Barbro  Elovsson (1932-2013)    Erkki  Kangas (1949-1998)    Anette (Sommer )Fasth (1957-2006)    cheap Christian louboutin 180 (1792-0000)    Montblanc Meisterstuck : tiend 180 (1809-0000)    Billig Montblanc penn Outlet U 180 (1822-0000)    Lena Abelius (1959-2018)    Rebecca Abrahamsson (1989-2010)    Lisbeth Adamsson (1948-2011)    Andreas Adolfsson (1992-2009)    Terry Adolfsson (1970-1990)    Sebastian Afvander (1990-2007)    Andreas "ago" Agstrand (1982-2009)    Andreas Aguila (1985-2017)    Sture Ahlgren (1934-2012)    Gulli  Ahlin (1927-2009)    Olof Ahlin (1923-2009)    Yvonne Ahlström (1949-2007)    Sarah ahlström (1986-2010)    Sami Aiat (1988-2008)    Toni Akkari (1963-2009)    Toni  Akkari (1963-2009)    Jonas Al fakhoury (1992-2007)    Nabil Al Nakip (1975-2006)    Najah Al-Fakhoury (1959-1959)    Ivan Alexandersson (1937-2018)    Jimmy Alexson (1988-2009)    peter  alloh (1959-2010)    Hans Alsér (1942-1977)    Hans Alsér (1942-1977)    Richard Anderberg (1971-2017)    Gunilla Anderman (1938-2007)    Joakim Andersson (1985-2006)    Helena Andersson (1980-1999)    Meith Andersson (1924-2007)    Eddy Andersson (1939-2007)    Lelle Andersson (1947-2007)    Erik Andersson (1966-2007)    Jeanette Andersson (1988-2009)    my andersson (2006-2006)    Velo Andersson (1967-2007)    Mikael Andersson (1989-2008)    Lars Andersson (1945-2009)    Jessica  Andersson (1981-2009)    Jimmy Andersson (1988-2008)    Jonny Andersson (1964-2009)    Rickard "kaske" Andersson (1983-2009)    Amanda  Andersson (2004-2004)    Elisabet "Lisbet" Andersson (1922-1999)    Alexander Andersson (1991-2008)    janne andersson (1950-2002)    majvi andersson (1944-2007)    Bertil Andersson (1928-2010)    Therése Andersson (1979-2010)    Thorsten  Andersson (1945-2010)    Inger Andersson (1924-2010)    Bosse Andersson (1939-2004)    Margareta Andersson (1950-2002)    Jan Andersson (1943-1976)    Ove Andersson (1938-2011)    Ponzo Andersson (2001-2012)    Karin "Kakan" Andersson (1989-2011)    Mikael Andersson (1988-2012)    John Andersson (1920-2013)    Christian Andersson (1984-2016)    Christer Andersson (1966-2007)    Rickard Andersson (1990-2016)    Astley Andersson (1935-2016)    Robert "Robban" Andersson Hjälmberg (1984-2007)    Glen Andersson Sjöblom (1963-2009)    Ramona Andmark (1700-1700)    Conny  Andreassen (1991-2010)    Jerry Andreasson (1969-2008)    Monika Irene Andreasson (1942-2015)    Jessica Anell (1993-2007)   

♥ Johanna Catarina Mortensen ♥ (1989 - 2010)

Bara några rader...

Guldlock!

Tiden går så fort så fort och nu närmar det sig din 26:e födelsedag.

Jag vill bara att du ska veta att du finns i mitt hjärta, året om, dygnet runt, bor du där i ett litet hörn som för alltid är ditt!

Lillasyster blir också stora damen, hon blir dagarna innan dig 21 år. Obegripligt och obegripligt att vi lever, står och går utan dig.
Du vet, många är de gånger man tvivlat och än i dag kommer stunder då man så intensivt tänker på dig och saknar dig att hjärtat nästan går sönder.

Jag hoppas och tror att du har ljus och frid där du är - dit vi inte har tillträde även om jag vet att du står där och väntar vid din grind till Körsbärsdalen, du kommer att ta emot oss när den dagen kommer men du får vänta....

Älskar dig! / moster Ulrika

Publicerad 16 Jul, 2015 av Ulrika Hallgren



Till älskade Johanna årsdag nummer 5!

För 1826 dagar förändrades allas våra liv. Från att ha gått till rätt högfungerande så gick mycket sönder. Vi har fått bygga om våra liv på ett annat sätt liksom.

Saknaden är stor även om vi lever med den varje dag varje natt. Dygnet runt, året om. Vi bär dig alltid i våra hjärtan och kommer alltid att bära dig där.

Många unga människor har lämnat jordelivet, du har nog fullt upp där du är med att ta emot alla med din varma mjuka famn, den som jag hade gjort vad som helst för att få omfamna nu. Precis nu, med dig här, sittandes bredvid mig i soffan.

Men så blir det inte...

I dag när jag tände ljuset för dig i minneslunden så småpratade jag med dig, jag frågade om du tar emot mig vid din grind till Körsbärsdalen när den dagen kommer, jag kände av din närvaro där och då och visste att du hörde mig.

Älskade Johanna! jag saknar dig vanvettigt mycket men du får vänta ännu en tid på mig. Fram tills dess, fortsätt ge mig ett tecken då och då. Ett ljust fint tecken så jag vet att du fortfarande har det fridfullt i din himmel.

Älskar dig - saknar dig!

/ moster Ulrika

Publicerad 26 Feb, 2015 av Ulrika Hallgren



Julafton 2014

Älskade unge!

Femte julen utan dig...

Femte julen av enorm saknad...

Femte julen där hjärtat värker..

Femte julen där tankarna alltid finns hos dig...

Det är helt surrealistiskt att det faktiskt gått hela fem jular sedan jag senast fick ge dig en julkram eller höra din röst, jag kan ännu känna din mjuka famn och din doft och i tankarna skruva fingrarna runt dina lockar.

Jag tycker fortfarande att Gud är orättvis som tog oss i från dig - kanske fanns det någon mening men det meningen har jag inte fattat - än.

Jag vet, ungar dör varje dag och lämnar familjer i djupaste trauma och det gör mig så maktlöst ledsen.

Att inget händer, att det fortfarande får hända smärtar enormt.

Denna jul ska jag inte jobba utan åker till en kompis. Övrig familjen är hos din mor, jag är övertygad om att de fortfarande dukar en tallrik för dig - som vanligt.

Innan jag åker...ska jag tända ditt rosa doftljus som jag bara tänder en kort stund vid speciella tillfällen.

Jag älskar dig och saknar dig från djupet av mitt hjärta - jag vet att du ser det då jag känner din närvaro varje dag. Sluta aldrig ge mig tecken....mosters lillpiga ♥ ♥ ♥

Publicerad 24 Dec, 2014 av Ulrika Hallgren



Det är svårt att göra rätt!

Hittade en tänkvärd dikt av Janne Morén.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Det är svårt att göra rätt

Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra",
därför att prata om min förlust med dig idag
är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är för rädd för att det du säger
ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag.
Inte inför dig.

Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig
så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta,
tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker
jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst
en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting
så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta,
men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt,
och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt

Publicerad 15 Aug, 2014 av Ulrika Hallgren



25 år!

Kära Jojjo!

Idag är det din 25 års dag. Du är alltid saknad och vi tänker på dig varje dag.

Värmen är olidlig här hos oss och har så vart ett par veckor. Gassande sol dagarna igenom. Hur är det där du befinner dig tro??

Skriver inte mer utan spelar bara sången jag sjungit för dig otaliga gånger i luren eller tätt intill dig.

"Varje hårstrå på ditt huvud har jag räknat, du är värt mer än allt fåglarna samlat...."

https://www.youtube.com/watch?v=H8OnFlTstgg



/Moster Ulrika

Publicerad 23 Jul, 2014 av Ulrika Hallgren



Midsommarafton

Läste om en bok av Gunilla Karlsson som förlorat en son och sedan skrivit en bok, hittade denna dikt som jag tyckte om på många sätt och vis.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

JAG BEHÖVER EN MIDSOMMARÄNGEL
En midsommarängel
En skyddsängel
Jag hade behövt idag
Här och nu
Idag på midsommarafton
Förväntas alla vara glada
Men jag då?
Jag klarar inte av att vara glad idag
Trots att det är midsommarafton
Helst hade jag velat ligga under mitt täcke
Slippa tänka
Och sova bort min dag idag
Trots att det är midsommarafton
Så snälla lilla midsommarängel
Ge mig skydd
Ge mig styrka
Här och nu
Idag på midsommarafton
Skydda mig med dina vingar
Du, midsommarängel!
Du skyddsängel!

(ur Gunilla Karlssons bok: Sorgen är kärlekens baksida, Aldrig ska jag sluta älska dig, 2006-06-23)

/Inlägg postat av moster Ulrika med evig kärlek förklarad till dig Johanna Midsommarafton 2014

Publicerad 20 Jun, 2014 av Ulrika Hallgren



Några rader bara.........

Lilla vännen vår...3 månader drygt har gått av våra liv sen jag senast skrev här.

Tiden rusar så fort och inte en dag går utan att jag tänker på dig och någonstans har vi ändå svårt att acceptera även om en del i en ändå har gjort det men jag tror det tar många långa år innan man accepterar helt och fullt, om man någonsin gör det? Vissa dagar då och då kan man ännu bli så ohyggligt ledsen att du är borta - men man tar sig snabbt samman igen även om ledsenheten ligger kvar som en tagg i hjärtat.

Idag är det den 9 juni nu och sommaren är här. Det är underbart grönt och skönt överallt. Vissa dagar för varmt och vissa dagar lagom och nästintill kyliga kvällar. Precis som den svenska sommaren brukar vara alltså.

Din mamma och syster har vart i Stockholm en vecka men det har du nog sett från din himmel. Jag tänker på hur det hade vart om ni vart tre som kom, om du hade fått vara med oss. Vad roligt det hade vart att få uppleva det.

Nu var du inte med oss!

Om 44 dagar fyller du 25 år, eller skulle ha fyllt kanske man ska säga...eller spelar det nån roll? jag tycker inte det.

25 år! Jag undrar var du stått idag? vad hade du sysselsatt dig med? hade du fortsatt med din journalistiska bana? eller hade du gått till sjuksköterskeyrket som var en annan dröm? i vilket fall som helst så kanske du hade vart färdigutbildad vid denna tidpunkt.

Jag skulle lätt som en plätt kunna se dig i båda rollerna. Dels det där skrivandet, du skrev och du skrev orden flödade i ett fint språk och dels det där vårdande, mjuka sättet du hade. Vilken tillgång du hade vart i båda branscherna.

Nu blev det ju inte så!

Snart ska jag gå på en konsert med två av dina (och mina) favoritartister, Lasse Winnerbäck + Weeping willows i samma konsertkväll. Tänk om du hade fått vara med mig, då hade vi stått bredvid varadra och gungat med och sjungit "Blue and alone" och "Kom änglar"

Nu blir det inte så!

Jag tar med dig i mitt medvetande och sjunger i stället tyst för dig. Hoppas du är med mig någonstans där ovan.

Nu är det stopp i mina tankar för denna gång.

Saknar dig alltid!

/din moster

Publicerad 9 Jun, 2014 av Ulrika Hallgren



Daniels jojk

Sitter och lyssnar på Daniels jojk av och med Jon Henrik Fjellström. Den är så vacker och tar tag i en. Saknar dig så mycket Johanna. Lika mycket som Jon Henrik saknar sin vän Daniel.

Går du med mig än, min kära vän,
Fast jag inte längre ser dig?
Är du kvar här på jorden,
Så som du är kvar i mitt hjärta?
Jag ligger kvar och grubblar,
Det är ödsligt tyst runt om mig.
Tårar bryter ut och faller,
I tanken på dig.

En ängel som här glömdes kvar,
Har nu fått sina vingar.
Vart flyger du nu, min ängel?
Vart flyger du nu?

Flyger du genom himlaporten, säg?
Eller till världens ände?
Flyger du bredvid mig?
Eller är jag ensam nu?

Var du nu än är, min vän.
Vart än vägen för dig.
Lova att du väntar där,
Tills jag möter dig.

Jag hoppas du är lycklig nu.
Så som jag var med dig.
Och smärtan du har lidit,
Hoppas jag är glömd.

Sväva fritt, min kära vän.
Du är fri nu.
Och tills vi åter möts,
Farväl, min ängel.

-Jon Henrik Fjellström-


/moster Ulrika

Publicerad 3 Mar, 2014 av Ulrika Hallgren



Årsdagen 2014

Älskade Johanna Fideli!

Idag har det gått 4 hela år. Tänk att vi överlevt?! Den dagen du lämnade oss så visste vi inte ens om vi skulle klara morgondagen men tid läggs till tid och nu har det alltså gått fyra hela år. Ofattbart.

Inte en dag i våra liv passerar utan att vi tänker på dig, småpratar "med" dig, ler åt minnen men också fylls av största vemod att du inte fysiskt får dela tiden med oss. Undrar hur vår tillvaro hade sett ut tillsammans med dig här på jorden?

Älskar dig i evighet/ din moster Ulrika

Publicerad 26 Feb, 2014 av Ulrika Hallgren



Julafton 2013

Kära Jojjo!

Nu närmar vi oss ännu en julafton, vi går igenom år efter år efter år utan dig. Helt surrealistiskt att det faktiskt blir den fjärde julen där du inte finns med oss.

Jag passar på att boka upp mig för jobb som vanligt. Då slipper man det där juliga som du ju älskade. Kanske borde man stanna upp och känna och låta det kännas? vad vet jag?

Jag lyssnade på radion igår där Sven Wollter var gäst och han pratade en del om sorg, han har ju också gått igenom många tragiska händelser och han sa ungefär så här:

"Man kan låta sorgen bli en del av sig själv. Man kan inkorporera (förena) sorgen i ens liv. Den får inte huvudrollen men ibland pockar den på uppmärksamhet och då måste man ge den det. Jag tror människor är rädda för att sorgen ska göra dem illa men man ska våga möta den, inte springa ifrån den. Den kommer alltid att hinna i fatt dig och hugga dig med vassa knivar i ryggen så möt den och tillåt den vara med dig"

Tänk om det är så....? tänk om han har rätt att när vi stänger locket som vi gör så kanske den lurpassar i något hörn redo att gå till attack med sina vassa knivar?

Man är ju lite av en expert på att säga "allt är bra" när någon frågar hur man mår. Det känns lindrigast att säga så. Då behöver man inte bryta ihop och tappa ansiktet.

Hursom helst älskade Johanna, du ska veta att våra tankar finns hos dig, de finns där alltid på något sätt. Vi önskar nog alla att du ska ha det så bra som möjligt och att du får äta knäck, dansa, fnittra och göra sånt som du älskade kring julen. Jag vet ju inte hur det ser ut där du är...? det kanske bara är tomt? du kanske bara är jätteborta, inte ens ett väsen...? finns det egentligen någon som vet hur man blir och hur man ser ut då man lämnar jordelivet?

Finns det några bevis på att allt bara lixom löses upp? eller?

Frågorna är många och tankarna kring detta är oändliga. Du ser ju själv! (om du nu svävar förbi och läser mina rader)

Din mamma, Malin och övriga familjen träffas och äter och jag garanterar att de dukar även för dig. Du finns med dem!

Nu får jag snart dra mig till sängen så här på "uppesittarkvällen" Ett riktigt långpass väntar på mig i morgon bitti på jobbet.

Älskar dig och saknar dig mycket, det vet jag i alla fall. Hoppas du också vet det.

