdlöshet och tunnlar med ljus
men allteftersom tvivlet växte
ökade behovet av att läsa
till slut blev det omöjligt att leva
utan mina böcker
jag läste om möten med döda anhöriga
och lekte med tanken att hoppa av för gott
men visste samtidigt att det var min plikt att leva
så att inte andra skulle lida ännu mer

Drömmen om Klas

Du var min klasskamrat
men jag kan inte påstå att jag kände dig
då för länge sedan
när barndomen precis har upphört
och friheten tar vid
och livet breder ut sig som en orörd sandstrand
utan spår av fötter
utan slut
det var du som blev ett förebud om ond bråd död
du höll min hand i ett stadigt grepp
i drömmen var jag trygg med dig
men vaknade förfärad när jag insåg
att du var död sen många år tillbaks
på samma sätt
i samma ålder
ni var nog ganska lika ni två
men det var först senare som drömmen fick sin mening
och gav tröst och stärkte hoppet
om en annan verklighet
den underbara fasanfulla
drömmen om Klas

Donnas rader

Vi tittade en kväll på bilderna
ni tagit av varandra
och kunde inte undgå att läsa dina korta rader
om hur lyckliga ni varit
era sista år tillsammans
som om du någonstans djupt inne redan anat
att det var dags att ta adjö
kanske var ert öde att få dö när livet är som bäst
kanske är mitt öde att gå vilse
och leta efter vägen
i sorgens och tvivlets labyrint.

Ensam i bilen

Ensam i bilen hugger tankarna
som jagande hajar som vittrar blod
ensam i bilen kan jag inte längre
värja mig mot smärtan
som vill ta strupgrepp om mitt liv
ensam i bilen finns inte längre
något skydd mot avgrunden
då känner jag ständigt
din plågsamma frånvaro
då släpper all förställning
då ställs allting på sin spets
ensam i bilen måste jag uppbåda all min kraft
för att inte falla för frestelsen
att vrida ett varv extra på ratten
ensam i bilen är vi varandra så nära

Båten till Kosteröarna

Det var en sommardag för mycket länge sedan
jag tror du var högst elva år
den varma julidag när vi tog båten ut till Koster
ni hade nya badrockar i vit frotté med mörkblå ränder
som var köpta i en tid med ständig brist på pengar
vi blev nog ganska ledsna
när båten lade till i Strömstad
och det stod klart
att badrocken låg kvar på klipporna på ön
vi köpte en biljett tur och retur till Koster
du vinkade så glatt när båten lade ut från hamn
och jag stod kvar och kämpade mot gråten
när du försvann i sommarkvällen
för en badrocks skull
det dröjde länge innan båten kom tillbaks till kajen
jag såg dig genast där du stod längst fram i fören
du hade valt den platsen för att lugna mig
hur skulle du ha kunnat veta
att minnet av en liten pojke i fören på en båt
en sommardag för länge sedan
är det som plågar allra mest


En dröm

Det dröjde länge
innan du fanns med i mina drömmar
jag drömde ofta men aldrig om dig
kanske måste psyket skydda sig mot smärta
censurera och mota bort
men vem kan mäta plågan
mot lyckan i att se ditt ansikte
om än bara i en flyktig dröm
så äntligen en natt drömde jag om dig
då var du fortfarande ett litet barn
jag klädde dig i en varm tröja
och vaknade frusen och förkrossad

På Stockholms gator

Bland alla dessa tusenden
som skyndar fram längs Stockholms gator
i ett enda brusande pulserande människohav
som i nästa ögonblick befolkas
av nya själar i massupplaga
irrar blicken i den dödsdömda jakten efter dig
där såg jag din ryggtavla i mängden
där kom ett spretigt hår som liknade ditt
där fick jag en glimt av ett ansikte
som försvann i flyktig hägring
jag kunde ägna mitt liv
åt att söka efter någon som är som du
men skulle väl gråta besvikelsens bittra tårar
den dagen jag funnit din dubbelgångare

En fråga

Du såg på mig och frågade
på vilket sätt jag hade påverkats
av allt det här
jag måste medge att jag blev förvånad
och glad på samma gång
åt ditt mod att ställa frågan
jag sade att jag mist min fruktan
och att livet fått helt andra perspektiv
vad finns kvar att ängslas över
när det värsta redan hänt
vem skulle kunna skada mig
när skadan redan skett
vad skulle kunna vara värre
än förlusten av mitt barn
jag vet ej om du klart förstod
att livet blivit något
som både går att ha och mista
och att osårbarheten blir ett faktum
när inget längre spelar någon roll

På Utö

Det måste ha varit den vackraste dagen
när vi gjorde vår skärgårdstur till Utö
vi kunde inte slita våra blickar
från de gröna öarna
som låg så lättjefulla mellan blå himmel
och solblänkande vatten
det steg en doft av sommar
från den surrande växtligheten
när vi steg iland
och solvärmen
smekte våra bruna ben
när vi gick runt på grusvägarna på Utö
jag ville aldrig se de där sandalerna
som påminde om dina
jag ville titta bort men det var ju redan för sent
för sent för dig att gå med bara ben i solen
och känna dofterna av sommar
för sent för mig att glädjas
åt den vackraste dagen på Utö

Gud

Aldrig har behovet av Gud varit större
i en tid när varje dag gör ont att leva
då tänker jag på ett försummat barn
som gråter i ilska och förtvivlan
vid en reglad dörr av järn
därinne på den andra sidan sitter Fadern
ouppnåelig i sin oberörda avskildhet
då växer tvivlet och blir starkare
kanske finns där bara tomhet
bakom den jättelika dörren
kanske studsar frågorna som sandkorn
i oändlighetens hav
vem är väl du som är så likgiltig
inför lidandet hos dina barn
vad vill du mig
vad är meningen med våra liv
så kom en kväll på våren när vi gick längs Siljans strand
då plötsligt i en enda skälvande minut
jag anade din närhet

Julia

Jag hade läst så mycket och så intensivt
om medier som kunde tala med de döda
det väckte hopp
men också nattsvart tvivel
ändå åkte vi en dag
till Ramsbergsgården för att träffa Julia
det var en torsdagskväll i början av augusti
och solen sken från djupblå himmel
då vi for fram längs skogskantade vägar
där vatten glittrade emellan granarna
när sensommaren redan påbörjat
sin vemodiga övergång mot höst
jag satt där tyst och lyssnade
och kunde inte hindra tårarna
från att sakta rinna över kinderna
när det stod klart att dina gåvor
var av det ovanliga slag
Vem hade kunnat ana att vårt korta möte
skulle få mig så förtrollad

Omfamna livet

Kanske måste man ha vistats
i de djupaste källarhålorna
för att livet skall kunna famna den frusna själen
hur skulle man annars kunna glädjas åt ljuset
om inte mörkret och kylan haft en i sitt grepp
hur skulle naturens skönhet
kunna vara så överväldigande
om inte vintern övergått i vår
då kommer bilden av vår tillvaro
som en jättelik sjudande organism
som andas och lever i varje cell
som närs av samma pulserande blod
då finns inte längre avskildhet och död
och smärtan och tvivlet
skingras som skira sommarmoln
då kan jag inte längre värja mig
mot livet





Sök Minnesplats

Förnamn:

Efternamn:


Visa alla Minnesplatser

Logga in

E-mail:

Lösenord:


Berätta om sidan

Du kan berätta för andra om den här minnesplatsen genom att fylla i deras e-post och klicka på "Skicka".