Jag vet att du inte kan läsa det här, men jag vill skriva om min saknad för dig, du som var min kära ”syster yster”, som vi brukade kalla varandra.
Det har gått sju år sedan vi skildes åt för all tid. Ingenting blir ju som förut. Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på dig, t ex när jag hör våra favoritpartylåtar på radion, när jag ser något på tv som påminner om dig eller när jag till och med för en sekund trott att jag skymtat ”ditt” ansikte i en folkmassa.
Vi lärde känna varandra genom arbetet i början av tjugoårsåldern, när hela livet stod för dörren. Vi hade samma humor, fann varandra direkt och blev ”systrar”, just den syster varken du eller jag hade på riktigt. Vi var inte alls lika, varken till utseende eller personlighet, mer varandras motsatser. Du var spontan och lite ”crasy”, jag mer lugn och ”bromsande”, men ändå, så roligt vi hade! Livet lekte. Så många människor vi lärde känna, så många platser vi besökte, så många minnen vi hade!
Nu när jag inte längre har dig kvar, är jag i alla fall så otroligt glad över att jag fick lära känna dig, att du var min ”syster yster” i vått och torrt, även om det inte blev så länge.