Publicerad 23 Dec, 2013 av Ulrika Hallgren



Några rader i oktober...

Johanna, älskade vän!

Jag bor ju många mil i från dig och staden där din fina viloplats finns. Jag vet att du är borta, jag vet att du aldrig kommer tillbaka till oss. Allt detta är jag fullt medveten om även om jag allt som oftast tränger bort tankarna när de kommer. När du lämnade oss var du i "början av livet" och då dör man inte. Gud ska inte ta våra barn i från oss, så tänker jag i alla fall men ändå händer det. Många familjer förlorar sina barn, i sjukdom, i olyckor, genom suicid och det sätter dagligen familjer i djupaste trauma.

Jag vill inte riktigt tänka på att du är borta, luften blir lättare att andas när man förskjuter jobbiga tankar även om det i långa loppet aldrig är bra att lägga locket på. Många säger att de alltid kommer att komma i fatt en men inte ens det vill man tänka på.

Omständigheterna, att orka leva vidare med sitt liv och sina förpliktelser skapar förträngning, man vill inte känna smärtan och såret i sitt hjärta, hur ska man då orka med sitt liv? just därför är det lindrigare att inte tänka...

...men så ibland kommer det, som när jag besöker din gravplats ett par gånger per år. Då blir det så uppenbart även fast det är helt overkligt att där, under din vackra sten, där ligger du. Det blir så påtagligt och gör så ont att se platsen. Ändå måste jag dit. Kanske det i längden kan bli till en helade process?

Egentligen vet jag inte var jag vill komma med dessa rader men jag vill på något sätt förklara för mig själv hur man tänker och beter sig. Att se sina tankar i text är ju ett sätt att bearbeta, att låta orden rinna ut i en text som förklarar...för en själv kanske blir en pusselbit i det gigantiska pussel som så småningom helar en bit för bit.

Älskade du, nu slutar jag för denna gång, stänger "tanke-locket" om mina känslor och går vidare med mitt även om platsen i mitt hjärta för evigt är din.

/Moster Ulrika

Publicerad 15 Oct, 2013 av Ulrika Hallgren



Några ord i slutet av september...

Tiden går och plötsligt blev det slutet av september. Här i Stockholm blev det hastigt kyligt. Från att ha stått ute med shorts så fick man dra på sig jeans och fleecetröja. Faktum var att jag faktiskt dragit på mig en mössa, med all rätt de senaste dagarna jag vart ute och tränat. Huvva vad det viner kring öronen. Nu får jag leta fram vantarna.

Lilla hjärtat vårt, hur har du det? Hur har DU det med hela din uppenbarelse och doft, dina lockar, ditt allt? I känslan när jag skriver dessa rader så kan jag förnimma doften och förnimma känslan när jag dra händerna genom dina blonda rena lockar. Åh vad hjärtat värker när man ändå vet att det bara är i tankarna det sker.

Jag tänker att du är där du är, och hemska tanke...är du ensam? eller finns det någon där hos dig? Jag hoppas och försöker tänka mig att ni är många ljuva flickor och pojkar där du är, att du inte är ensam för av ensamhet mår ingen bra, vare sig man befinner sig i himlen eller i jordelivet.

Här går som sagt tiden, man fyller den med allt som det innebär men icke att det går en dag utan att du är med oss. Varje dag vandrar tankarna till dig Johanna, tvivla aldrig på det. Med all vår saknad och den oändliga kärlek vi har till dig så är du ALLTID med oss....

Hjärtat vårt, Fideli, Guldlock, älskade Johanna. Önskar att du har det bra.

Saknar - älskar

/Moster Ulrika

Publicerad 28 Sep, 2013 av Ulrika Hallgren



Johanna!

Idag fick jag ett tråkigt bud av mormor och morfar och jag blev så ledsen, så ledsen.

En släkting hade hastigt och oväntat gått bort i en olycka. Jag och vi om några vet hur livet gestaltar sig när något sådant händer.

Vi vet hur varje sekund är, varje minut, ja, exakt varje timme vet vi hur de allra närmaste har det.

Hur de mår. Vilket kaos som råder.

Det är som ett manuskript, taget ur en film om livet och djupaste sorg.

Finns det kärlek och är det goda relationer så vet man hur känslorna far...hur man ligger där och kippar efter andan och tror man ska dö (ja, faktiskt!) man tror man ska dö, hela ens väsen faller i tusen bitar och man vet knappt hur man ska orka ta ett enda andetag. Hur man ska kunna resa sig upp? Precis så är det i den djupaste sorg man befinner sig i.

Johanna! Ta hand om din släkting nu när han kommer till dig!

Alf Henriksons dikt är inte ny, långt ifrån men den säger på pricken hur det är. Hur allting liksom stannar....fastän livet runt omkring fortsätter.


"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer"

-Alf Henrikson-

Publicerad 26 Jul, 2013 av Ulrika Hallgren



En dikt jag fann...


Och om jag ger mig av medan du ännu finns här...
Vet att jag lever vidare och vibrerar i annorlunda takt - bakom en tunn slöja du inte kan se igenom.

Du kommer inte att se mig.
Jag väntar till den gång då vi åter tillsammans svävar i skyn - båda medvetna om varandra.

Till dess, lev ditt liv i fullaste mått och när du behöver mig, viska bara mitt namn i ditt hjärta - jag kommer att vara där.

-Colleen Corah Hitchcock-

Publicerad 7 Jul, 2013 av Ulrika Hallgren



Johanna!

Hela hela långa dagen har jag suttit och pluggat och hela hela långa dagen har du funnits i mina tankar. Jag håller på med ett arbete om barn, unga och psykisk ohälsa och det är helt absurt att det ser ut som det gör i vårt Sverige idag.

Jag har läst och letat artiklar och publikationer och böcker och mycket annat och hittat siffror och statistik. Tänk att det är 60 ungdomar och barn som tar sina liv varje år. 60 barn borde generera med en bra bit över 100 stycken närstående (familj, vänner, kanske pojk- eller flickvän) som lämnas i djupaste trauma och livslångt lidande.

Siffran på totalt 1500 personer i Sverige som tar sina liv varje år var en siffra som jag redan kände till. Jag vågar inte ens tänka tanken på hur många efterlevande det finns efter alla dessa.

Mindre än 500 personer varje år dör i trafiken, det är stor skillnad på antalet, ändå får trafiken och trafiksäkerheten många miljoner (miljarder) från staten.

Summan för suicidprevention är en droppe i havet som jämförelse.

Jag läste en debattartikel av författaren och journalisten Alfred Skogsberg, han har skrivit boken ”När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra” och Alfred arbetar mycket med suicidprevention. I hans artikel hade han bland annat skrivit

"I tsunamin 2004 dog 543 svenskar. Efter en trög start sattes en massiv hjälpinsats in och många efterlevande fick stort stöd när de kom hem. Medierna ägnade enormt mycket utrymme åt olyckan, med all rätt. Men tre gånger fler tar varje år sitt liv än som dog i tsunamin. Och hur pratar vi om det? Krävs det en självmordstsunami för att vi ska förstå hur allvarligt problemet är?"

♥ ♥ ♥

Johanna, allas vårt älskade barn!

Du är så saknad, jag hoppas att du ser det. Mormor har varit till din grav idag och gjort fantastiskt sommarfint, det är kärlek!

Självklart tror jag att du ser det från ditt ställe där du nu befinner dig.

Sovgott - vi saknar dig/ moster Ulrika

Publicerad 1 Jun, 2013 av Ulrika Hallgren



...

Bortom alla tankar på vad som är rätt och fel finns det en äng - jag möter dig där...

-Rumi-

Publicerad 26 May, 2013 av Ulrika Hallgren



Körsbärsblommorna blommar för fullt Johanna!

Sent i eftermiddags när jag gick från jobbet tog jag en annan väg hem och när jag tittade upp så blev jag helt bländad av att hela parken blommade. Alla körsbärsträd hade slagit ut - och det var massor...massor...

Dina älskade blommor. Säkert har du dem i överflöd där du nu är gumman.

Jag satte mig ner en stund och drog ett djupt andetag och bara tittade runt. Rosa vackra blommor överallt.

Kanske springer du lycklig omkring bland dina körsbärsblommor just nu? utan bekymmer och inget som tynger dig. Det är så vi vill se på det. Då gör det på något sätt lite mindre ont.

Hej då från moster Ulrika ♥ ♥ ♥

Publicerad 8 May, 2013 av Ulrika Hallgren



Bara ett litet hej...

Johanna!

Time flies men inte minnet av dig. Det blir så uppenbart att du inte finns hos oss när det närmar sig årstider som du tyckte om. Jul, vår, sommar.

Just nu är det nästintill sommarvärme här hos mig, blommorna börjar titta fram, krokusar och blåsippor. Åh vad du hade tyckt om att vandra här.

I stället vandrar du någonstans långt bort i från oss. Jag undrar så hur dina stigar ser ut?

Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig och berätta, ibland gör jag det i mina tankar, pratar lite med dig, oftast innan jag ska somna, då är allt tyst och stilla.

Jag vill egentligen bara säga att jag älskar och saknar dig. Det går liksom inte över även om saknaden är förändrad, ibland kan jag le åt minnet av dig men oftast, allt som oftast så ger minnena av dig den där nu så bekanta klumpen i bröstet. Egentligen skulle jag nog kunna skriva en hel roman till din ära men det är svårt, jag har så mycket inom mig som vill ut i text men allt sådant har blivit så mycket svårare.

Räcker för nu! Hej då så länge älskade lilla ängel - du är så saknad!

/Moster Ulrika

Publicerad 29 Apr, 2013 av Ulrika Hallgren



Sovit illa!

Vaknade två timmar innan klockan ringde och låg bara och snurrade, till slut gick jag upp, ingen mening att ligga kvar. Tankarna känns lättare när man sitter uppe än att ligga kvar i mörkret.

Kan inte förstå att det gått tre år.

Saknar dig vansinnigt och önskar att du har det fint där du är hjärtat ♥ ♥ ♥

Tänker på dig/ moster Ulrika

Publicerad 26 Feb, 2013 av Ulrika Hallgren



3 år!

Ikväll när jag sitter här vid datorn är det den 25 februari vilket betyder att det i morgon är den 26:e. Ska man prata tid så är det bara några timmar kvar nu till den 26 februari.

Jag ska vara på min praktikplats hela dagen Johanna, men du är med mig det vet jag. Direkt när jag slutar åker jag till kyrkogården och tänder ett ljus för dig, det hinner bli kväll då men lova att vaka över mig. Jag har blivit lite skrajsen av mig att vara ute på ödsliga platser när mörkret fallit.



♥ ♥ ♥



Tänk att det snart gått 3 år!!

3 år sedan du hastigt och faktiskt helt oväntat lämnade oss. 3 år är lika med 156 veckor .

156 veckor eller om man hellre vill säga 1095 dagar har vi överlevt utan dig. 26298 timmar av våra liv har faktiskt gått utan dig.

Vi som inte trodde vi skulle överleva till morgondagen. Ja, vi som inte ens trodde vi skulle klara kvällen, den där jävla kvällen då jag låg i soffan och kippade efter luft, det kändes som om jag hade syrebrist och det hade jag förmodligen då tårarna hotade att dränka hela mitt inre där jag låg och vände och vred mig i min djupaste förtvivlan. Jag kunde inte tro att det jag fått veta var sant, helt panikslagen var jag.

Det är med blandade känslor jag försiktigt gläntar på locket till mitt innersta, det som jag så väl gömt där, sorgen efter dig som ändå format mig till den jag är idag. Då och då släpper jag ut lite i min ensamhet men att öppna helt vågar jag inte.

Färgerna runt omkring oss är likom en annan nu Johanna. Våra liv ändrades så brutalt den där dagen 26 februari 2010 kl 15.30.

Jag tänker ibland på vad jag gjorde strax innan och hur lite jag visste om hur det skulle bli en stund senare, när jag föll…

Ja, jag bokstavligen föll, jag sprang med telefonen i handen där jag just fått beskedet av min älskade lillebror och snubblade och blev liggandes i en hög där på jobbet där jag befann mig, jag reste mig upp igen, fortfarande med telefonen i handen fast det inte var någon där. Samtalet var över och allt var förändrat. Hela mitt liv blev där och då ett annat än vad jag någonsin trott.

Tiden går, det gör den uppenbarligen, våra sår läker aldrig men smärtan av dem blir lättare att uthärda.

Men älskade Johanna, jag tänker och saknar och funderar på varför det blev så här? Vad var meningen med detta? Tomrummet gapar stort och ger en dålig bismak.

Tänk om det funnits ett balsam för en sorgsen, risig själ där kärleken och saknaden efter dig sitter. Något som gör det hela mildare och mjukare.

Typ som en qvick-fix man kunde dricka, precis som det finns balsam för risiga hårtoppar.

Istället har vi fått ”själv-läka” och det har sannerligen inte vart lätt, nej, det har vart förjävligt och att vi någonsin blir helt färdigläkta fattar jag nu att vi aldrig kommer att bli.

Kära Johanna, älskade Guldlock, min lilla Fideli, jag rundar av nu, jag orkar faktiskt inte tänka längre, flashbacksen och tankarna på tiden vi haft efter dig gör mig yr och ledsen. Tårarna rinner och jag sväljer och sväljer. Det smakar salt men behöver nog komma ut. Jag undrar om det är tårarna som luckar upp hela ens inre så man dör av brustet hjärta? Jag vet inte Johanna...finns kanske ingen som vet...

All kärlek till dig!

/Moster Ulrika

Publicerad 25 Feb, 2013 av Ulrika Hallgren



Från din vän Jenny till dig!

Satte upp tre bilder på dig idag. Dom sitter där på insidan av ett klädskåp. Det har tagit mig nästan 3 år att få upp ens någon bild.

Att ha dom framme hela tiden är jag inte redo för än, inte nu. Det gör för ont att se dig le och veta att du en gång har varit så där glad som du var på dom där bilderna.

Jag läste någonstans att det inte handlar om att komma över någon, men att man måste lära sig att leva utan den person som lämnat.
Jag lär mig fortfarande och vet inte när eller om jag kommer bli "färdiglärd".

Det finns så mycket jag vill fråga dig men den största frågan är väl VARFÖR. Varför gjorde du som du gjorde? vad var dina sista tankar? vad var de som fick dig att ta steget? Här sitter jag nu, med tre uppsatta bilder på insidan av ett klädskåp, och djupandas för att lugna ned mig och mina känslor som hela tiden bubblar upp på ytan. För att slippa vara arg på dig.

Slippa vara ledsen. Slippa gråta. För jag orkar inte det och jag vill inte gå tillbaka till den där tiden där efteråt. Jag försöker gå vidare och skapa mig något, det är kanske så jag "lär" mig? Genom att hitta nåt jag vill göra i mitt liv, se nya saker och träffa andra människor. En dag kanske jag kan ta fram dom där bilderna, våga minnas och se dig le tillbaks.

/Jenny

Publicerad 2 Feb, 2013 av Ulrika Hallgren



Johanna!

Åh vad jag saknar din visdom och klokhet. Jag saknar din doft, din mjuka röst och din mjuka famn

Jag saknar alla våra stunder när vi satt och pratade och allting bara flöt på
Jag saknar till och med stunderna när allt det där svåra kom och la sig som en kil mellan dig och mig. De svåra stunderna redde vi oftast ut och allt var lugnt igen

Jag längtar efter dig något så otroligt mycket och vet att längtan alltid kommer att finnas där

Den där längtan man inte får något för, den bara finns kvar och gör sig påmind ofta och gång på gång på gång. Den gör ju så ont, den skär och den tär och hjärtat värker

Du var ju du och du var en i familjen och tomheten skrattar hånfullt mot oss

Varje gång jag tänker och det är ofta så gör det ont. Det gör så ont att du inte är med oss, det är ju så det borde vara Johanna. Det är ju HÄR du borde vara

Jag tänker så mycket på hur det kunde bli så här? hur det kunde sluta så katastrofalt galet? Jag tänker och undrar men svaren uteblir

Jag vet inte vad mer jag ska skriva eller vad mer jag ska säga mer än att jag saknar, saknar, saknar dig!

/Moster Ulrika

Publicerad 25 Jan, 2013 av Ulrika Hallgren



Ännu en julafton!

Lilla du!

Vill egentligen bara titta in och säga hej och god jul till dig för i dag är det julafton, eller rättare sagt, den är snart slut. Ännu en julafton har gått i våra liv.

Utan dig!

Jag har nyss kommit hem från jobbet, valde att jobba hela denna högtid.

Lika bra liksom…

… då kan man skingra tankarna och ägna sig åt något helt annat.

Familjen har ätit lite julmat och mamma din har vart hos dig och tänt nya ljus. Det brinner hos dig.

Jämt!

Din mamma gick också och jobbade ett kväll-skift denna kväll.

Lika bra!

Det är liksom lika bra att alltid se till att ha fullt upp med annat så håller sig tankarna på dig borta.

Nu när jag blir sittande så drar ”saftblandaren” igång och jag tänker massor på hur din dag varit, har du sett på oss från ditt moln tro? Har du haft det bra? kanske ni rent av har haft en tomte där? det måste väl finnas tomtar som blivit änglar? eller? Jag hoppas det för du är så förtjust i sånt.

Nu ska jag snart lägga mig och försöka sova, jobbar i morgon också.

Älskar dig och saknar dig och önskar att du har det bra gumman.

Puss från moster Ulrika

Publicerad 24 Dec, 2012 av Ulrika Hallgren



Jojjo...

Tänk att det gått tre år sedan sen du skred fram som Lucia. Du var så lycklig då och din mamma var rörd till tårar.

Oj vad du var nervös, jag pratade med dig på kvällen innan och du tordes knappt gå lägga dig - rädd att du skulle försova dig.

Det känns extra i hjärtat såna här dagar ska du veta. Julen närmar sig dessutom och man drabbas av julångest. Du älskade verkligen den här tiden och blev sprallig som bara den.

Jag vill bara att den ska gå över.

Fort, fort!

Ännu en jul har jag bestämt mig för att jobba så mycket som möjligt, jag kan lika väl skänka lite glädje till dem som inte har några andra val än att vara på boendet. Då gör jag lite nytta och det skänker lite värme i mitt hjärta.

Vi saknar dig så jättemycket Johanna - ser du det från det ställe där du befinner dig??
Det är en stukad familj som avskyr tomrummet som du lämnade efter dig hjärtat.

För någon dag sedan så talade jag med en vän som mist sin son för 7 år sedan, hon satte ord på min saknad eller var det jag som satte ord på hennes?

Hennes familj firade inte julen på samma sätt som förr men även de dukade en extra tallrik där pojken brukade sitta.

Älskade änglar, önskar så att allt bara är en ond dröm....

Hej då lilla Lucia/ puss!

/Moster Ulrika

Publicerad 13 Dec, 2012 av Ulrika Hallgren



Kära vännen!

Tiden går så rasande fort så man får hålla i hatten. Vintern har kommit till mig i Stockholm och jag får pulsa i drivorna. Tänker mycket på dig och skulle så gärna vilja veta hur ni har det där du är. Är det sommar och sol? gröna ängar och blommande blommor eller har ni vinter precis som vi?

Önskar så att vi fick veta, vill också veta hur du har det, undrar så mycket och saknar dig gränslöst.

Nu närmar sig julen med stora steg, det blir den tredje julen utan dig, hur galet låter inte det? Vi som inte trodde vi skulle överleva morgondagen då du lämnade oss. Nu sitter vi här som sagt och inväntar tredje julen och saknaden är stor. Du borde ju vara här med oss.

Din syster har köpt en hundvalp fast det vet du väl redan? din katt Skorpan har alltså fått en ny kompis som han inte är så förtjust i. Det kanske ger med sig?

Nu ska jag lägga mig och försöka sova, dagen i morgon är lördag och jag ska jobba, alltmedan du sitter någonstans och har det lugnt och skönt.

Älskar dig högt, alltid och innerligt ♥

/Moster UIrika

Publicerad 7 Dec, 2012 av Ulrika Hallgren



Johanna!

"Att sörja är att älska utan att hitta hem. Sorgen är inget tillstånd, snarare en fysisk åkomma. Livet kastas omkull, ingenting blir någonsin som vanligt"

Hittade ovanstående citat i en bok och det är ju så det är. För oss känns det precis så här. Allting blev annorlunda. Livet före och livet efter liksom…

Jag tänker varje dag på om det känns något för dem som hade kunnat förhindra detta? tänker de på dig och på oss som blev kvar? Hur känner de?

Känner de något överhuvudtaget?

Kan de sätta sig in i vår smärta? en smärta som visserligen förändrats av tiden som passerat men en smärta som aldrig kommer att lämna oss, det har jag förstått nu.

Kanske är du bara en i statistiken som lämnat? Kanske ser de bara en siffra och inte smärtan och alla som drabbades av din död. Din mamma, din syster, din mormor och morfar, moster och morbror, alla dina vänner som alla saknar dig så mycket. Alla vi finns ju bakom statistiken och det är så sorgligt.

Ibland tänker jag på dig och ler och skrattar åt händelser vi gick igenom med dig, det finns så ofantligt mycket minnen av och med dig men ofta tänker jag på dig och då blir hjärtat tungt... så tungt. Vetskapen om att du aldrig kommer tillbaka till oss har nog landat hos oss nu även om man ibland dagdrömmer om att allt skulle vara annorlunda.

Älskade lilla vännen vår...

Vad gör du nu och var finns du nu? Ser du att du fattas oss? Vi saknar din mjuka famn och dina fina lockar som man kunde snurra fingrarna i. Din doft och hela din uppenbarelse.

Här är det höst nu, kyliga dagar och kvällar, träden börjar tappa sina löv och det är vackra färger ute. Hade du varit här och promenerat ute så hade du slängt dig i lövhögarna och fnittrat och säkerligen fotograferat som du tyckte så mycket om att göra.

Om det finns en höst där du befinner sig så hoppas jag att du får göra det.

Älskar dig gränslöst mycket.

Puss från moster Ulrika

Publicerad 25 Oct, 2012 av Ulrika Hallgren



En dikt, några ord en fredag i september...

Johanna!

Hittade en dikt som säger så mycket för vi lever ju våra liv fast på ett helt annat sätt än förut. Vi bär ju med oss det som hänt inom oss och det kan inte förringas.

Tänker mycket på dig Johanna, tänker på när du växte upp, vilken härlig unge du var. Känns så konstigt och orättvist att du inte fick fortsätta blomma. Du hade så mycket kvar i livet och du hade oss som älskade dig villkorslöst. Önskar att allt är bra nu med dig, att du har frid. Vi saknar dig så outsägligt mycket hela familjen.

/Moster Ulrika

♥ ♥ ♥


sorgen är inte ytlig
den är djup
den visar vem du är
visar vem du kan lita på
vem du kan tro på
tro på dig själv
fortsätt leva
sorgen finns
glädjen finns
förneka inget av det
våga tro och hoppas igen
lev igen på ditt sätt

-Cindy-


Publicerad 7 Sep, 2012 av Ulrika Hallgren



Till dig gumman...

En vacker dikt till dig gumman från din familj som saknar dig...




If roses grow in heaven Lord, please pick a bunch for me, place them in my daugther´s arms and tell her they are from me.

Tell her I love and miss her and when she turns to smile, place a kiss upon her cheek and hold her for a while…

Publicerad 3 Aug, 2012 av Ulrika Hallgren



Till dig på din födelsedag!

Älskade barn!

Idag fyller du 23 år. Tänk att det är så svårt att säga "Idag skulle du ha fyllt 23 år"

Vad gör du på din födelsedag? dagar som dessa tycker du så mycket om. Eller "tyckte" kanske man ska skriva.

Än en gång är vi där, tyckte eller tycker?

För oss är du alltid nära våra hjärtan och det är svårt att tänka på att du inte finns och hur man ska uttrycka sig om någon frågar.

Bäst är väl att säga som man själv känner. Tycker jag.

Önskar dig i alla fall en bra födelsedag med tårta och fin musik bland dina nya vänner där du nu befinner dig. Det smärtar att läsa och förstå att det inte får ett slut. Unga människor sluter upp kring dig och lämnar sina familjer i största sorg och tragedi.

Vi saknar dig mycket. Deras familjer saknar dem mycket och ingenting blir som förr. Dagar som denna känns det extra svårt.

Du har så fint på din viloplats, din mamma och syster, mormor, morfar, morbror gör så fint. Jag bidrar med mitt när jag åker upp.

Igår kom jag hem efter en lång vistelse hos min familj och då var jag nära dig och din viloplats som jag besökte många långa gånger. Där är det så vackert och rofyllt. Idag åker övriga familjen till dig på din dag, du får skicka dem mod, styrka och kärlek.

Älskar dig - saknar dig!

/Moster Ulrika

Publicerad 23 Jul, 2012 av Ulrika Hallgren



Din doft, ditt Kent, några ord från mig...

Johanna!

Idag har jag städat, hittade din parfym, åh vad den doftade du...älskade unge.

Nu är det kväll, sitter och sorterar skivor, tror nog jag har alla Kent, ditt Kent. Tänker på när jag vart med dig på deras konserter, din lycka, snudd på eufori, min blick på dig och mitt hjärta blev varmt.

Jag tog ut ett konvolut och läste....och hamnade på "Utan dina andetag". Så är det ju för oss nu. Vi lever och vi andas men utan dina andetag. Det är en saknad som finns, ett vemod som känns, ett stråk av ledsenhet som alltid finns där och som gör ont i oss alla, lilla hjärtat vårt.

Att läsa Kent´s texter går bra men lyssna det kan jag inte, det är för mycket du och det gör så ont. Var är du? vad gör du? varför kunde du inte stanna med oss?

Älskar dig - saknar dig vanvettigt mycket prinsessan ♥

xoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxoxo

Utan dina andetag - Kent

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag

-Kent-

/Moster Ulrika

Publicerad 30 Jun, 2012 av Ulrika Hallgren




Ett vackert stycke till dig...

http://www.youtube.com/watch?v=fzOLoIu4Gw8

Saknar dig Johanna, önskar och hoppas att du har det fint där du befinner dig. Här är det varmt, ganska kvavt, tror nog regnet kommer. Jag går omkring i en av dina klänningar, den är skön en sån här dag.

Kram från din moster/

Ulrika

Publicerad 29 Jun, 2012 av Ulrika Hallgren



Lördagsfunderingar...

Tänk vilket nederlag
Vilken kränkning
Tänk vilken förlust
Tänk vad ofantligt
stort
obegipbart
det är
när någon
går
den vägen
du gick
du valde
om du valde?
borta är du
tomrummet är gigantiskt
finns egentligen inga ord
men ändå...
så finns det så mycket man vill säga
uttrycka
skrika (egentligen vill man det men man gör det ej)

Tänk när du sa till mig att du aldrig skulle dö. Att du aldrig skulle lämna oss
Kanske var det för att trösta mig när jag låg sked med dig och grät, oförmögen att veta hur jag skulle hjälpa dig, hur jag skulle kunna hjälpa dig genom ångesten. Mostershjärtat mitt höll på att brista och du ogillade mina tårar.
Aldrig i mitt liv kunde jag tro att du skulle gå. Lämna oss. Det är så ofantligt stort steg från att må dålig och att sen välja att lämna livet.

Jag undrar så när du bestämde dig?
Var det då? Var det sen? När? vi skulle ju så gärna vilja veta. Jag vet inte om det skulle ge någon förtröstan, kanske skulle vetskapen om att det var en impulshandling linda lite bomull kring våra sårande hjärtan?
Lika förbannat tänker man på att det var en handling som för dig innebar snabb linding men som kostade ett helt liv som du faktiskt hade framför dig.

Tänk om vi fått veta och fått redskapen att förstå allvaret, tänk om vården hade hjälpt oss att inse att vi kunde hjälpa. I stället gav de oss inget alternativ mer än att vi skulle släppa taget och behandla dig som en vuxen människa. Tänk så krasst det var, de visste i princip att du var döende och ändå tog det ifrån oss mandatet att avgöra vårt myndiga barns mognad – då hände det värsta, du dog!

Johanna Catarina! jag tror ibland vi tänker sönder våra hjärnor men du har funnits med oss och lämnat oss tragiskt – hur ska vi kunna sluta tänka, grubbla, fundera, begrunda, you name it!

”Why baby why, why did you leave?” för att citera en text av Weeping Willows.

Det är i musiken jag funnit viss tröst, det har varit min räddning men även att skriva har hjälp mig när det vart tufft, skriva om allt och inget, skriva om sorgen och förlusten efter dig som gör så ont, det vansinnigt stora tomrummet som du lämnat i vår familj.

I mångas ögon är det nog bara gallimattias men för mig har förmågan att skriva hjälpt en del även om jag ibland trott att vansinnet kommer och förgör oss av saknad efter dig.

Mammas flicka, Malins syster, mormor och morfars barnbarn, moster och morbrors lilla Fideli. Lilla Tosse, guldlock, hjärtat vårt…

Nu går jag snart och lägger mig…önskar att du sover sött där du är.

Älskar – saknar
Puss!


/Moster Ulrika

Publicerad 9 Jun, 2012 av Ulrika Hallgren



I saw your face in a dream...

Johanna!

I kväll har jag vart på en otroligt fin konsert med Weeping Willows. När de spelade din favoritlåt fick jag så ont i hjärtat. För ett tag sedan drömde jag ju så intensivt om dig och orden han, Magnus Carlsson sjöng har ju liksom fått en annan innebörd sedan du lämnade oss. Jag stod där vid scenen och önskade av hela mitt hjärta att du fanns nära mig och kunde lyssna och njuta av sången och kärleken.

http://www.youtube.com/watch?v=SY-h-sGn2XM

I saw your face in a dream last night
A vision so bright and so clear
Though you were lost in the city lights
It felt as if you were here

In my dreams I hold you tight
I wish that I never let go
In my dreams I have no fright
Cause I'm no longer alone

We will never touch again
I'm under a spell since you've gone
We will never kiss again
I'm under a curse and I'm done
I feel so blue and alone

You had fire in your eyes
And magic was in your touch
I want you back and I despise
That what I want is too much

In my dreams I hold you tight
I wish that I never let go
In my dreams I have no fright
Cause I'm no longer alone

We will never touch again
I'm under a spell since you've gone
We will never kiss again
I'm under a curse and I'm done
I feel so blue and alone

-Weeping Willows-


Sov gott hjärtat!

/ Moster Ulrika

Publicerad 4 Jun, 2012 av Ulrika Hallgren



I drömmen fanns du kvar...

I natt drömde jag så tydligt att du fanns hos oss. Jag sprang dig till mötes, du hade en av dina blommiga sommarklänningar på dig och dina ljusa lockar dansade i vinden, du doftade av Lush-tvål som alltid, lika mjuk och go som alltid var din famn.

Jag var så lycklig att få hålla dig i min famn igen och jag grät och sa till dig "Åhhhhh jag har ju drömt att du var död, kan du begripa så konstig dröm?" Exakt så sa jag till dig och jag var så lycklig och lättad att du var kvar.

När jag vaknade tog det en bra stund innan jag fattade att jag bara drömt. Du fanns inte hos oss, du är ju död älskade unge.

Hela dagen idag har jag gått med en konstig känsla och tårarna brännande under ögonlocken. Jag blev ju så blåst av min dröm.

Älskar dig för evigt gumman - saknar dig alltid!

/Moster Ulrika

(2 år och tre månader har nu gått sedan våra liv evigt förändrades)

Publicerad 26 May, 2012 av Ulrika Hallgren



Neeeeeeeeeej det går inte...

Det går bara inte. Att lyssna på Kent. Vill så gärna och prövade idag igen

Nej!

Hela mitt inre vänder sig ut och in
Precis som någon slags ångest
Det spränger lixom i bröstet
Varför är det så här Johanna?
Hur länge ska det vara så här?

Det var ju du som för många många år sedan fick mig att börja lyssna på Kent
Så många konserter vi vart på tillsammans med Kent

Å nu går det inte. Stopp! tvärstopp!
Behöver bara lyssna på Jocke Bergs första ord så känns det som om fötterna förlorar mark

Tänk att något kan vara så förknippat med dig älskade vännen vår

Med lätthet hade jag kunnat springa jorden runt för att få dig tillbaka. Säg bara något och jag gör det. För dig!

Alla saknar. Din mamma saknar. Din lillasyster saknar. Mormor och morfar saknar. Morbror saknar. Å så jag...som saknar som fan....

När ska vi bli hel igen?

Idag har jag städat och plockat ur några flyttlådor som ännu står kvar. Hittade din parfym. Nu luktar hela jag Make-up stores doft "Kristall". Jag doftar dig

Känns förjävligt att du inte kommer tillbaka. Vågar egentligen inte ännu tänka den tanken fullt ut utan stänger som vanligt i samma stund som tanken kommer. Bäst så

Nu går jag och lägger mig och hoppas att tanken på dig och att du är borta stannar vid mina sista ord till dig här och nu....

/Moster Ulrika

Publicerad 21 Apr, 2012 av Ulrika Hallgren



En dröm...


I natt drömde jag en dröm, den kändes så verklig. Kändes lixom som om jag kunde ta på dig, beröra dig.

Sen vaknade jag att jag behövde gå på toa...mitt i drömmen. Klev upp och kände mig så tillfreds och var så glad för din skull Johanna. Glad att du nått ditt mål.

Jag hade drömt att jag var på sjukhus och där kom du...sjukhusklädd i personalkläder. "Syster Johanna" stod det på din namnskylt. Kände mig så tillfreds fram till dess att jag kvicknade till och insåg att det bara var en dröm.

Jag var här och nu. Det var april 2012 och du är död.

Fan!!!!



/Moster Ulrika

Publicerad 19 Apr, 2012 av Ulrika Hallgren



2 årsdagen idag....

Älskade unge!

Idag är det precis två år sedan vi följde dig till sista vilan...till ditt nya hem dit vi inte hade tillträde. Övriga familjen har vart till din grav och gjort så fint fast det ser du väl från ditt moln vid Körsbärsdalens grind.

Jag hittade en dikt häromdagen av okänd upphovsman. Den kändes lite trösterik på något sätt och vi undrar om det är så det är?

Jag vet i alla fall med säkerhet att du inte vill att vi ska sörja och vara ledsna men det är lättare sagt än gjort. Du var för oss så oerhört betydelsefull och hålet som du lämnade efter dig är så ofantligt stort.

Det finns så mycket som påminner om dig...så mycket musik, så många vackra klänningar, så många fina dofter (du var ju vår lilla Lush-tjej) så vart vi än går så finns det så många ting som är "så mycket Johanna".

Till saken hör ju också att du faktiskt fanns hos oss i 20 år och sådant kan inte förringas. Du var en i familjen och det är klart att den sjätte stolen kring bordet för evigt gapar tom och påminner oss att du togs i från oss. Hela tiden känns det...

Det är med en tung sten i hjärtat och en tår i ögonvrån jag sitter här och låter orden komma men tror nog att jag snart måste lämna datorn och den här sidan för att inte svämma över, det bästa är att försöka stänga av när ledsen-känslorna överrumplar en. Så är det bara.

Säger till sist: älskade älskade hjärtat vårt...hoppas du har det bra och har frid, det är allt vi begär och vi hoppas!

ÄLSKAD ♥ SAKNAD

/Moster Ulrika

Här är dikten jag hittade:

"Snälla gråt ej mer, det är ej som ni tror
att jag på vita mjuka moln ser på er ner.
Här finns bäckar och brus
och lindar som sig böjer i vindarnas sus.

Ni behöver ej längre sörja.
Ty hela ert liv kan jag i närhet följa.
Trots att vi på jorden ej tillsammans får vara i tankarna finns ni alltid, så är det bara.

Vi är många små som väntar att jordens tid
skall försvinna och att vi varandra äntligen skall återfinna.

Jag längtar ej ner, men längtar efter att
få krama er, för jag kan se all den
kärlek ni mig vill ge.."

- okänd -

Publicerad 30 Mar, 2012 av Ulrika Hallgren



♥ ♥ ♥



Messade med din lillasyster i natt. Hon kunde inte heller sova.

Sängen var full med katter :) som tog upp plats. Din lilla "Skorpa" som du efterlämnade har verkligen bott in sig hos dem och har det bra. Hoppas du vet det.

Tänk när vi fann dig
Lilla katten Skorpan
var ditt enda sällskap då
När du låg ensam och livet rann ur dig
Jag skulle så önska att Skorpan fick en röst
Skulle vilja höra
Vad Skorpan sett
Vad Skorpan hört

Din katt var skygg och orolig
när vi fann dig
Vi tog honom till oss
och försökte få honom lugn och harmonisk
Det var svårt
Till en början
Men nu mår han gott
Han har ju Indie
den större katten som visade honom vägen
nu är dom som bröder
fast de är så olika

Skorpan har det bra nu Johanna
Så du vet

Hoppas och vill tro att du ser det
Att du är trygg
Att du har det bra
Även om du ser
Vår sorg
Vår saknad
Vår smärta
Vårat sår som inte vill läka
Som aldrig kommer att läka
Du är du och du fanns hos oss
i mer än 20 år
Det kan inte förringas
Hur gärna många än vill och tror det
De som tror det vet ju inte hur det är
Att förlora
Att förlora ett barn
Ibland tänker man att de skulle få vara med om det själv
Men aldrig att man på fullaste allvar skulle vilja att någon ska utsättas för det
Det svåra.

Ändå...

Det dör barn varje dag
Det händer hela tiden
Det sitter familjer med samma smärta
Som den vi bär på
Det som man får bära med sig hela livet
Jag vet inte hur man ska råda bot på det
Familjer runt om i vårt land sliter sina hår
För att hjälpa sina barn
Resultatlöst
När familjen gjort allt i deras makt måste samhället hjälpa, stötta, råda och vårda

Ändå...

Händer det hela tiden
I vårt så kallade välfärdsland
Det tycks inte gå att stoppa
Att våra barn dör

Jag vet inte hur långt det ska behöva gå?
Innan samhället reagerar
Och vårdar rätt
Vårdar ärligt
Tar till sig de närstående som en resurs i vården kring barnet och är ärliga med sina slutsatser och resultat
Inte för familjerna bakom ljuset
Som tror det är ok
Som tror att läget är stabilt och under kontroll
Som i vårt fall

Nu är du borta
Du och andras ungar
och vi förväntas gå vidare

Du och andras ungar hinner sätta så många spår i familjerna och det går inte bara att trycka på delete-knappen även om man så många gånger önskat att det gick

Så man slapp detta
Livslånga lidande
Livslånga saknaden

Vi älskar dig Johanna ♥


Publicerad 28 Mar, 2012 av Ulrika Hallgren



Fredag idag....

Nu känns det så där konstigt igen...saknaden pendlar och känns olika dag för dag. Ibland timme för timme. Om en dryg vecka har det gått 2 år sedan den där fasansfulla begravningen som visserligen blev vacker men som vi inte har mycket minnen från - eller så har vi det men orkar inte tänka. Så är det nog.

Hittade ett mail från dig. Jag vet, jag ska inte läsa dina mail, blir så ledsen och hjärtat värker men ibland vill jag bara kolla hur mycket jag står ut med. Någon form av självplågeri.

Du och jag mailväxlade om en sång som du tyckte mycket om. Du skrev att du ville börja i kör när du flyttade till Stockholm så att vi kunde sjunga tillsammans.

Nu blev det ju inte så...

Jag fick registrera dig på Stockholms bostadskö på din 18-årsdag och jag fick avregistrera dig 2 år senare. Så sorgligt Johanna.

När jag läser texten på sången så kan jag bara citera "How could you leave me?
When I needed to possess you?"

Undrar om du får sjunga i kör där du är? Musiken betydde ju så enormt mycket för dig och det finns så många sånger som är förevigt förknippade med dig Johanna.

Undrar om du går omkring i en stor skog med en röd klänning och sjunger och dansar som Kate Bush gör? Jag tror faktiskt det.

http://www.youtube.com/watch?v=Fk-4lXLM34g&feature=related



"Wuthering Heights"

Out on the wiley, windy moors
We'd roll and fall in green
You had a temper, like my jealousy
Too hot, too greedy
How could you leave me?
When I needed to possess you?
I hated you, I loved you too

Bad dreams in the night
They told me I was going to lose the fight
Leave behind my wuthering, wuthering
Wuthering Heights

Heathcliff, its me, Cathy come home. I'm so cold, let me in-a-your window.

Oh it gets dark, it gets lonely
On the other side from you
I pine alot, I find the lot
Falls through without you
I'm coming back love, cruel Heathcliff
My one dream, my only master.

Too long I roam in the night
I'm coming back to his side to put it right
I'm coming home to wuthering, wuthering,
Wuthering Heights


Oh let me have it, let me grab your soul away. Oh let me have it, let me grab your soul away. You know it's me, Cathy.

/Många varma tankar och kärleksfulla hälsningar från din moster ♥ / Ulrika

Publicerad 23 Mar, 2012 av Ulrika Hallgren



Så därför skriver jag......

"‎Alla sorger kan bäras om du kan sätta dem i en berättelse"

-Karen Blixten-

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Lillstrumpa!

Har ni vår där ni befinner er?
Hos mig i Stockholm tror jag våren kommit för att stanna. Ljumma är vindarna och all snö är borta. Krokusarna blommar.
Du hade älskat att vara här. Att flanera Drottninggatan upp och ner med en haltande moster i släptåg.

Nu är du inte här.
Vi vet inte riktigt var du är.

Går du omrking och letar blåsippor i någon av dina blommiga klänningar?
eller sitter du på ett moln och skriver fina dikter?

Tänker du på oss?
Ser du hur vi saknar? saknar vansinnigt.
Hur vi vänder och vrider på tankarna och känslorna av att det blev såhär.

Älskade underbara, sov gott (även om jag inte har en aning om i fall ni sover där du är)

Puss / moster Ulrika

Publicerad 22 Mar, 2012 av Ulrika Hallgren



Till dig

Jojjo!


Lilla du....minns du Lasse Lindh-låten "Du behöver aldrig mer vara rädd"? Den som vi tillsammans skrålade i kapp i telefonen. Vi blev saligt förvånade att han av alla skulle ställa upp i Mello. Det var år 2008.
Jag lovade och svor att du aldrig mer skulle behöva var rädd men tyvärr Johanna, jag kunde inte stå emot den stora "vårdapparaten" som invaggade oss i falsk förvissning om att du hade det bra, att allt var under kontroll. Jag trodde dem och förbannar mig idag att jag inte där och då grävde lite i det.

Nu är det försent.
Så in i helvete försent.
Det gör förbannat ont.

Salta tårar.
Bittra tårar, javisst, klart som fan man är bitter att man lät sig luras så. Vi okunniga så kallade lekmän, vår kunskap vi försökt oss läsa oss till visade sig vara värdelös. Med den trodde att vi kunde rädda den som stod oss närmast men så fel vi hade, så fel vi fick.

Att en familjemedlem tas ifrån en genererar i alla sortens känslor och alla sorters tårar och det måste man tillåta sig.

Det värsta är när det gör så ont som det stundom gör. Stundom är när man lyfter på locket och vågar tänka fullt ut på dig. Lättast är att lägga locket på. Att glänta på det gör så ont. Känns som om hjärtat ska brista.

Usch...nu blev jag långrandig...

Hursom helst, jag hittade mappen med Lasse Lindh låtar i datorn och vågade spela lite lite....sen vällde minnena över mig och.....

...längtan efter dig Johanna är så stor, så obeskrivbar, så överjävlig. Det kan omöjligt omöjligt sättas ord på en sån saknad/

Din moster/ Ulrika

http://www.youtube.com/watch?v=6ZREEiiIdAk

"Du behöver aldrig mer vara rädd"

Vi träffades liksom på chans
på nåt sätt ramla vi in i varann
och tänk att något jag alltid trott
skulle vara så svårt va så lätt

Vi träffades liksom på chans
två katter i skydd ifrån regnet nånstans
och aldrig har kärlek drabbat mig så
och jag vet
jag är hopplöst svår ibland

men aldrig aldrig att jag
tänker låta något ont
hända dig jag håller dig hårt
tätt intill mig genom regn och blåst
och alltid alltid att jag
kommer vaka över dig
genom mörkret jag leder dig
jag finns i varje steg du tar
så du behöver aldrig mer vara rädd

ingen ser och ingen vet
hur du lyser och hur du fångar
upp min skugga när jag är svag
och hur jag älskar att vakna
upp bland dina blonda lockar

och aldrig aldrig att jag
tänker låta något ont
hända dig jag håller dig hårt
tätt intill mig genom regn och blåst
och alltid alltid att jag
kommer vaka över dig
genom mörkret jag leder dig
jag finns i varje steg du tar
så du behöver aldrig mer vara rädd

och alltid alltid att jag
kommer vaka över dig
genom mörkret jag leder dig
jag finns i varje steg du tar
så du behöver aldrig mer vara rädd

- Lasse Lindh

Publicerad 16 Mar, 2012 av Ulrika Hallgren



Några rader andra dagen i mars 2012...

Nu är den här - årstiden
Årstiden när du gick i från oss
Det känns
Det gör ont
Saknar dig
Din doft
Dina lockar
Ditt skratt
Dina tårar
Din ångest
Allt som är du
Saknar jag
Ont
Vill inte förstå
Kan inte förstå
Saknar
Blir galen
Känns det som

/Moster Ulrika

Livet förändras vart jag än går
och det kommer kanske inte
alltid vara vi två
Bara så länge det finns stjärnor över oss
och bara så länge våra hjärtan
klarar av att slå

-Håkan Hellström-

Publicerad 2 Mar, 2012 av Ulrika Hallgren



Årsdagen 2012

Lilla Månljus!

Två hela långa år utan dig. Två år eller 24 månader eller 104 veckor eller 730 dagar om man börjar räkna efter.

Det känns som nyss och jag undrar vad vi gjort, hur vi orkat, hur vi accepterat?

Kan man någonsin acceptera?

Varför blev det så här, varför klev den där hemska värkande molande sorgen in i våra liv?

Den som fått oss att tappa tidsperspektiv, månader, veckor, dagar men också fotfästet ibland då vi vacklar till och ramlar ner i sorgens svarta hål.

Hur tänker Gud när han tar barn i från familjer? vad är det för mening?

Mamma som förlorat en dotter. En syster som förlorat sin syster. Mormor och morfar som mister sitt första barnbarn och jag och morbror Roger som mister våran Fideli?

Tänker han att vi klarar av det, har han sett att det finns oanade resurser och ork att ta oss i genom även om vi många gånger tvivlar och tror vi håller på mista förståndet.

Det finns så många frågor vännen vår. Frågor som vi tänker på varje dag men där svaren uteblir.

Din stol vid bordet är tom, hallen där du slängde din väska och jacka är tom. Vår värld och våra hjärtan där du hade en självklar plats är tom.

Hålet som du lämnade efter dig går aldrig att fylla. Där flyttade du in när du föddes och fyllde våra liv med mening (och stundom bekymmer precis som de flesta ungar orsakar, mer eller mindre).

Nu sitter vi här, något grånande, med något krökta ryggar och med ett sår som aldrig kommer att läka helt.

Hemma hos oss tänder vi ljus både inne och på balkongen. Där har lyktorna brunnit hela helgen. Din mamma och resten av familjen kommer att åka till din fina viloplats, se till att de får styrka, det är extra svårt idag.

Vi älskar dig - vi saknar dig och jag talar för hela familjen nu.

Kram hjärtat vårt ♥

Publicerad 26 Feb, 2012 av Ulrika Hallgren



Tankar dagen innan....

När du dog…när samtalet kom att du var död, då rasade hela vår värld, hela vår världsbild. Vi trodde aldrig att vi skulle överleva en dag till utan dig. Hela familjen gick sönder och samman och ingen av oss visste vad vi skulle ta oss till.

Allting var en enda gröt och minnesbilderna från första halvåret är suddiga. Vi handlade irrationellt och var oss inte lik, någon av oss.

Men så gick timmarna, timmarna blev till dagar som blev till veckor och månader.
Snart har det gått två år. Två hela år utan dig Johanna och stundom är det så svårt att acceptera att du, du som skulle överleva oss alla inte finns kvar. Det är ju så det fungerar, man tror aldrig att barnen ska gå först men nu gjorde du det.

Du lämnade oss kvar med tankarna och framförallt smärtan som då och då drar ner oss i ett hål av saknad. Jag tror att man aldrig till fullo kan acceptera detta.

Natten som nu kommer är natten då du dog ifrån oss hjärtat. Kanske precis nu, när jag skriver detta, kanske var det då livet rann ur din kropp?

Månen ser egendomlig ut i kväll, den ligger liksom ner. Jag sa till Micke att kanske är det du som gungar på den :-) Jag undrar och jag vet att alla i familjen undrar och tänker på dig, undrar hur du mår och hur du har det och vad du gör om dagarna där du nu befinner dig. Vi tänker nog hela tiden men extra mycket i dag och dessa dagar kring årsdagen.

Nu ska jag sätta mig och se på ditt älskade ”Twilight” Breaking down. Hade önskat att du suttit bredvid mig.

Puss så länge från moster 25 februari kl 21.00

Publicerad 25 Feb, 2012 av Ulrika Hallgren



Fredagstankar....

Johanna min vän!

Idag pratade jag med en nyfunnen vän, vi började prata om dig. Hon visste just ingenting om vad som hänt och hur det hände. Det där hemska som slog sönder vår tillvaro så totalt. Jag började berätta, kort, smått koncist men ändå väl sammanfattande vad som hänt och hur det gick till och hur vi mått och HUR VI MÅR. Vet du gumman, jag har inte pratat med någon ordentligt om dig på mycket länge. Tårarna rann när orden kom över mina läppar. Ännu är man så sårbar eller rättare sagt, sårad.

Nu sitter jag här och stavar till ordet S A K N A R när jag egentligen borde plugga till skrivningen på måndag. Sänd mig lite kraft och styrka, gör bara det. Jag ber dig.

Kom till mig, prata till mig och berätta vad det var som hände. Varför det gick som det gick och hur du mådde. Självklart fattar jag väl att du inte mådde bra i ögonblicket när livet rann ur dig men jag undrar, tänker, grubblar så på dina sista timmar i livet. Jag kan inte förlåta mig själv för att du låg ensam i din lägenhet, det går bara inte. Varje gång jag förnimmer bilden av dig därhemma, ensam med dödsångest så gör jag allt i världen för att försöka lägga locket på. Jag vill egentligen inte tänka tanken fullt ut men ändå gör jag det ibland innan jag snabbt stänger av. Vet du varför? Jo,jag törs inte riktigt tänka tanken hela vägen för då tror jag faktiskt vansinnet kommer till mig. Då tror jag att jag blir galen på riktigt.

Min lilla sessa...nu slutar jag skriva för tårarna hotar att översvämma tangentbordet....

ÄLSKAR DIG INNERLIGT OCH SAKNAR DIG VANSINNIGT....

/Moster Ulrika

PS: avslutar med denna lilla dikt som jag publicerat förut men den är så fin och säger så mycket om hur vi känner:

Älskade månstråle! Vi älskar dig, vi saknar dig. Du var vår månes ljus, ditt unga liv tog hastigt slut, av saknad fylls vårt hus men Du finns hos oss i hjärtats rum, vår skatt som är så kär. Närhelst vi ser på månens ljus vi vet att Du är här....

Publicerad 10 Feb, 2012 av Ulrika Hallgren



Bella´s lullaby...

Igår kväll fick jag någon knäpp ingivelse (knäpp kan jag säga så här i efterhand). Jag fick för mig att jag skulle pröva att lyssna på Bella´s lullaby. Den låten valde vi som ingångs och utgångsmusik på din begravning.

Jag slog på den och blev oerhört förvånad över min omedelbara reaktion, den kändes som om någon körde en näve i mellangärdet och tårarna steg i mina ögon. Fick faktiskt ångestliknade symtom och stängde av....

...undrar hur jag tänkte? undrar hur man funkar? Med Bella´s lullaby och med alla "dina" låtar, det går bara inte!!!!!!

Värst är det när man" oskyddad" (utom hemmets trygga väggar) går på någon galleria eller liknande och de spelar någon av dina låtar...jag måste genast gå därifrån.

Tiden efter din död fungerade det utmärkt, dina låtar gick nästan dygnet runt hos hela familjen men så plötsligt en dag några månader senare så funkade det inte alls. Ingen av oss klarar av att höra. Förnuftigt tänkt så är det nog så att vi befann oss i chockfasen första 2-3-4 månaderna och då klarade av att både lyssna och göra annat som hade att göra direkt med dig. Chockfasen är en bra sköld, utan den hade vi inte klarat av kort tid efter ditt dödsfall att åka till din lägenhet och tömma den och annat praktiskt....samt att din musik gick om och om igen. Kent, Twilight-soundtracket, Anna Ternheim, vissa låtar med Håkan Hellström och BD. Winnerbäck är den du började lyssna på mer mot slutet och han är min husgud, tack gode Gud att det inte hann bli så mycket "Johanna" över hans musik. Då hade mitt liv blivit ännu tommare.

Detta var bara några tankar som blev till rader som kom till mig...och som jag skrev ner.

Älskar dig - saknar dig.

PS: Bella´s lullaby är från Twilightfilmerna som du älskade.

http://www.youtube.com/watch?v=IoBoeg-oyBA

Publicerad 13 Jan, 2012 av Ulrika Hallgren



Några rader första onsdagen i januari 2012....

Jag älskar dig, jag saknar dig något så in i helvete mycket. Än en gång så känns det lättare att använda kraft-uttryck.Orden får kraft och målar tillvaron som den verkligen är då. Det gör så ont att du är borta och jag vet inte hur man till fullo förlika sig med detta. Kan någon ge oss ett svar? finns det överhuvudtaget något svar?

Smärtan, sorgen, saknaden att du lämnade oss, din familj i detta svåra gör så ont, blott den som upplevt det kan förstå.

Lilla hjärtat vårt...vi vill ju ha dig här, din doft, ditt skratt som vi alla älskade, dina lockar och hela ditt väsen. Vi hade till och med kunnat bära och ta din ångest på ett bättre sätt nu när vi blivit så milsvid mycket klokare.

Om du bara visste hur mycket vi läst och tagit in och lärt oss och förstått. Tyvärr alldeles försent.

Vi älskar dig - saknar dig så vanvettigt mycket

Publicerad 4 Jan, 2012 av Ulrika Hallgren



Andra julaftonen utan dig....lite tankar...

Så var det dax för julafton nummer två utan din närvaro. Undrar så vad du gör? Var finns du? Hur mår du? Har du fått frid eller är det du som besöker oss ibland och ger oss tecken i form av olika saker som inträffar? Frågorna är för många för att skrivas ner.

När "I jultomtens verkstad" sändes på teve tidigare i dag så vart det tungt, den gillade du, då föll salta tårar ner för kinderna och jag kurade ihop mig i Mickes famn.

Att du inte längre finns hos oss är ledsamt, så tomt, så kallt. Smärtan i bröstet finns där hela tiden, emellanåt gömmer man den, stoppar undan den långt in för sin egen överlevnads skull men när man minst anar så kommer den fram med full kraft. Det kan vara när man hör en låt som du gillade, när man ser något du tyckte om eller något annat som vi vet betydde mycket för dig lilla gumman.

Skillnaden för mig och den förra julen är att vi flyttat, förra julen grät jag mest då vi bodde kvar i lägenheten där jag genomlidit första året utan dig. Sorgen och ångesten efter din plötsliga död satt i väggarna på något sätt.

Din mamma, syster, mormor, morfar och morbror är på din viloplats nu, du får tomtebloss dagen till ära och säkert också någon godsak. Jag kunde inte åka upp till dig på grund av att jag arbetar övriga juldagarna men jag finns hos dig och med dig i tankarna hela tiden.

Snart åker de hem och dukar till mat, din plats gapar tom och jag vet att det smärtar dem även om jag vet att de dukar för dig, du finns alltid med dem i både i tankar, tal och handling.

20 år fick vi med dig, 20 år och lite till, hur tror någon att man kan glömma och gå vidare?
Faktiskt är det inte många veckor sen jag fick den frågan, det är tyvärr helt sant. Jag ser det som en skymf över ditt minne men hade inte mål i mun att säga något till försvar, jag gick bara därifrån. Jag blir så in i helvete stött när någon uttrycker sig så jäkla korkat att jag måste använda svordomar för att uttrycka det. Kan inte såna människor bara vara tyst när de inte har förmågan att förstå?

Hoppas hoppas älskade vännen vår att du har det fint, att tomten kommit till dig i Körsbärsdalen och att du kanske fått rida genom skogarna på din häst.

Vi älskar dig - vi saknar dig.

/Moster Ulrika
(och din familj)

Puss!

Publicerad 24 Dec, 2011 av Ulrika Hallgren



Omsorg och om sorg....


I dag har jag vart på ett seminarium om sorg. Föreläsare var prästen Lars Björklund och psykologen Göran Gyllenswärd. Vi var där hela klassen.

Då du dog kastade jag mig in i högen av litteratur jag hittat.

Jag läste och sökte svar på hur sorgen är, hur ont det ska göra och framförallt hur länge det ska göra så jävla ont som det faktiskt gjorde (och gör, även om smärtan ändrat skepnad). Jag fick inga direkta svar men väl verktyg att lära mig förstå mina reaktioner och att det var "alldeles normalt"
Jag hade tvyärr oturen att möta alltför många människor i min direkta närhet tiden efter din död som ville bagatellisera sorgen och klämkäckt utbrista "det går över" Jag blev naturligtvis helt kluven och trodde på fullaste allvar att jag inte var normal som var så ledsen, så ledsen. Hela jag var som ett stort öppet sår. Det var där böckerna kom in och kom att spela en viktig roll i mitt sorgearbete och spelar än i dag en stor roll i sorgearbetet.

Jag vet efter detta seminarium att det inte finns någon tidsram att följa, sorgen har ingen kalender utan den kan vara och ska få vara så länge den har "behovet" av det. Sorgen är ingen sjukdom utan sorgen är tecken på liv men att vi ska lära oss leva på nytt. Våra liv före och våra liv efter. Det blev uppdelat och det är normalt. Vid ett plötsligt dödsfall blir sorgeprocessen en dubbel process, vi blev stukade, vi gick totalt sönder och måste också bygga upp ny tilltro till livet som svek oss så. Hela plattformen under oss slets ju bort. Likaså vet jag nu att beroende på hur förlusten/dödsfallet såg ut (traumatisk och plötslig mot ett väntat dödsfall) - speglar också sorgetiden. Det blir en stor förändring i ens livsväg.

Dessa föreläsare som jag lyssnat på i dag har också skrivit boken "Vägar i sorgen" som var till stor hjälp för mig då och som jag ska läsa om igen nu när jag fått nya ögon att "tänka med" Om de mot all förmodan finns någon därute som läser detta så kan jag starkt rekommendera denna. Inte bara för dig som mist utan även för dig som vill kunna möta människor i svår sorg på ett bra och respektfullt sätt.

För er som möter människor i sorg kan jag bara säga ”människan har två ögon, två öron och en mun” Alltså, jag ser, jag hör, jag bekräftar. Hellre vara tyst men visa din närvaro än att fälla något ogenomtänkt. Glöm inte att du har att göra med en väldigt skör människa

Till dig Johanna säger jag, hej då älskade hjärtat, hoppas du har det fint, vi saknar dig här.

Puss/ Moster Ulrika

PS: Avslutar med en dikt av just prästen Lars Björklund.


*************************************************
Det måste finnas dagar
då ingenting händer
då kraven faller
och ingen räknar vad
du gjort eller
inte gjort

det måste finnas dagar
då tankarna vingkläds
då det etablerade inte gäller
och ingen bryr sig om
vad du bejakar
eller förkastar

det måste finnas dagar
då bara du är viktig
då relationerna vilar
och ingen frågar
vart du går
eller inte går



-Lars Björklund-

Publicerad 12 Dec, 2011 av Ulrika Hallgren



Några rader.....

Lilla vännen!

Hur har du det? jag tänker på dig och undrar om du hör när vi småpratar för oss själva med dig eller när vi pratar med varandra om dig? Hur vi än vänder och vrider på samtalet så kommer du in i det hela tiden. Varje samtal. Varje dag. Varje gång. Fastän vi tänkt att vi ska prata om "annat" så kommer vi alltid in på dig, dig, dig.

Ser du det? hör du det? tänk om vi kunde få ett tecken, ett enda litet tecken på att du hör och att du ser....och att du har det bra.

Timmarna går dagarna går, tid läggs till tid och vi vandrar på vägen fram. Arbete, skola och vardagsliv med allt vad det innebär. I våra liv finns det dock alltid ett hål, en känsla av tomhet, en känsla av vanmakt över att det blev som det blev.

Vet inte vad jag vill säga med dessa rader mer än att försöka sätta ord på hur våra liv blev utan dig. I bland finns det förtröstan i att skriva om hur vi har det, hur dagarna ser ut och hur våra liv är utan dig. Kanske är det så att vi helar något om än bara litet för varje ord vi skriver, kanske kan det laga oss lite för varje ord, varje tanke som vi får ur oss?

Vi önskar så att du har frid och ro, att du har det bra och är lycklig.

Vi älskar dig! ♥

/Moster Ulrika

Publicerad 8 Dec, 2011 av Ulrika Hallgren



Lördagsrader....

Dessa rader nedan är en dikt av Henry Scott Holland. Denna dikt och dess rader hade kanske kunnat komma ifrån dig, inte helt omöjligt, du hade ju skrivandets konst i dig. Så tänker jag när jag går omkring här hemma och småpratar med dig som jag alltid gör och jag undrar så om du hör?

Älskar och saknar dig min lilla guldlock, lilla Fideli, mosters gumma

/puss från Moster

********************************************************

Allt är bra

Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig
tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn,
Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall. Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade
Skratta åt vardagens småting.

Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. Bed för mig.
Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.
Livet betyder det samma, ingenting har skett som förändrar det.

Livet går vidare för att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig,
för att du inte längre kan se mig.
Jag väntar på dig för en kort stund.
Alldeles i närheten.
Allt är bra.

-Henry Scott Holland-

Publicerad 12 Nov, 2011 av Ulrika Hallgren



Man fortsätter leva lite åt gången....



På väg till jobbet i morse läste jag Metro. Kom till sidan där dagens krönika finns. Först tänkte jag hoppa över den men sen föll ögonen på rubriken och jag läste, jag läste och läste en gång till och faktiskt, för någon sekund ville jag bara vända, kliva av tåget, gå över på motsatta sidan och ta mig hem så fort jag bara kunde. Så ont gjorde det att läsa, så värkande är ännu våran smärta. Men jag vände inte. Jag satt kvar och lät dagen gå.

Nu sitter jag hemma och läser den en gång till och känner att jag måste publicera den här. Det är ju precis så här det är när man går sönder. När livet blir delat i ett före och ett efter. När inget mer blir sig likt och när man förändras för alltid. De här orden som Helena skriver äger vi ju alla, vi som mist men de kommer inte i tryck. Man vill så gärna säga men det går inte. Låter i stället krönikören säga det vi alla känner.

************************************************************


Krönikör: Helena Sandklef

http://www.metro.se/kolumner/man-fortsatter-leva-lite-at-gangen/EVHkjr!FrWaHaZ43jA/

Man fortsätter leva lite åt gången!

Vad gör man när man dör men tvingas fortsätta leva? När man går sönder av smärta, på riktigt går sönder? När en touchscreen slutar funka för att den är dräpt av torkade tårars saltkristaller? När man vet att detta kommer vara mitt livs före och efter, men ännu är jag kvar i vakuumet mellan de två.

När man kan återge den sekund som livet stannar, i det som kommer vara den längsta sekunden i ett liv. Och när denna sekund återspelas i slowmotion och rapid, om vartannat. När man lyckas distrahera för att hämta andan, som när kroppen svimmar av fysisk smärta. För att sen dräpas på nytt, om och om igen, när livet som det ser ut hinner ifatt. När att äta blir en fråga om överlevnad, skyndsamt påtvingad mellan illamående och illamående. När man vill sova för att få respit och när man inte kan sova för att smärtan bygger kulvertar i drömtäcket och punkterar friden. När allt slutat vara vackert, vad gör man då?

När varje andetag blir något att pricka av, när man klandrar andra som lever. När någon säger att man förstår att detta är det värsta man varit med om, och när det inte räcker. När man kräver att någon ska känna som en själv, som att detta, just detta, är det värsta som kunde hända alla. När någon frågar om man vill ha kvittot och man undrar hur de kan ställa en så trivial fråga. När andra har ett liv av värde, och när man känner skuld inför de som stannar upp för att anta en biroll i detta. Vad gör man då?

När man sitter dubbelvikt i ett hörn och ser sig själv som i en film där någon varit vänlig nog att stänga av ljudet. När man blundar riktigt hårt för att koncentrera sig på frågan: är det här verkligen på riktigt? När tårarna aldrig sinar och man intalar sig själv att alla tårar måste gråtas. Och sen, när de väl tar slut men smärtan lik förbannat är kvar, vad gör man då?

Jo då fortsätter man leva. Lite åt gången.

Och kanske var detta inte den krönika ni vill läsa i kollektivtrafikens morgonrusning eller på nätet mellan kaffe och påtår. Men det var den jag ville skriva. Inte bara för min skull utan också för alla er som kommer vara med om den där otroligt ondskefulla jävla smärtan. Ni kommer undra vad man gör när man går sönder, och då vill jag bara att ni ska veta att man klarar det.


Publicerad 19 Oct, 2011 av Ulrika Hallgren



Söndagsfunderingar...

Jag vill bara lämna in min själ på reparation. Be om ett kostnadsförslag och be de kolla över det som gått sönder. Det som gick sönder den där dagen du försvann tycks inte kunna bli helt trots all möjlig egenvård.....

Lilla lilla du....ser bara framför mig hur du hade älskat det här vädret som har vart den här sommaren.

Ser framför mig hur du hade susat fram på din "pastor Jansson-cykel" iklädd någon av dina blommiga klänningar och dina blonda lockar i vinden. Din skratt. Din glädje över solens strålar som smekte.

Sen kanske det vände till kvällen när mörkret kom inom dig. Då ser jag också hur jag borde ha vart där. Hållt om dig, smekt ditt hår och bara varit nära.

Nu var jag inte där, inte mot slutet för ingen av oss visste att det var slutet. Det gör så ont att du var ensam medan jag satt sömnlös uppe i mitt kök. Tänk om jag hade fattat att livet höll på lämna dig då. Precis då när jag satt i köket mitt i natten och åt knäckemacka och inte kunde sova.

Undrar hur du ser på det hela....att du var själv? Att ingen låg sked och försökte rida ut din ångest. Kanske ville du vara ensam? Hur ska vi någonsin få veta. Tänk om du kunde ge oss ett litet tecken så vi slipper tänka och grubbla på det.

Lilla hjärtat, mosters Fideli....
Vad ska vi göra???

Publicerad 31 Jul, 2011 av Ulrika Hallgren



Om bara för en dag...

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Är det så här det känns att ta adjö. Som om hundra och åter hundra dar med dig smälter bort som snö. Din hand i mitt hår är det sista jag minns av dig innan du lämnar mig och går.

En tid så lång som en hel evighet fanns du här hos mig och varje ögonblick med dig blev till en självklarhet. Jag vet, det är ingen idé att ångra felen och allt det där men det händer att jag ber om att än en gång få ha dig här, bara för en dag.

Du skulle få allt det jag aldrig gav, alla orden av kärlek som jag tänkte men aldrig sa. Först nu kan jag förstå allt det jag inte kunde då. Nu när jag fått distans ser jag alla missförstånden som fanns. Om bara för en dag du kom tillbaka skulle jag sitta kvar och lyssna och vara lyhörd för vad du ville ha.

Om det fanns en chans att vi möttes igen någonstans du och jag, om så bara för en dag.

Är det så här det känns att ta adjö I tomrummet efter dig lever jag som på en öde ö.

Hur har du det nu? Hos mig är det kallt för ingen annan kan värma mig än du.
Här står allting kvar som det gjorde den dan du gick. Så svårt att inse att den tid vi hade här var all den tid vi fick.

Kan inte göra nåt mer än acceptera det som det är men det händer att jag ber
om att än en gång få ha dig här bara för en dag...

-CajsaStina Åkerström-

Publicerad 28 Jul, 2011 av Ulrika Hallgren



En tänkvärd sång...


http://www.youtube.com/watch?v=B4-IGXp9mOM


¤•'´¯)¸.•'´¯) Please God tell us why? ¤•'´¯)¸.•'´¯)


Life has been taken away from young innocent people who had a long time left to live in joy.

One minute laughing the other minute gone. Please God tell us why? It´s so wrong.

Cause no one deserves to die that young, no one deserves it, no one.
One day you were alive, the other day you passed away. Please Go tell us why, why did you take them away.

From this earth, away from their families who love them so much. Please God tell us why, why did you take them away?

One day you were alive the other day you passed away. Please God tell us why, why did you take them away, from their family and friends who love them so much.

Please God tell us why, why did you take theme away?


VI ÄLSKAR DIG JOHANNA!




Publicerad 26 Jul, 2011 av Ulrika Hallgren



Johanna!

Älskade lilla groda, guldlock, Fideli!

Idag fyller du 22 år. Det är din andra födelsedag där Du är frånvarande.

Din familj är vid din grav nu för en minnesstund. Jag vet att de gör fint där med små saker som vi alla köpt och gjort från djupet av våra hjärtan. Din mamma, din lillasyster, din mormor, morfar och morbror är hos dig just nu.

Det smärtar mig att jag inte är med dem även om jag är hos dem och hos Dig i mina tankar hela hela tiden.

Här hemma har jag tänt ljus, många ljus i sommarvärmen. Ditt speciella doftljus som jag gav till Dig i present en gång brinner endast denna dag. Vill spara det och ha kvar doften och spåren av Dig resten av mitt liv till vi en dag ses igen. Jag brukar sitta med det i handen och tänka att du hållit i det. Du har tänt en tändsticka och låtit det brinna. Har du tänkt på mig då? Precis som jag alltid tänkt på dig.
På ljuset står det "Ett ljus som lyser upp din tillvaro" Det doftar hallon i min lägenhet nu.

Igår var det 73 veckor sedan Du lämnade oss. 73 veckor eller 511 dagar.
511 dagar av vånda. 511 dagar av djupaste saknad och tomhet. Många många tårar har vi fällt, borde nog ha fyllt upp flera badkar fulla. Vi undrar, tänker, grubblar, drömmer. Får inga svar, inte ett endaste svar. Det enda vi vet är att hade vi fått kunskap och information från de människor som vårdade din innersta skörhet, ja, då hade vi kunnat hjälpa. De människor som tagit sig rätten att kalla sig specialister på psykisk ohälsa. Hade vi bara fått veta, hade vi ännu fått ha Dig kvar hos oss.

Nu ska jag ringa till familjen så jag får vara med dem via telefon när det nu är hos dig på din viloplats.

Du är innerligt älskad och saknad!

/Moster Ulrika

Publicerad 23 Jul, 2011 av Ulrika Hallgren



Sol, kjol och converse... ♥



Det känns tungt i mitt bröst när jag ser alla unga glada flickor.
I fina sommarklänningar.
Precis som du.

I fina strumpbyxor.
Precis som du.

Till detta Converseskor på fötterna.
Precis som du.

Deras glada skratt som ljuder i kapp med solens varma strålar.
Precis som du.

När du var glad så var du precis så där.
Då ville man bara omfamna dig och skratta med dig.

Därför känns det så jävla dumt!
Så jävla orättvist!
Så jävla onödigt...
...att Du är död!

Hade alla sett.
Hade alla förstått.
Så hade du fått den hjälp du förtjänat.

Då hade du inte behövt dö från oss.
Då hade du inte behövt lämna oss med den här tomheten.
Den här tunga stenen i våra bröst som gör att det värker av saknad.

Det går inte över.
Visst kanske sorgen har ändrat skepnad men det där onda...
...det finns kvar.

Jag vet inte gumman, jag vet inte hur vi ska få den sanna glädjen tillbaka?
Jag vet inte när vi ska kunna skratta ur djupet av våra hjärtan igen?
Jag vet bara att det gör så ont och att det är så tomt.

Det är allt jag vill säga för denna gång....

/Moster

Publicerad 10 May, 2011 av Ulrika Hallgren



Från lillasyster Malin...


Du föddes
Du levde
Och dog
Ett enda sug kan vara nog
Det hade kunnat vara jag
Det hade kunnat vara vem som helst
Av oss som legat död idag
Men du finns kvar hos oss ändå
I alla våra dar
Du finns i Malin
Finns i mig
I alla som är kvar
Du finns i sol
Du finns i snö
För det som levt kan aldrig dö

/

Från lillasyster Malin som tycker dikten passar så fint på minnessidan
Den är ur boken ”Malin + Rasmus”
av Moni Nilsson-Brännström

Publicerad 9 May, 2011 av Ulrika Hallgren



Påsktankar från din moster

Älskade unge...

Det sägs att tiden läker alla sår...man undrar vem som i begynnelsen myntade ett sådant befängt uttryck. Det måste ju vara hundra tusen år sedan och människor som står och går runt omkring mig använder det ännu av bara farten. Kanske jag också gjorde det innan det fruktansvärda hände mig och familjen?

Aldrig aldrig någonsin ska jag använda det ordet igen. Aldrig.

I vårt fall, där vi mist dig, älskade unge, där läker inga sår. Det får vi bära med oss resten av våra liv.

Kanske kanske kan såret hela lite, ytterst på kanterna, men det kommer alltid att finnas där. Finnas där som en påminnelse av vad vi har förlorat. Det kommer att skava, värka och blöda. Någon dag, någon stund då och då kanske det har en bättre dag, en bättre stund när det inte gör lika ont men linan mellan den bättre dagen och stunden då det spricker upp igen är hårfin. Sker dessutom fortfarande utan förvarning....

Under detta år som gått har jag talat med all möjlig expertis om detta och fått veta att, ja, så här kommer det att vara för er.

Jag vet Johanna att du vill se oss lyckliga igen, du vill se oss skratta och leva fullt ut men det är en omöjlighet, inte nu, kanske sen? kanske aldrig fullt ut?

Det är så mycket tankar som far runt i huvudet och nu ska vi få uppleva en vår utan dig. Förra våren, då vi var "nydrabbade" så fanns det ingen vår. Vi missade en årstid helt enkelt, minns bara små saker förhöjda i en dimma. Allt var helt galet. Man gjorde saker och sa saker som inte hörde ihop med sig själv alltmedan man satt på utsidan och iakttog det som kallades livet. Sådant beteende kallas visst chockfas och kan pågå i all från några veckor upp till 3-4 månader. 3-4 månader innan insikten om att du faktiskt var borta slog ner hos oss även om jag än idag ibland undrar om det verkligen har hänt.

Jag skrev dagbok då, skrev under 3 månaders tid men har ännu inte orkat sätta mig och läsa. Vet inte om jag ens kommer att minnas att det var jag som skrivit.

Nu slutar jag för denna gång.....

Puss från din moster!

Publicerad 22 Apr, 2011 av Ulrika Hallgren



Några rader till dig Johanna...



Älskade månstråle! Vi älskar dig, vi saknar dig. Du var vår månes ljus, ditt unga liv tog hastigt slut, av saknad fylls vårt hus men Du finns hos oss i hjärtats rum, vår skatt som är så kär. Närhelst vi ser på månens ljus vi vet att Du är här...

- Okänd-

Johanna!

Jag saknar dig gumman, det är så ofantligt stort och svårt att ta in att du faktiskt inte kommer till oss igen. Det har gått över ett år och man blir inte vän med tanken. Blir man någonsin det?

Varje kväll när jag ligger i min säng, tänker jag på dig och när jag inser att du är borta gör det så ont, så jävla ont. Det känns som om man har svalt en betongklump, så otäck är smärtan. Jag ligger ännu med din och min vita sten i handen i sängen och det har jag gjort sen du for från oss. När jag vaknar till på natten söker jag den automatiskt och kan somna om först när jag hittat den och åter har den i handen.

Mosters lilla Fideli...du är lika efterlängtad som du var när du låg i din mammas mage. Skillnaden på saknaden nu och då är att vi fick ha dig hos oss i 20 år. Kanske man helt enkelt måste acceptera den här sorgen och smärtan, att har man haft någon i 20 år, så kan man inte glömma...inte heller tycks tårarna ta slut för än idag när jag ska tala om dig så svämmar ögonen över, till och med nu när jag sitter och stavar till dennna SAKNAD...

Nu slutar jag för denna gång...

Puss hjärtat från din moster...

PS: Du använder väl hjämen när du rider din häst i Körsbärsdalen? Vad bra att vi skickade den med dig på resan bort från oss.

Publicerad 29 Mar, 2011 av Ulrika Hallgren



UTAN DIG....

Tre hundra sextio dagar
Däribland en skottdag
En sorgedag jag fick på köpet
En extra pålaga
Varje dag har tjugofyra timmar
Några för lugn klarsyn
Några för svart förtvivlan
Några för mjuka tårar
Några för skratt och glädje
Varje timma har sextio minuter
Det gör 31 millioner 622 tusen 4 hundra sekunder
Utan Dig, Din hand, Din tanke, Dina ögon...

-Okänd-

Publicerad 4 Mar, 2011 av Ulrika Hallgren



Det har gått 1 år och fem dagar nu....

Som om man i det tystaste rum – släpper ner ett Duralexglas
Ett sånt där
som det blir
miljoner småsplitter av
Så var det
den dagen
då vi plötsligt fick veta
Att du
var död
Att du fanns inte hos oss längre

I samma stund vi fick veta
gick något sönder inom oss
i miljoner splitter
kändes det som.
Nu är vi här
Nu har det gått ett år
och vi lever
fastän det kändes som om våra liv skulle upphöra samtidigt som ditt
Vi står
Vi går
Vi andas
Sakta sakta försöker vi laga det som gått sönder
och vi har fått hjälp att försöka laga det som gick sönder
Det är svårt, finns inget universal-lim som kan få ihop de ojämna bitarna
Frågan är om det ens blir snyggt lagat eller om det alltid kommer att finnas sprickor som inte går att hela
Du som betydde mest är ju borta och tog mycket med dig
En dag kanske minnet blir mildare att leva med
En dag kanske man kommer på sig själv att man inte tänkt på dig på en hel timme
Fram till dess får vi försöka göra så gott vi kan för att få timmarna att gå och dagarna att gå för timme läggs till timme och dag läggs till dag och med tiden läker ju som bekant sår även om det smärtsamma minnet kanske består.
Nu går jag och lägger mig!

Kram i tanken från din moster

Publicerad 3 Mar, 2011 av Ulrika Hallgren



Snart 1 år

Nu är det bara 6 korta små HELVETES dagar kvar.
Fan varför ska jag lilla ja behöva genom gå den här smärtan
Men vi din familj som saknar och älskar dig så mycket kan ingenting göra, det ända vi kan är att sakna dig mer och mer för de dagar som går.
Du ska i alla fall få den finaste 1 årsdagen någon kan tänka sig.

/Lillasyster Malin

Publicerad 20 Feb, 2011 av Ulrika Hallgren



Smärta

Jag saknar och jag älskar
Du har ingen aning om hur mycket mitt hjärta får extra knäcka för allt som hänt min själ håller på att falla långt ner och snart finns det INGENTING KVAR.
Bara ett stort svart mörkt hål det kallas ångest i det hål finns ingen lycka bara smärta.

/Lillasyster Malin


Publicerad 20 Feb, 2011 av Ulrika Hallgren



Inga Ord

Det finns inga ord över hur mycket jag saknar dig
Varför gjorde du så här Johanna varför
Jag hade aldrig kunnat tänka mig att du skulle göra något sådant
ALDRIG någonsin.

/Lillasyster Malin

Publicerad 20 Feb, 2011 av Ulrika Hallgren



Fattar Ingenting

Johanna vad ska jag ta mig till.
Varför har det blivit som det blivit.
Det är snart din årsdag jag fattar ingenting.
Varför har tiden sen allt hände gått så helvetes fort?
VARFÖR…

/Lillasyster Malin

Publicerad 20 Feb, 2011 av Ulrika Hallgren



Saknads-hålet

Så föll man igen
Ner
I vid detta lag en bekant miljö
Det svarta saknadshålet
Med sin trista inredning
Det gör så ont att falla ner dit
Ibland tar man sig upp snabbt
Ibland är man där länge
Men alltid gör det lika ont
Jag vill ha dig här
Jag vill att du kommer tillbaka
Jag är så trött på smärtan i mitt bröst
Trött på vetskapen
Om att jag inte får krama dig
Trött på vetskapen
Att aldrig få höra din mjuka röst
Den vidriga hemska vetskapen

Johanna
Älskade du
Jag skulle göra allt om det bara kunde bli som förr
Allt
Jag vill inte ha det så här
Skrattet och leendet som sitter så ytligt
Det tär så in i helvete mycket
KOM TILLBAKA ÄLSKADE DU
Naturligtvis går det inte
Är man död så är man
tänker den vuxna sidan i mig
Men
När man är ledsen och saknar så önskar man det omöjliga, det har jag gjort hela dagen och hela kvällen igår och i natt när tårarna blötte ner min kudde...
Saknar dig så gränslöst outsägligt mycket

/Moster Ulrika



Publicerad 5 Feb, 2011 av Ulrika Hallgren



47 veckor...

Jag skulle äga miljoner om tårar var guld, är en rad i en sångtext..
Ja, jag skulle vara miljonär tusen gånger om
om mina tårar blev till guld
Nu finns det inget skimrande i mina tårar
Bara sorg
och oändlig smärta
Tomhet
och saknad

Av mina tårar blir det bara
Salt
Hårt
Stelt
när de torkar
på min kudde, på min tröja, på mina kinder

Johanna, jag vet inte när jag ska kunna förlika mig med
Att du är borta
Att du inte finns hos oss
Att vi inte får höra ditt glada skratt
Att vi inte får höra din ljusa mjuka röst
Att vi inte får krama dig när du har ont inombords
Att vi inte får försöka trösta dig när du rider ångestens maror
Att vi inte får säga att vi älskar dig
från månen
och tillbaka
om
och
om
igen

Lilla barn, vår tjej, Tosse, Fideli, Guldlock...
Våra liv är så obekväma
utan dig

Skrattet finns
Ytligt och korthugget
Hur gärna man än vill
leva, andas, njuta
så är det så svårt
så svårt när vi hela tiden inser
hur vansinnigt mycket du fattas oss!


/Moster Ulrika

Publicerad 21 Jan, 2011 av Ulrika Hallgren



Lördagstankar...

Jag kunde inte sova inatt
Du var så närvarande
I mina tankar
Jag tänkte på
vad vi hade kunnat göra
om du levt
Vad vi borde ha gjort
om du levt
Nu är det för sent
För du är inte här
Tänk att det fortfarande känns så overkligt
Känns som om du är bortrest
i ett främmande land

Jag tänkte på dig så mycket i natt. Intensivt. Ibland blir det så. Vissa nätter är jobbigare än andra nätter. Svårare. Jag snurrade runt runt. Kudden blev blöt av mina tårar. Obekvämt.

Jag ringde din mobil
Den sa ”de nummer du önskar nå är för tillfället stängt för inkommande samtal”
I mina tankar låtsas jag att du är långt långt borta på en resa
där det inte finns täckning på din telefon

Åh hjärtat, mitt liv är så konstigt
Det är så tomt så trist
Kan du inte resa hem till oss snart
Så det blir som vanligt
Orkar inte med det här ovanliga
Din frånvaro är så tärande
Man skrattar
Man gör saker
Utan den där uppriktiga glädjen
Den som får en att skratta från hjärtat
Känns så sjukt obekvämt
Som att gå med ordentligt skoskav
Som inte ger någon ro
Det känns hela tiden
Det där skavet
Som egentligen sitter i bröstet

Nu rinner orden ur mig, alla tankar blir tecken på ett dokument
Jag skriver
om hur halv jag känner mig
Som om någon tagit bort en vital del av mig
Amputerat!

När du föddes så var det ögonblicklig kärlek från mig
Till dig
Som följde dig varje dag
Varje andetag
Trodde inte man kunde älska någon så
Du var mitt allt
jag ville så väl
Men det räckte inte till

En gång sa jag till dig, rätt nyligt, strax innan du reste iväg till din Körsbärsdal
Jag sa:
Älskar vi dig för mycket Johanna?
Är det allas vår kärlek som gör att du inte mäktar med?
Kan man älska för mycket?
”Nej sa du! Absolut inte moster”
Vad ska man tro? Tankarna far fram och tillbaka i huvudet
Du gjorde såna avtryck
Du påverkade oss alla med din uppenbarelse
Nu kan vi inte glömma
Det är så svårt
Ska man glömma?
Ska man gå vidare?
Hur ska man gå vidare?
Fan, din frånvaro gräver sig så djupt i mig
Kan du inte resa hem till oss igen...
Kan du inte bara komma tillbaka
och säga med din ljusa mjuka röst
"förlåt att jag reste iväg och var borta så länge" "Nu är jag tillbaka"

Att tänka som jag tänker är säkert helknäppt
men på något sätt ger det lite inre frid
För stunden
Innan man inser att du aldrig kommer tillbaka
Aldrig får man höra din röst
Aldrig får man skratta med dig
Gråta med dig

Nu tar orden slut
Jag lämnar datorn och mina rader till dig
Jag går och tänder ljuset för dig
det som står bredvid ditt foto
och din lilla plastgubbe
som du alltid bar på när du var liten

Kram från din moster/

Publicerad 15 Jan, 2011 av Ulrika Hallgren



46 veckor...

46 veckor av sorg och saknad efter dig min vän. Hittade ännu en vacker dikt som passade så bra på dig och min saknad. Hoppas så att du har det fint där du är Blomman min...

/Puss från moster Ulrika

Publicerad 14 Jan, 2011 av Ulrika Hallgren



Längtar efter dig!



I hjärtat finns ett rum
som bara är för Dig
Och var jag än tar plats
så finns Du här för mig

Jag hör Din varma röst
som inspelad musik
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser
Ur minnet tar jag fram
de bilder där Du ler

Men bland allt Du är för mig
fanns något svårt att bära
min längtan efter Dig
när jag inte har Dig nära

-Okänd-

Publicerad 14 Jan, 2011 av Ulrika Hallgren



Johanna!

Älskade Jojjo!

Att skriva och läsa dikter har varit en större tröst än vad jag någonsin kunna tro. Den här dikten nedanför detta inlägg hittade jag på nätet och jag kan nästan föreställa mig hur du blommar vidare där du nu är. I körsbärsdalen!

Älskar dig - Saknar dig!

Publicerad 10 Jan, 2011 av Ulrika Hallgren



När en blomma bryts...


När en blomma bryts av
i sin vackraste blom
då blir marken så trist
och så fruktansvärt tom.
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en äng eller undangömd skreva,
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och fortsätta
växa och dofta och leva…

Inte kan väl den blomman
förvandlas till stoft
som av himlen har fått
både färger och doft?
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en kärlek som allt kan förklara:
att den som har gjort
den blomman en gång
nu vill ha den tillbaks
för han kan inte mer
vara utan den bara…

Atle Burman

Publicerad 10 Jan, 2011 av Ulrika Hallgren



Snart är det nyårsafton...

Tänk vad lite man vet om vad som ska hända
Förra nyårsaftonen hade jag inte en tanke på
Att vi snart skulle få ett besked
Som skulle få oss
Att gå sönder
Att falla
Att tvivla
Att knappt orka en timme i taget
Att försöka förstå
Begripa
Det obegripliga
Att du var borta
Att du lämnat oss
Nu är det snart nyår igen och jag försöker se tillbaka
Fortfarande gnager overklighetskänslan inom oss alla
Det som hänt är
För stort
För främmande
Gör för ont
För att kunna ta till sig
En dag kanske vi orkar
Ta in
Att du är borta
En dag kanske minnet av dig
Går att hantera
Att klara av
Att acceptera
Men ännu är vi inte där
det blev så tomt utan dig Johanna
Det går fortfarande inte en timme utan vi
tänker
längtar
grubblar
på hur tomrummet ska kunna fyllas
Vi saknar dig så...

/Moster Ulrika

Publicerad 29 Dec, 2010 av Ulrika Hallgren



Mina tankar på Julaftonsnatt...

Julaftonsnatt och hela dagen har jag haft en ond vass tagg inombords. Är arg men ändå inte. Ilskan att Du lämnade oss har ändå inte riktigt nått mig. Är bara arg på den här känslan av tomhet som utmattar mig.

Lill-grodan, mosters skatt, Jag längtar efter dig så mycket. Det gör så ont. Vill ha din värme, vill ha dig tätt intill, vill borra min näsa i din nacke som jag alltid gjort, känna din doft, så föränderlig men ändå så lik. Dina lockar. Ditt skratt och sedermera den smärta som du bar. Hade jag begripit, hade jag förstått, ja då hade jag burit dig till månen och tillbaka med all din ångest MEN med all min kärlek...

...I stället...
..rinner mina tårar ner och lämnar mig med min saknad, ett ok så tungt att bära.

Till min älskade älskade Johanna från din moster /Ulrika

Publicerad 25 Dec, 2010 av Ulrika Hallgren



♥ ♥ ♥

Hej Skatt!

Vad gör du idag tro?

Är du med några nyfunna vänner?

Du saknades vid mormor och morfars julbord. De hade dukat den sjätte tallriken men du kom inte.

Du hade väl fullt upp förståss
Fullt upp med att plocka dina körsbärsblommor
Fullt upp med att rida
Fullt upp med att skratta
Åt din nyfunna frid

Alltmedan
din familj
sitter här och saknar...


... vi tände svävande lyktor för dig idag
Det var kallt
det var svårt
men de steg till slut
upp till dig
ljus till dig...

...vår älskade unge
Fan vad du fattas oss!

Tomt!

Tomt!

Tomt!

Lilla Fideli, lilla Tosse, lilla Johanna, lilla Hjärtat, Guldlock!

Vårt allt...

Vi önskar dig en fridfull jul...

/Din familj genom moster Ulrika, julafton 2010

Publicerad 24 Dec, 2010 av Ulrika Hallgren



Är det nu det kommer???

Har hört att första julen är värst
Jag vet inte
Har inte känt något alls
Ingenting
Förrän nu
Förrän idag
När det spelades en jullåt på teven
Då insåg jag
Då fattade jag
Att du som älskade julen
Inte är kvar
Du är inte här längre
Du finns inte länge
Du kommer inte att ringa till mig
Förväntansfull, fnittrande
Och be mig hitta på roliga rim på dina paket
Jag är inte mycket för julen
Men du
Du älskade den
Nu mår jag bara illa
Illa över alla adventsstakar som börjar komma upp i fönstren runtomkring mig
Illa över julmusiken som man inte kommer undan
Illa över att du inte är här.
Är det så här det kommer att kännas?
Tomheten
Saknaden
Smärtan över att du är borta
Tårarna över att du inte kommer att ringa
Tårarna över att jag inte ska behöva anstränga mig
för att finna den ultimata julklappen till dig
Allt för att få höra din överraskade glada röst
Tårar tårar tårar, saltsmak över mina kinder som svider
JÄVLA JÄVLA JULHELVETE!!!
Skinka, rödbetsallad, köttbullar, prinskorv what ever
Kan man inte bara få lägga sig ner, skita i allt och dra täcket över huvudet och vakna på rätt sida om livet
Vakna när allt känns lättare
När minnet över dig känns mildare att leva med
Kommer det någonsin att hända?
Kommer vi någonsin komma på rätt sida av livet eller kommer frånvaron av dig alltid att göra så här ont
Orkar inte tänka
mer än ett steg
framåt
nu...


/Din moster/Ulrika

Publicerad 28 Nov, 2010 av Ulrika Hallgren



39 veckor och 1 dag utan dig...

Jag som trodde mina andetag skulle upphöra samtidigt som dina,

Ja, jag trodde verkligen det.

Men jag står
jag går

Men saknar...

...en saknad som gör så fruktansvärt ont
som vissa dagar hotar att spränga mig i bitar

känns det som...

...när det gör som ondast

Idag är en sån dag
Älskade unge
Älskade Johanna


Så länge jag andas så länge mitt hjärta slår finns du med mig…

Alltid alltid
I mitt liv
I mina tankar
I mitt hjärta ♥

/Moster Ulrika

Publicerad 27 Nov, 2010 av Ulrika Hallgren



Till Johanna "Fideli"...

Min skatt, min vän, min Fideli. Jag drömde om dig i natt, det händer nästan aldrig av någon anledning. Jag drömde att vi var på väg på en konsert som vi gjort så många gånger. Du var så levande, så full av förväntan. När jag vaknade tog det mycket lång stund innan jag begrep att du inte längre finns i livet. När insikten kom till mig i mitt sömndruckna tillstånd blev jag så tom. Så tom och ledsen.

Jag vet inte hur i all världen jag ska bära mig åt för att acceptera att jag aldrig får vara nära.

Att jag aldrig får höra din ljusa mjuka röst.

Att jag aldrig får borra in mitt ansikte i dina lockar och känna din doft.

Att jag aldrig får ligga och trängas med dig i soffan.

Att jag aldrig mer får skratta när du skrattar och gråta när du gråter.

Dina tårar var mina tårar och ditt skratt var mitt skratt.

Mitt liv blev så tomt utan dig....

/Din moster & vän/ Ulrika

Publicerad 21 Nov, 2010 av Ulrika Hallgren



Lite tankar om tiden....


Nu är det 267 dagar sedan du lämnade oss Johanna.

267 dagar eller 6408 timmar. 6408 timmar som blev 384480 minuter.

Tid läggs till tid och chock och förtvivlan blir till ett motvilligt värkande accepterande som gör så ont.

Livslusten finns men livsglädjen är ännu en bit bort. Hålet du lämnade efter dig när du dog är stort och vägrar läka ihop. Tiden läker alla sår sägs det, men gäller det även en sådan här förlust?

Jag har vart uppe hos familjen och besökte även din grav och tände ljus varje dag. Det är så obegriplig att du ligger där under jorden, undrar om du fryser nu när tjälen börjar krypa neråt?

Jag vill ha dig hos mig, vill värma dig och ligga tätt intill och mysa.

Vill inte ha det så här.
Tomt, ont, mörkt och vemodigt.

Jag saknar dig så min älskade vän..

/Din moster Ulrika

Publicerad 20 Nov, 2010 av Ulrika Hallgren



En nattlig tanke, en bland många...

Åh, om jag bara för en endaste liten stund fick ha dig nära nära

Känna din doft känna din värme din mjuka kropp

Snurra fingrarna runt dina lockar som du alltid älskade. Sluta inte moster sa du när du var liten. Sluta inte moster sa du när du var stor. Och jag slutade inte även om fingrarna var trötta ibland.

En dag slutade du livet Johanna. Plötsligt, hårt brutalt . Luften gick ur oss alla och bitarna faller på plats för var dag som går. För var dag som går så inser vi hur tung vår förlust är. Nu går vi bara omkring och väntar på att någon ska lyfta det tunga oket från våra axlar eller i alla fall komma och skingra den gråa dimman en smula.

I väntan på det fortsätter jag att i drömmen snurra dina lockar om och om igen.


/Moster Ulrika kl 01.15 (en av många sömnlösa nätter)

Publicerad 30 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



I Miss You Johanna

Allt åker som en blixt förbi mina ögon.
Den hemska blixt som gör så ont i mig Johanna.
Blixten kommer varje dag den visar dig liggandes på golvet död
VARFÖR JOHANA VARFÖR...

/Lillasyster Malin

Publicerad 28 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



Johanna

Det gör så ont av saknaden efter dig
Utan dig och ditt leende blev allting tomt, det gjorde så ont så ont.
Saknaden finns alltid hos mig, blir tårögd över att tänka på dig.
Smärtan är enorm där finns alltid min sorg.
Mitt hjärta värker och jobbar extra för smärtan du orsakat mig.
Jag svär mitt liv förändrades efter det här.

/Lillasyster Malin

Publicerad 25 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



Johanna

Varje dag, timme, minut och sekund tänker jag på dig min syster. Jag fattar nu att jag aldrig mera kommer att få se dig le och skratta.

/Lillasyster Malin

Publicerad 25 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



34 veckor...

Älskade sockeröga...

Idag har det passerat 34 veckor sedan du lämnade oss. Lämnade oss i stor sorg och smärta. Det är så tungt så tungt och när man tror det ska bli bättre så blir det bara värre. Att anpassa sig till ett liv utan dig är så fruktansvärt svårt. Trodde inte det var möjligt att livet skulle bli så mycket uppförsbacke

När jag läser alla fina ljus som tänds för dig idag så gråter jag. Mormor skriver målande om era möten och Ida och Malin och många fler skriver så fina ord. Det både berör och sliter i hjärtat då man läser.

Din mamma och lillasyster är hos mig sedan några dagar men över helgen har de rest till Katrineholm på en stödhelg för familjer som mist syskon. De kommer tillbaka till oss igen på söndag eftermiddag.

Känns skönt att ha dem hos mig. Det betyder väldigt mycket.

Nu ska jag laga mat för hur det än är så måste man äta, jobba, sova, andas men stunderna av saknad som kommer emellan hela tiden slår hål på tillvaron. Man vacklar till, faller, reser sig, vacklar till, faller och reser sig igen....gång på gång...

Hela din familj, mamma, lillsyrran, mormor, morfar, morbror och jag saknar dig varje minut....det gör så ont att du inte finns med oss längre....

Älskar dig!


/Moster Ulrika


Publicerad 22 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



Det blev så tyst.

Det blev så tyst så tyst som det bara kan bli.
När du tog dina sista andetag och lämnade världen.
Det gjorde så ont att veta att du inte ville leva mera.
Jag förstår fortfarande inte hur du tänkte.
Nu tror jag att du är lycklig där uppe ridandes bland molnen.
Evigt härliga och blå.

/Lillasyster Malin

Publicerad 18 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



Min Känsla Min Sorg Och Min Smärta.

Hur ska jag kunna förklara min smärta?
Hur ska jag kunna visa den så att folk kan förstå.
Hur fan ska jag kunna leva med att min syster är borta för evigt.

Vad finns det för mening med livet nu när du är borta.
Men en sak, jag är fortfarande lika rädd som dagen då jag såg dig liggandes på golvet död.
Det enda som fanns där på golvet var din kropp men inte din själ. Det gjort så ont att se dig så där, jag minns ju inte dig på det där viset utan med ditt vackra blonda hår du en gång haft och det där söta leende som jag älskar. Jag fattar nu att jag aldrig mera kommer få att se dig le och se dig skratta utan det enda ja kommer att känna och höra är tomheten som du lämnade efter dig.


/Lillasyster Malin

Publicerad 17 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



Utan Dig.



Det är så tomt utan dig Storasyster.
Saknar dig så att det svider i mitt hjärta.
Det tog alla med storm när du försvann från oss.
Det finns ingenting som inte påminner mig om att du inte finns mera.
Du var mitt allt syster min det ska du veta.

/Lillasyster Malin

Publicerad 17 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



Min Syster

Du är min syster
Min fina älskade syster
Jag saknar dig så otroligt mycket
Min vackra och fina Johanna
När du försvann från världen tog du en del av mig med dig
Jag önskade bara att du kunde komma in genom dörren
med det där vackra blonda håret som du haft och säga Malin jag är här. Å skratta det där underbara skrattet som gör mig så varm inom bords.
Du jag saknar dig så.


/Lillasyster Malin

Publicerad 17 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



Lördagslängtan...

En av dina huvudkuddar som du sovit i sista natten

Och som jag förvarar i en väl tillsluten påse
För att bevara

Dig

Din doft

Tog fram den i dag och la mig med den nära nära

Tänk att jag fortfarande kände

Din doft

Dig

Som blandades med smaken av mina salta tårar
Längtanstårar
Saknadstårar

Älskade lilla Johanna
Du har lämnat ett stort tomt ekande hål i mig

Längtar efter dig så det gör ont
En smärta som är så tung att bära

Känns som om någon amputerat en vital del av mig

Hur ska jag bli hel igen?

/Moster Ulrika

Publicerad 16 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



Till Dig


En dag fanns inte du mera, jag blev så ledsen så ledsen.
Jag förstod inte hur det kunde blir så här, hur du kunde göra så här mot mig men jag saknar dig ändå så jävla mycket.

Du är den bästa som funnits för mig, du är nu i ett främmande land, främmande för mig men kanske efterlängtat för dig??

Jag tar din iskalla hand i min och viskar ett sista farväl, tack för allt du gav mig och tack för alla fina år vi fick.

Nu återstår det bara minnen som vilar i mitt hjärta och inget kan fylla det tomrum som blev kvar efter dig.

Du vilar nu i himlen blå och vit, sov i ro min älskade syster vi ses snart igen i himmelen Johanna.



/din lillasyster Malin

Publicerad 14 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



Fredag igen...


Älskade unge, älskade Johanna, Tosse, Fideli, Hjärtat, Guldlock...
Kärt barn har som bekant många namn.

Idag är det fredag igen, varje fredag sedan du lämnade oss har jag vaknat med
tungt hjärta och gråtklump i bröstet.

Jag undrar så när det ska komma en fredag när man ”glömmer”
Glömmer att det är den dagen för 32 veckor sedan som våra liv fick en dramatisk vändning.

Den dagen när allt blev grått

Den dagen när vi klev in i en skugga
Som vi inte tycks komma ur

Du fattas oss så otroligt mycket älskade unge...

/moster Ulrika

Publicerad 8 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



Onsdagstanke...

Såg ett vackert höstträd när jag var på väg till jobbet idag

Min vana trogen tog jag upp mobilen för att fota

För att skicka
Till dig

Herregud, jag kan ju inte skicka till dig

Du finns ju inte mer
Vi som alltid skickat mms till varann

Nu går det inte

Nej, det går inte

Du finns kvar i min mobil
Förmår mig inte att radera kontakten

Längtan och saknaden efter dig och det vi haft gör stora hål i min existens

Älskade Johanna

Älskade Guldlock

Hur ska jag få rätsida på livet utan dig?

/Moster Ulrika

Publicerad 6 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



GRÅDAGEN



Är dagen grå
Bara för att solen gått i moln
Är allt dimmigt
Bara för att jag gråtit i natt
Har skimret försvunnit
För att du är borta
Du som gav mig ljus och mörker
Du som gav relief och skärpa
Du som var det prisma vari hela livet bröts

-Okänd-

Publicerad 2 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



Längtansnätter



Så ligger jag klarvaken i natt. Huset är tyst.

Mörkt

Varje natt tar jag en längre eller kortare tur

Ner

I svarta saknadshålet

Ont

Olika ont

Ibland kommer sömnen och skonsamt befriar mig från tankarna

Tusentals nätter har du legat bredvid mig med lugna djupa andetag
Tusentals nätter ska jag ligga utan dig

Att veta att aldrig aldrig någonsin ska du ligga bredvid mig

Gör ont att förstå

Orkar inte förstå

Älskade Fideli varför lämnade du mig?

/Moster Ulrika 2010-10-01

Publicerad 1 Oct, 2010 av Ulrika Hallgren



Steg...

Jag tar mödosamma steg i mitt liv utan dig. Ett steg framåt ett steg bakåt.

Steget bakåt gör ont för då faller jag
Faller ner i det mörka svarta förbannade saknadshålet

Gör ont

Jag vill inte vara där

Jag vill inte bli påmind

Om att du inte finns

Du finns inte hos oss längre

Jag vill bara låtsas att allt är som vanligt
Gör mindre ont då

Men jag vet, ja, jag vet
Att du är borta
Kan bara inte förstå
Vill inte förstå

Skuldkänslorna kommer
Varför såg jag inte?
Varför gjorde jag inte mer?
Kunde jag göra mer?
Saknar dig så

Vet inte hur jag ska bli hel igen?


/Moster Ulrika

Publicerad 30 Sep, 2010 av Ulrika Hallgren



Trädet...


Vad dumt det är att tro, att man kan glömma,

och dumt att tro, att tiden läker såren.

Den stora sorgen - den är intet sår.

Den är ett frö, som föll i hjärtats gömma

och gror och växer till ett träd med åren

och bär en bitter blomning varje vår.

-Karl Asplund-


Godnatt älskade Johanna, nu lägger jag mig och sover med vår vita sten. Saknar dig!

/moster Ulrika

Publicerad 29 Sep, 2010 av Ulrika Hallgren



Sista gången...

Sista gången...


Inte trodde jag väl den kväll vi skrikande och fnittrande sprang igenom halvmeterhög snövall

Du med din fina klänning och skira strumpbyxor jag i mina grova kängor och täckbyxor

Egentligen borde det ha vart tvärtom då du har mer vinter där du bor

Inte trodde jag väl att den vintern skulle vara den sista

Den sista vintern jag fick höra ditt förtjusande fnitter och glada skratt

Inte trodde jag väl att det skulle vara sista gången jag drog av dig dina kängor och vred ur dina strumpbyxor som blivit blöta

Som jag gjort tusen och tusen gånger förr

Inte trodde jag väl att vi aldrig mer skulle uppleva upplevelser tillsammans



/Moster (minne från vintern på Porsön 2009)

Publicerad 27 Sep, 2010 av Ulrika Hallgren



På jobbet igen...

På jobbet igen...
Jag var rädd att träffa er igen
Men jag hade bett att inte prata om DET
Just for safe lixom
Ändå var jag rädd
Att någon skulle säga något som skulle göra min plåga än mer plågsam
Så rätt jag fick
Orden om att ”rycka upp mig”, ”se framåt”, ”dags att lämna det bakom mig” och inte "låta sorgens fåglar bygga bon i mitt huvud"
Borrade sig in
Det borrade sig in som vassa knivar i mitt hjärta
Det blev så fel
Kanske var det välment även om jag inte kan förstå
Hur någon kan
Säga något sådant
Till någon
Som mist
De hade ju inte en jävla aning
Om hur det kändes
Hur ont det gjorde
Varje ord
För mindre än en månad sen hade jag begravt den som stod mig närmast och jag blev uppmanad att låta några jävla sorgfåglar flytta från mitt huvud
Herregud...
Blir förtvivlad över hur man ens kan uttrycka sig så

Mitt i sorgearbetet stannade jag upp
Lyssnade på orden. Tog in. Backade ett eller flera steg i min process
Så fel det kan bli
Så mycket felsagda ord kan skada

Till alla som är med om något liknade
Var bara tyst
Om du inte har nåt vettigt att säga
Samtalet kommer av sig själv
Det är den som har ont, den som sörjer
Som behöver prata
Gör inte saken värre
Kom inte heller med massa klämkäcka erbjudanden
Att hänga med på fest och andra evenemang
För att glömma det sorgliga
Man glömmer inte
Utan får i stället dåligt samvete
För att man tackar nej
Bördan den sörjande bär blir då i stället dubbel
Den som mist känner själv när det är dags
Att göra annat
Stör aldrig ett sorgearbete – men rör vid honom/henne med mjuk beröring och mjuka ord
När man råkar ut för det som jag (och säkert många andra) råkar ut för så rubbas hela existensen
Lidandet för den drabbade förlängs och förskjuts
Dra dig heller inte undan
Visa att du finns

På ett vuxet och förnuftigt sätt

Publicerad 28 Apr, 2010 av Ulrika Hallgren



Sök Minnesplats

Förnamn:

Efternamn:


Visa alla Minnesplatser

Logga in

E-mail:

Lösenord:


Berätta om sidan

Du kan berätta för andra om den här minnesplatsen genom att fylla i deras e-post och klicka på "Skicka".